Opinionsblogg

Ett hjärta för tider som kommer.

Ösregn och stormvindar. Hotellet glöder som en kub av värme och ljus under bron. 

Jag springer gator som jag promenerade på förr. Jag har varit med om att slipa dessa gator. På gamla posten betalade jag hyran, jag bar mina kassar med vin och öl genom grindarna där borta, zick-zackade mig fram längs spårvagnasspåret vid Vagnhallen Majorna om nätterna...

Jag hamnar nedanför fönstret där jag bodde de där åren, det är släckt, men trapphuset är tänt, jag kan se dörren, kan se brevinkastet, men jag är ett spöke som skrämmer fel folk, inte ens som död hör jag längre hemma där, löpsteget är lätt och behändigt, regnet avtar, solen orkar upp ovanför Eriksbergs-kranen på andra sidan där de byggt alla de där höga husen som lyser så hemtrevligt och på vattnet stretar Älvsnabben fram i blåsten och jag firar den här julen med mina föräldrar och min morfars änka och det sätter mig i samklang med med mig själv som barn, och det är en befrielse att slippa all den insmickrande nostalgi som präglat mig genom åren, min ungdom som glittrande och unik, men så är det ju för alla, och det är tomt och grått på de där gatorna nu på juldagens morgon, Gröna Gatan, Marinplan, platser vars namn förut var hela min värld, och kanske mer ändå, eftersom jag ärligt talat aldrig trodde jag skulle hamna i någon annan värld än landshövdingehusen i Kungsladugård, men jag springer förbi mig själv som 18, som 20, som 27 och som 32, och det är ingen plåga alls, ingen sorg, knappt ens vemodigt.

Midnattsmässan från Rom är sakral, stilla och vacker. Regnet sköljer över rutorna på mitt hotellrum. Precis på andra sidan låg Färjenäs där vi spelade med The Christer Petterssons och jag funderar på om det verkligen hänt eller om mitt liv är en dröm som jag drömt eller om någon annan drömt en dröm i vilken jag rört mig tafatt och varligt, som en liten pojke som blir kvarglömd på ett tivoli sedan de stängt för säsongen.

Jag tror inte det handlar så mycket om att göra upp med sitt förflutna. Det låter alldeles för likt en strid. Det räcker att hissa vit flagg och gå därifrån. Försoning. En hemkomst. 

All försoning börjar med en hemkomst.

När hjärtat äntligen slutat klappa för tider som gått kan det till sist börja slå för tider som kommer.

 

Kommentarer

Kommentera