Sverige- En Vintersaga 2016. (En dröm om uppror).

Mörkret rider in vid halv tre på eftermiddagen. 

Längs gågatorna nere i city blåser änglarna i sina trumpeter. Snöflingor av ljus hänger ovanför de hala gatorna. Hotellen är klädda i ljus, liksom restaurangerna. Människor i sina tjocka vinterjackor marscherar upp och ner för gatorna med sina kassar.

 Mörkret är en härförare från förr, från flydda tider. Mörkret är så välbekant. Jag vet hur det faller så här års. Jag är inte rädd för mörkret. Jag är på sin höjd rädd för vem jag blir i det mörkret.

 I Göteborg tar jag en löprunda längs hamnen. Hisingens ledsna kranar hänger med sina halsar. Jag sneddar över vägen vid Stena-terminalen, tar trapporna upp till bron, kutar förbi krogen där jag alltid hängde som ung, särskilt så här års. Nu sitter andra där. De ser ut på mig när jag springer förbi deras höga fönster. 

 Vi ser förbi varandra. 

 Jag försöker minnas vem jag var en gång, hur resan såg ut innan jag gav mig ut på den

Jag försöker komma ihåg vilka bakgator jag älskade som ung. Jag har spår av andras röster som rök i mitt hjärta. Händelser, människor, fester, ensamma nätter. Jag har samlat allt det där. Det finns här någonstans. Allting ryms i mitt minne. Ett minne väger ingenting men är tyngre än allting annat. Minnen är allt du har till sist.

 Stjärnor i fönstren. Sverige är elva månader gudlöshet. I december råder undantagstillstånd. Då kan vi stilla oss inför det oerhörda. Då törs vi rannsaka djupet av oss själva. Då stillar vi oss inför mysteriet. 

 En älskad medmänniska är ett sådant mysterium. Som när du slagit allting vackert i tusen bitar och hon sover hos dig en sista gång. Som en återförening efter ännu ett sönderfall. När du ligger där i mörkret och det spelar mindre roll om det är kväll eller gryning, mörkret gör ingen skillnad, utan det ljus du behöver är hennes älskade andetag, hennes rofyllda rörelser under slutna ögon, hennes lungors rofyllda seger över döden.

 Du vet att du älskar henne för alltid och att för alltid har börjat ticka nu. Du älskar henne för resten av hennes liv. 

 Varje sekund som går är en monumental seger över döden. Varje andetag är en triumf över försakelse och förstörelse.

 Landsortsbussarna sveper förbi sina hållplatser, busskurer intill svarta fält som rullar mot en vägg av skog. En bänk med inristade hjärtan från mitten av åttiotalet. Kärleken de där inristade orden talar om är säkert död sedan länge men den lever ändå, här ute, mitt i obygden, lever den. Mitt i mörkret sjuder en trettiofyra år gammal kärlek alltjämnt…

 Det är storslaget på ett sällsamt sätt. 

Intill snirklar sig grusstigarna mot ögon av ljus, hus med människor i, drömmar stora som kontinenter som ryms i en tändsticksask. Alla dessa drömmar! Vad händer med dem när de dör?

Hela vårt land kryllar av människor som vill väl, goda och laglydiga medborgare som äntligen börjat begripa sitt eget värde och som nu gör klart för en makt och en ordning som länge föraktat dem, att de inte längre kommer finna sig i att bli förbisedda, eller trampade på. 

I Sverige sker allt uppror med ett lågmält mummel. Man skaffar sig sina verktyg för detta uppror på Ikea... Det kan se lite stabbigt ut. Men underskatta aldrig en lågmäld vrede...

För vilken kraft det finns i den svenska folksjälen, vilken oerhörd beslutsamhet. Vilken iver att få visa att det egna livet faktiskt är värt något!

Att leva sitt liv, sitt mysterium, i en lögn är nog världens vidrigaste nederlag. Allt fler människor i vårt sagoland vägrar leva sitt liv i denna lögn. Det som sker är ett slags kollektivt uppvaknande.

Sverige har länge och envist slagit sig för bröstet och hävdat att man är världens mest toleranta, blandade och mångkulturella land. Vi ser på oss själva som ett föredöme i allting. Vi vill vara ett generöst, inkluderande, blandat, pluralistiskt och tolerant samhälle.

Men Sverige är extremt homogent.

De som skriker högst om tolerans föraktar öppet meningsmotståndare. Människor som i ena stunden skryter om hur förtvivlat öppna och solidariska de är, säger upp bekantskapen med barndomsvänner för att de röstar på ett annat parti. Eliten lever i sina skyddade enklaver i huvudstaden. Det finns gator på Söder och på Kungsholmen där det enbart bor människor ur offentligheten. De tjänar bra, bor bra, äter bra, lever bra.

De älskar tanken på ett samhälle som upphörde att fungera som ett samhälle för tio, femton år sedan. De älskar tanken på ett land som inte finns längre.

De slå sig för bröstet och briljerar med en solidaritet som inte kostar de något, inte ett enda öre. De behöver inte ta ansvar för en enda av sina skräddarsydda åsikter. De lever inte i närheten av det land som upplever följderna av den lallande och godtyckliga tolerans de ljuger fram i sina hysteriska leenden…

I detta förljuget toleranta och blandade samhälle finns inga mötesplatser kvar. Det är osynliga tullvakter överallt. Alla dessa förbannade grindväktare som tror de vet mer och bättre om ditt eget liv än du själv... Så många de är i Sverige.

 Du släpps inte in i de godas värld om du inte är god på exakt samma sätt. Du har inte ens chans. De nya som kommer till vårt land, de som faktiskt flyr och har all rätt att få stanna, de som hyllas och välkomnas av människor som aldrig skulle släppa in dem innanför sin egen tröskel, de skickas till förorterna där de bygger upp sina egna världar med vänner från det gamla landet och paraboler mot huskropparna av gråtfärdig betong. De umgås också nästan bara med likasinnade. De är som eliten i Stockholm, fast tvärtom. 

Och har man uppfattningen att vi som vårt land så klart ska hjälpa men kanske inte kan hjälpa exakt alla blir man avfärdad som rasist av de som inte gjort ett enda dugg för att själva praktiskt hjälpa till...

Hur kan allt detta kallas för mångkulturellt? När folk aldrig möts? När människor sitter bakom sina murar och skriker åt varandra? När tryggheten och tilliten slås i spillror och människor upplever att de inte känner igen sitt eget land? 

 Sverige är ett extremt homogent land. De rika umgås med de rika, de fattiga med de fattiga, generationerna möts aldrig utan umgås bara med varandra, de med en viss åsikt vägrar överhuvudtaget att ens prata med någon med en annan åsikt, och eliten, den politiska, mediala och kulturella eliten håller varandra bakom ryggen i sin desperata iver att behålla sina inpissade kvadratmetrar och föraktar öppet alla vanliga jävlar som inte förstår sitt eget bästa. 

Ingen möts längre. Alla sitter i sina egna gropar, i sina egna enklaver och vet hur allting är. Alla sitter inlåsta i sin egen lilla värld och ingen möts längre. Det är motsatsen till mångfald. Det är inbillad och förljugen mångfald.

Alla sitter och dinglar på sin kant. Alla krattar sin egen avgrund. Alla slår upp flaggor på sin egen lilla hög jord. Alla vinkar hysteriskt bakom sin egen byggda mur. Alla föraktar den andre med sin egen perverterade iver. 

En revolt. Ett storm. Ett Kommando Folklighet. Det är vad som skulle behövas. Ett kärleksfullt uppror som välter hela den här skiten över ändå. Det är vad Sverige skulle behöva. Och det är bara folket som äger makten och möjligheten att göra allt detta.