Den enda upprättelse jag behöver.
Det är nästan surrealistiskt att se och höra journalister, ministrar och politiker, nu senast i Agenda i SVT, stå och tala om glappet mellan den politiska eliten och folket, som om detta vore en glödhet nyhet november 2016.
Vi är några stycken som fått betala ett overkligt högt pris för att vi redan för flera år sedan ville skildra detta glapp, denna ravin av folkförakt.
Jag brukar ju gnälla om upprättelse och ursäkter.
Jag vill inte längre ha maktens ursäkter.
Verkligheten och den folkliga vreden är den enda upprättelse jag behöver.
Kommer du ihåg för några år sedan Marcus då du ännu satt vid Expressens köttgrytor. Vi var många som fick hembesök av dina arbetskamrater med en mikrofon upptryckt i ansiktet för att svara på inlägg som var flera år gamla och som till stora delar inte stämde. Vi var många som aldrig varit med i ett parti, inte varit fackliga eller offentliga personer. Trots detta lynchades vi, blev av med våra arbeten, hotade osv. Var någonstans var du då Marcus? Du höll tyst och höll med ända tills den dag då du, som är en frivillig offentlig person, fick smaka på drevet. Då blev det plötsligt jättesynd om dig och du grät ut så fort någon ville höra. Men som sagt när dina arbetskamrater på Expressen offentligt lynchade privatpersoner, då höll du tyst, skrev en krönika till och skålade med de andra på redaktionen. Att ni då tog hjälp av den kriminella Researchgruppen för att hacka databaser störde dig inte heller. Det finns väl bara en sak till att säga och det ärr Karma.