Vackra Skåne.

Skåne skimrar. 
Naturen ruvar ömsint de allra sista kornen sensommar också sent i oktober. 
Solen värmer faktiskt, också tidigt på morgonen. 
Vad vackert det är i Skåne. Jag var ofta här för först tjugo, sedan tio år sedan. 

Ibland känns det här landet som en loppbiten gammal kostym som kliar och skaver. Ibland känns det här landet som ett syskon, som hud, som en smekning på min kind. 

Jag är uppe före kråkorna. De landar på ett plåttak tvärs över mitt hotellrum när gryningen kommer. De tjuter som en efterfest. Jag gillar kråkor. 

Jag vaknar t i Kristianstad. Igår var jag i Sölvesborg, i Folkkyrkan, och det var fullsatt och fantastiskt. Så tacksam att ha blivit inbjuden. Det är ingen självklarhet längre. Det krävs ett visst mod från arrangörer och andra. Jag är så glad att det finns modiga människor.

Hamnade i ett gammalt klipp på You Tube igår. Robert Aschberg försvarade ett tevereportage han gjort med orden " Men detta är ju sant! Vi måste i ett demokratiskt samhälle som journalister våga skriva om det som är sant utan att vara ängsliga över "vilka detta spelar i händerna". Vi måste tåla sanningen!"

Det har varit min ledstjärna under alla mina år som krönikör och skribent i offentligheten. 

Samuel, som körde mig mellan städer och hotell igår sade en bra sak: "Gud graderar inte synd".

Jag minns en dikt jag skrev för snart tjugo år sedan om blickarna jag och de andra fick av vanligt folk när vi stod och hängde vid Systembolaget kvart i tio en måndag…

”Ni som föraktar är de föraktade” skrev jag den gången.
Så är det ju.

När kristna dömer en broder eller syster blir de i exakt det ögonblicket de gör det, dömda själva. 

Alla motgångar som drabbat mig har också hjälpt mig att på riktigt uppskatta de små segrar jag vinner ibland. Som att få resa till en kyrka och tala, som att det kommer mycket folk, som att få beröm av en tågvärd en hysteriskt tidig söndagsmorgon mellan Kristianstad och Hässleholm. Under de galna åren, när allting rasade och rusade, registrerade jag inte ens framgångarna. Ingenting av värde verkade angå mig. Nu kan jag njuta av en kopp kaffe, av att arbeta med romanen som kommer ut i vår, av att det faktiskt fortfarande kommer folk för att lyssna till mina ord, och att jag alls får chansen att resa ut så här. 

Jag är på flera sätt en väldigt besynnerlig människa. Jag vet att jag kan vara svår att leva med, att älska. Men jag arbetar på det. Jag försöker verkligen lära mig att bli så bra som möjligt, att bli en man värd att riskera något för. På många sätt är jag inkapabel till själva livet. Det är som ett matematiskt tal jag inte begriper. Därför har jag varit tvungen att skriva mig till en sorts förklaring. När jag skriver är jag i harmoni. När jag skriver samverkar allt till det bästa. Det är som i bön. Det är frid och stormande hav på samma gång. På flera sätt kan man nog med visst fog säga att jag snarare skrivit mitt liv, än levt det. Det är möjligen rätt sorgligt men sorg är inget farligt. Sorg är ett kvitto på att du levt.

Men livet kräver så mycket av oss. Det vill att vi ska vara delaktiga i det. Först när jag träffade Michaela lärde jag mig att man inte behöver vara delaktig i allt som sker på alla andras villkor. Man kan faktiskt göra så gott man kan med det man har och det man inte har, och sedan kan man försöka leva sitt liv med livet som ett sorts brus en bit bort, som när man står på en höjd ovanför en stor stad och anar att det där sammanhängande sorlet är ljudet av hundratusentals själar och öden som alla stretar på åt olika håll med sina drömmar och sina förhoppningar. Vi är i den här natten tillsammans. Vi är också i den här gryningen tillsammans.

Tåget skär som en pil genom Sverige. 

Himlen är ljust, ljust blå. Kaffet är varmt och jag är ombord med det jag har, med mina val i livet, med mina förluster och mina segrar. 
Jag bär ingenting längre. Jag har inte mycket med mig. 
Allt av värde syns i mina ögon.