Lämna Mig Aldrig!

1500 människor tar livet av sig varje år. Mörkertalet är stort. Många dödsfall är maskerade självmord och många försöker men misslyckas. 

 Vi sägs leva i den allra vackrast upplysta av tider. Vår dominans över alla som levt genom historien är både gastkramande och outtalad. Vi är så långt fram vi kan komma i historien och anser oss veta allting som är värt att veta om lycka, välgång och framgång. 

 Vi har gjort oss av med Gud. Men inte bara Gud. Vi har gjort oss av med nästan all form av andlighet. Allting som drabbar oss, allting som sker i våra liv, ska in i något av endast två fack; det fysiska eller det mentala. Vi känner med kroppen och tänker med knoppen. 

Resten är…spårlöst försvunnet.

 Vi degraderar varandra som människor. Folk plockar bort barndomsvänner på Facebook för att de röstar på ”fel” parti. Status är allt. Fasaderna glimrar i solen. De röda mattorna är framrullade. Strålkastare, fotomodeller, champagne i smalblåsta glas… 

 Men strax bakom fasaden ruvar bakgårdarna, Det bara blåser kallt och ödsligt.  Våra liv är fyllda av sällan visad gråt. Vi biter ihop. Vi stretar på. Vi staplar allt så högt att det till sist blir en naturlag att de rasar.

 Ingen verkar kunna svara på de viktiga frågorna. Det finns ingen plats för dessa frågor. Allt liv sker på insidan. Ändå tycks vi förlorat förälskade i allting som har med ytan att göra. 

 Kolla på nästan vilken valfri medial, framgångsrik manifestationsom helst. Det mesta, nästan allting, handlar om yta, om stålar, om kroppar, om möbler, om mat, om smycken, om kläder, om kändisskap. Andlighet är en muskel och håller man den inte i träning förtvinar den. Gymmen är fullbokade och fullsatta. Kyrkorna står tomma.

Men en andlig brist som pågår tillräckligt länge väcker en outsägligt avskyvärd hunger, ett svart hål som breder ut sig.

 1500 människor begår självmord i Sverige varje år. Det är exakt lika många fruktansvärda nederlag. Det är en skam för psykvården, för Sverige, för alla oss som anser att vi lever i en modern välfärdsstat, Det är däremot aldrig en skam för de anhöriga. Därför är ett tv-program som Djävulsdansen (som går just nu) så viktigt. 

Jag har genom åren fått klä skott för att jag varit öppen med mitt eget liv i skrivandet. Men jag sätter en stor ära i det. Endast genom total öppenhet kan en författare möjligen nå ut till en annan människa och när vi når varandra blir vi mindre ensamma. Därför handlar skrivande (och läsande) för mig väldigt mycket om att beröra, och bli berörd.

 Jag har alltid känt ett stort släktskap till självmördarnas skara. Jag tror mig veta en del om det mörker som omger dem. Men jag kan också en del om det hälsosamma, starka ljuset som det går att bryta i den där fruktansvärda gruvan som blir en sorgsen, sjukligt deprimerad människas vardag. Jag  tror ljuset bor i mörkret. Jag tror det hittar ut till oss i de sprickor vi orkar spika, bända, vrida loss ur mörkrets svarta, sega virke.

 Men är man så sorgsen ser man inte möjligheterna. Därför måste vi medmänniskor förse våra sorgsna syskon med redskap så att de själva kan försöka karva loss en bit mörker ur sina liv. Det är vad jag försöker med mitt skrivande, det är vad jag försöker lära mig när mina egna tankar kretsar allt för mycket, allt för farligt runt det slutgiltiga beslutet.

 Att känna släktskap med de allra sorgligaste människorna tar på krafterna. Men vi kan faktiskt bära varandras börda. I Gud bor också en sådan stor frid. Gud ber mig aldrig att ”rycka upp mig”. Han inser att livet ibland, trots att det är en gåva, kan kännas som ett gissel, ett hån, att livet kan reduceras till endast en skuld vi har. Gud vet detta. Jag gråter så gärna i Hans omedelbara närhet. Mina fiaskon, mina demoner, min rädsla, min ilska, mina svartaste tankar blir som vatten som rinner dit marken vill…

 Jag ”har” inte Gud. Det är inte vad jag skriver om här. Men det bor en stor nåd mitt i kriget. Mitt i din slutkörda vardag, mitt i desperationen och mitt i nederlaget, det faktiska, reella nederlaget,( inte det lite coola, halvt litterära nederlaget,) mitt i  förnedringen, mitt i natten vid den allra sista gränden, DÄR har du Gud…

 Du kan kalla honom vad du vill. Men han är en hand på din axel när du trodde alla dragit tillbaka sina händer. Han är ett glas friskt vatten under fyllots första fruktansvärda natt som nykter och abstinent. 

 Min kommande roman (Lämna Mig Aldrig) handlar väldigt mycket om självmord. Under Västerbron träffar Berättaren (med stort B) ett litet sällskap anhöriga som träffas ibland för att minnas sina anhöriga som på ett eller annat sätt tagit sina liv. De är överlevare. De är fäder, syskon, vänner som blev kvar när människor de älskade tog steget. Eller var det kanske de själva som tog det där steget? Kanske valde de själva livet vid en plats i tiden när deras älskade stod kvar, backade ett steg eller två?

 Jag tror vi som folk och nation skulle må lite bättre om vi gemensamt valde att plocka undan kulisserna och slutade skämmas för att våra liv mest liknar bakfulla gränder en nyårsdag. Vi är rädda. Vi är sorgsna. Vi är rädda för döden, vi är ännu räddare för döden. Vi drömmer oss bort ibland. Vi har så oerhört mycket som inte går att sortera in under kropp eller psyke. Vår andlighet har ringt i sina klockor så länge nu.