Ett öppet samhälle behöver sina försvarare.

Bara några dagar efter det fruktansvärda terrordådet i Stockholm stod Anders Ygerman och sade att åsiktskontroller inte är rätt väg att gå.

Man ska fördöma handlingar, inte åsikter, var hans uppfattning. Men det borde inte vara tillåtet att uttrycka ens det allra minsta stöd för exempelvis IS. Det borde vara förbjudet att hylla, sprida och sympatisera med en rörelse som skördat så många oskyldiga människors liv, vars självutnämnda medlemmar mördat barn längs strandpromenader, eller småflickor utanför Åhlens i Stockholm, som våldtagit småbarn, skurit halsen av präster, spikat upp huvuden på pålar och bränt folk levande i burar. För att inte tala om all den skräck som de piskat in i samhällen över hela den fria världen.

Det borde vara förbjudet att ha samröre med en sådan rörelse i alla dess former. De flesta utförda terrordåd de senaste åren har utförts av folk som på ett eller annat sätt känt sig besläktade med eller tagit del av uppmaningar och kommandon från IS och liknande terrorceller. IS har inte tagit på sig dådet i Stockholm. Men det märkliga här är att det inte tycks spela någon roll för de starka krafter som ideligen vill verka utslätande rörande att adressera barbariet. För att förstå den här terrorn behöver vi ta av alla skygglappar. Exakt alla. Allting måste upp i ljuset. Allting måste vara öppet för debatt och diskussion. Ingenting får vara för känsligt. 

Mannen som med berått mod planerade och utförde terrordådet i Stockholm verkar ha varit djupt involverad i islamitisk terror. Han hade fått avslag på sin asylansökan och skulle utvisas. Då rycker det ut folk som meddelar att han inte kunde utvisas eftersom landet han skulle utvisas till (Uzbekistan) är ett alldeles för osäkert land att utvisa någon till.

 Okej. Säg det till de mördades anhöriga. Skriv det på en lapp och lägg i blomsterhavet…

Vi bör givetvis ha en human och värdig asylpolitik men att hävda att en vuxen man inte kan utvisas till ett visst land, kort tid efter att denna man just mördat ett antal oskyldiga människor på Drottninggatan stinker faktiskt.

 Jag inser att en grundsten i det öppna samhället är att det är just öppet. Men det öppna samhället behöver sina försvarare. Annars är det inget öppet samhälle längre. Kärleken och solidariteten som människor visat polis och varandra efter dådet i Stockholm är storslagen. Det är rätt väg att gå. Den kärleken kräver dock en del saker av oss. Den kräver att vi mitt i i vår solidaritet också visar respekt för offren och offrens anhöriga och det gör vi genom att vägra kompromissa med att alltid adressera barbariet, alltid försöka lägga alla kort på bordet om varför det hände. 

Vi måste hålla det samtalet levande.