Kärlek är medicin mot mörkret.
Vi ligger fem våningar upp med höga fönster på rad.
Vi ligger tätt, nära varandra. Vi har planer för kvällen.
Vi hör sirenerna när polisbilarna och ambulanserna gör en våldsam sväng ner för Sturegatan, i riktning mot Stureplan och Drottninggatan.
Det går några minuter.
Sedan nås vi av vad som hänt och det hela rullas upp som en karta av djävulskt mörker. Ännu fler fruktansvärda kryss på den där kartan..
Jag hör om avslitna kroppsdelar, en man stänger ögonen på en annan man som dött. Jag ser den där fruktansvärda filmen när människor skyndar sig in i en butik bara sekunder innan lastbilen plöjer sin väg framåt.
Fyra människor dör i terrorns namn. Många skadas.
Ett angrepp på Stockholm och på Sverige. Ett angrepp på allt det vi tagit för givet under så lång tid, vårt öppna och toleranta, solidariska samhälle.
Och ändå.... Sedan igår visar så många människor prov på just det som terroristerna hatar, solidaritet med andra och varandra.
Jag fick hålla om Michaela under hela kvällen. Jag är tacksam för det.
Mitt i det djävulska mörkret som drog som ett lågryck över Stockholm och Sverige igår, så bryts livet ner i sin allra mest grundläggande beståndsdel, kärleken till de människor vi kommit att älska i det här livet. Den kärleken sträcker sig också ut nu, som röda rosformade fingrar runt stängslet nere vid Åhlens, och den kärleken snirklar sig också mellan människor och tvinnar oss samman i en sorgsen men bergfast övertygelse och beslutsamhet.
Det är vackert att se. Det borde vara fruktansvärt upprörande för de i vårt land som vill förstöra och riva ner det öppna, toleranta och solidariska samhället som vi andra varit med om att bygga under så lång tid, att se vilken stillsam kraft som ryms i människors hjärtan en dag som denna.
Den kärleken jag kände igår för Michaela, att vi hade varandra, och den kärleken jag känner idag när jag skriver detta och hör mina barn leka i köket, den kärleken sträcker sig ut som en kärleksfärgad våg och jag hoppas den vågen ska röra vid varje drabbat hjärta, och att den vågen ska väcka det här landet till beslutsamhet men besinning, till att det vi har i det här landet faktiskt är värt att försvara.
Kärleken alltså. Inte hat. Inte mer uppslitande konflikter och kontroverser. Men heller inte missriktad undfallenhet eller naivt drömmande.
Det vi har i det här landet, denna öppna, civiliserade demokrati, är värd att försvaras och den är hotad.
Stängslen nere vid Åhlens fylls på med blommor.
Snart kan man inte se brottsplatsen utan att se den genom en vacker häck av blommor och gröna blad...
Det är lätt för diverse folk att säga att vi ska känna glädje, kärlek, tacksamhet, stolthet osv när vi ser hur samhället runt omkring oss faller samman.
Jag kan tänka mig att detta är glädjens dag idag för ett flertal individer i vårt land som firar att svenskarna äntligen har fått tillbaka.
Detta är sorgens dag.