Tänk om vi har skäl att vara rädda?

För att på allvar få en överblick behöver man ibland ta sig upp några meter i luften. Man behöver få perspektiv. Man behöver sätta saker i sitt sammanhang. Dagens politiker är extremt snäva i sitt historiska perspektiv. Man beskyller varandra för en skattehöjning eller en skattesänkning för åtta år sedan, allt i syfte att framställa sig själva som bättre, klokare, mer regeringsdugliga.

Men det finns några områden där exakt alla politiska partier misslyckats kollektivt och totalt. Och om detta talar de inte. Dit hör debatten om integration. Bara ordet får det att stocka sig i hjärtan och tungor. Folk vågar inte. Folk är så fega. De är livrädda (med all rätt tyvärr) att man blir svartmålad om man lyfter på vissa stenar. Det räcker med att som opinionsbildare lyfta på stenen för att bli attackerad. Sedan får du ägna tid åt att förklara för alla naiva drömmare att du bara lyssnat, inte samtyckt.

 Igår snackade jag i telefon med en man som kommit till Sverige från Afghanistan. Hans fru var kvar där. Hon kunde inte komma till Sverige eftersom det numera är svårt för anhöriga att få resa hit. Och varför är det då svårt för en man som arbetat och gjort rätt för sig här i landet att få återförenas med sin hustru här i Sverige? Jo, därför att svenska politiker fullständigt och bombastiskt misslyckats med att hålla ordning i integrationen under trettio års tid. Vem blir lidande av detta? Jo, mannen från Afghanistan som bara vill återförenas med en kvinna han älskar. Vems är felet? De folkvalda som blundat och tigit i de är frågorna under alla de här åren.

 Det finns som ett enda exempel ca 10.000 människor som fått avslag på sin asylprövning men som uppehåller sig illegalt i landet. Det finns garanterat människor också där som hjärtat blöder för. Men lagstiftningen rörande detta finns till för att Sverige som land så värdigt och så bra som möjligt ska kunna ta hand om folk som flyr hit. Att vissa får avslag betyder i förlängningen att andra, som faktiskt har goda skäl, eller familj kvar i hemlandet, ska få stanna eller komma hit. Därför är också en så kallat restriktiv asylpolitik i förlängningen en human och solidarisk invandringspolitik. Exakt motsatsen till vad den politiska korrekta mobben försöker få det till.

 Det blir därför så fel och fegt när så många envisas med att försöka utmåla människor som skriver om detta som cyniska, kallhamrade och hjärtlösa typer när det ofta är exakt tvärtom. 

 Mannen som utförde terrordådet på Drottninggatan hade fått avslag på sin asylansökan. Han gömde sig och utnyttjade det fria, toleranta samhället till att planera och utföra sitt bestialiska dåd. 

Det betyder sannerligen inte (och att man ens behöver skriva detta är ett underbetyg åt den intellektuella hederligheten i den här debatten) att alla som fått avslag på sin asylansökan vill mörda folk. 

Men det betyder inte heller att det inte hänt tidigare. Det brutala  dubbelmordet på en mor och hennes son på Ikea sommaren 2015 utfördes av en man som fått avslag på sin asylansökan. 

Vad vet vi egentligen om de tusentals människor som gömmer sig i vårt land?
Får man ens ställa den frågan eller går man emot hela den här sköna blom-kavalkaden och sången om att vi inte ska vara rädda?
Tänk om vi faktiskt har skäl att vara rädda?

 Sverige är ett fantastiskt, varmt och solidariskt land. Så ska det förbli. Jag älskar den kärleksfulla uppkäftigheten som jag fått se prov på de senaste veckorna. Men låt inte vår vilja att både vara och framställa oss själva som goda, skymma det faktum att det som hände på Drottninggatan mycket väl skulle kunna hända igen.