Vi skördar vind eftersom vi sår vind.

Ulf Lundell sjunger i en av sina sånger; Är vi lyckliga nu?

Är vi det? Eller inte?

Enligt en ny undersökning som Försäkringskassan presenterade igår mår vi allt sämre. Och vårt dåliga måeende är kopplat till våra arbeten.

När man lägger örat mot marken i Sverige kan man få intrycket av att vårt land och hur vi lever vårt liv i det här landet är det allra bästa sättet att leva sitt liv. Och allas liv...

Vi lägger vårt värde i det vi gör, snarare än i vilka vi är. De vi är äger inget egentligt värde om de vi är inte producerar något. Det är det vi gör som definierar oss. Alltså ägnar vi all tid åt att producera saker. Alltså jobbar vi ihjäl oss. Samtidigt ökar sjukskrivningarna, särskilt de psykiska sjukdomarna ökar. Vi mår själsligt all sämre. Det verkar alltså som om allt det vi gör inte kan tillfredsställa vilka vi är. Det kan inte ens förklara vilka vi är och varför vi är här.

Vi mår ändå dåligt.

Det verkar som om vi skyfflar all vår tid i ett stort svart hål som aldrig fylls utan bara tömmer och dränerar oss på kraft. Jag tror nämligen det hänger ihop. Vi har ett nedlagt värde i vilka vi är, inte vad vi gör. Dessutom är det så att allt gör dränerar oss, tömmer oss på det ljus och den värdighet vi skulle behöva lägga på andra saker.

Varför mår vi se dåligt när vi borde må så bra? Kan det vara att vi helt prioriterat saker och ting fel? Tänk om livet inte går ut på att arbeta flest antal timmar.? Tänk om livet faktiskt har allt sitt glittrande värde på en annan planhalva....

Jag gav nyligen ut en roman som delvis handlar om människor som tar sina liv. Det är drygt trettio stycken som tar sina liv varje vecka i Sverige. Det är många människor. Och väldigt många fler rör sig som spöken i nära anslutning till det där landet. Vi skördar vind eftersom vi sår vind. Vi tror på allvar att det går att döva all mänsklig skräck genom att arbeta.

Det enda som kan stilla den sorg och den melankoli som kommer från att leva är konsten, musiken, litteraturen. Och relationer med vår familj, med våra barn, vänner, människor som på allvar älskar oss. Våra yrken är viktiga, men när vi hänger hela vårt liv runt halsen på vårt yrke sjunker vi som en stor, tung, svart sten.

I Sverige tar sig ofta den andliga längtan andra uttryck. Vi tror på mindfulness, spöken, stenar på magen, energier och allt vad det är. Vi vill ha den enkla vägen. Vi vill ha en kravlös andlighet. Vi vill gärna förändras men inte omvändas. Vi vill ha utan att göra eftergifter.

Vidare tror jag också att många människor vägrar göra kopplingen mellan ett sorgset liv och brist på andlighet. Även det andliga kräver nämligen lite träning av oss. Fysisk träning har vi tagit till oss, alla vet vad som händer om vi ligger i soffan dygnet runt och käkar pizza, men få verkar göra samma reflektion när det kommer till att ha hålla andligheten, eller själen då, spänstig och vid liv.Sverige älskar att skita ner allt heligt. Vi har gjort det andliga upproret till dygd. Vi sätter likhetstecken mellan upplysning och cynism. Vi tycks tro att ju elakare vi kan vara mot allt heligt, desto friare och modernare är vi. Vilket nederlag det är.