Ett Öppet Hjärta.

Två stränder med ett brusande hav emellan.

Ljudet från det havet definierar vem du är. Men det är samma hav. Och stränderna…Ser exakt likadana ut. Ändå säger människor upp bekantskapen med varandra för att de upplever ljudet från det forsande vattnet på olika sätt…

 Vill man vara lite poetisk (och det vill man) skulle man kunna sammanfatta nutidens debattklimat ungefär så där. Det skriks från en strand och på den andra stranden har man redan formulerat ett färdigt svar.

Så hysteriskt många människor som bygger sin världsbild med hjälp av andra människors avvikande dito…

 ”Jag mår inte särskilt bra, det är mycket som skaver i mitt liv, men jag kan alltid legitimera mitt eländiga liv med hjälp av människor vars uppfattningar jag inte delar”…

Jag skyller inte på någon annan. Jag har varit där själv. Men jag har, med 

Jag tänker ibland på de sorgsna, läskiga men också fantastiska åren när jag alltid kom ensam och packad till alla de stackars fester jag blev bjuden till. I början var alla som jag. Vi söp och lirade Imperiet så högt vi kunde. Med tiden träffade mina vänner tjejer och killar, fick barn och ölmage och började fuska i patiens när ingen såg, kaklade om köket och började tala erotiskt om sina kakelugnar.

Deras fester blev tröttare och inbjudningarna kom allt glesare. Jag kom fortfarande dit och jag var fortfarande lika full när jag slirade upp på min stulna cykel och mina systemkassar…

 Mina vänner gifte sig och en del blev olyckliga. Då började de använda mig som åskledare. De började snacka om mig runt matbordet. Visst, de var inte så lyckliga ihop längre, de hade slutat ligga med varandra (och kroppar kan inte ljuga, glöm det aldrig) de hade börjat förakta den människa på jorden som de svurit att älska för evigt, men de kunde ändå mötas över det där frukostbordet i en gemensam tung suck och en glädje över att de i alla fall ” inte var som stackars Marcus”.

 Men ingen av dem visste något om mitt blod. Ingen av dem hade den blekaste aning om den rytm som mitt hjärta slog i. Ingen av dem visste något om ljuset som läckte in till mig varje gryning. Ingen visste att jag klev upp klockan 07 varje morgon och arbetade stenhårt på det som skulle bli min debutroman. Min dröm, mitt liv.

Det är samma nu. Tusen snörpta munnar överallt. Människor jag aldrig bytt ett enda ögonkast med som fått för sig vem jag är och vem jag inte är. Som tar sig friheten att definiera mig utifrån vad någon läst eller hört att de läst någonstans...någon gång...typ...

Och så detta hat överallt! Båda stränderna har dessa tusentals svarta flaggor av hat överallt. Vi som är i den här offentligheten måste aktivt bryta hatets förbannelse och det enda sättet att göra det är att sträcka ut en hand till dem som inte delar vår världsbild, till just de personer vi så gärna vill visa upp våra snörpta munnar för.

 I kväll gick vår nya podcast Öppet Hjärta upp på första platsen på I-tunes.

I vårt första avsnitt har vi Sanna Lundell som gäst. Hon kom dit, sprängfylld med både fördomar och rättmätig ilska. Hon kom dit för att bygga en bro över det där vattnet och för det ska hon ha all heder. Jag var helt oförberedd på att bli beskylld för både det ena och det andra men hon tvingade mig in i i ett sorts verbalt bastubad. Att sträcka ut en hand rent symboliskt kan vem som helst göra. Att nicka med i ett samtal med människor man inte delar uppfattning med blir en slags olympisk bragd i en tid där människor som känt och älskat varandra i trettio år slutar umgås för att de röstar på olika partier. 

 I en sådan tid är det helt nödvändigt att med allvar, humor och värdighet på riktigt snickra broar över till just de människor man säger sig mena ha MINST gemensamt med. Man får hoppas att de innerst inne drömmer om ett möte de också. Man får hoppas att de också vill sätta sig i det där mörkret och tända en eld eller två och faktiskt lära sig lyssna på varandra.

 Jag hoppas att Sannas möte med mig i Öppet Hjärta kan vara en slags blygsam start på ett värdigare, verkligare och viktigare samtalsklimat.