Opinionsblogg

Riktiga rebeller vågar tro.

Det är ljust vid 16-tiden när jag möter mina barn på skolgården. 

Deras skor skrapar i gruset när de kommer springande mot mig. Deras värme och deras tyngd är som sol i min famn. Jag håller dem länge nära mig. Vi går över den lilla bron som löper över den hårt trafikerade Långholmsgatan. Jag håller deras händer i gallerian och jag känner hur allt det som är viktigt i min värld bleknar, faller i skugga. Det försvinner inte. Det utplånas inte, men det faller i skugga.

 

Jag läste i tidningen om ett möte mellan artisten Little Jinder och Joakim Thåström.

Little Jinder är inte riktigt min kopp med te med Thåström är en av mina allra största hjältar.

Den unga artisten hade kommit fram till honom och utbrustit: ”Vad kul att du fortfarande är socialist” varpå den gode Thåström hade stirrat på henne och svarat: ” Jag är inte socialist.”

”Vad menar du?” frågade Jinder och hade sedan fått höra Thåström prata om att han tror på Gud.

”Min världsbild förstörs om du tror på Gud” hade den unga kvinnan sagt men då hade Thåström blivit sur och gått därifrån.

Jag älskar det där.

Den riktige rebellen tror på Gud.

 

På kvällen ligger jag i mitten med mina båda barn intill mig. Det är dygnets vackraste stund. Jag tänker att många av de frågor som jag sliter med på dagarna och många av dem frågor och funderingar som jag älskar att skriva om, får sitt svar de där stunderna. Svar utan ord. En varm arm över bröstet, en liten hand i min, en tung suck och en puss i pannan är allt som behövs för en tvivlare av rang. Världen blir inte sannare än så här. Detta är hemkomsten i kosmos. Så här är det att vara människa. Detta är min tid på jorden. Detta är sanningen om varför och svaren på en hel rad frågor som jag inte ens orkat börja ställa till mig själv ännu.

 

Nyligen läste jag ännu en gång i Bibeln om den förlorade sonen som återkommer hem. Vid tidigare läsning har jag känt hur Ordet blivit levande för mig och så också denna gång. Jag sluter ögonen under läsningen, låter bilderna komma till mig. Sonen över fälten, hans bror en bit bort, den lyckliga fadern som möter honom, förvirringen och kanske också ilskan, känslan av orättfärdighet hos brodern som blev kvar, festen som planeras, ljuden och ljusen från den där festen, som når brodern som i vanmakt och kanske ilska stannar kvar ute på fälten, ljuden av faderns skratt, ljuden av glada människor som firar att ett av de hundra fåren har återvänt.

 

Tidigare gånger har jag föreställt mig vara någon av de båda bröderna. Jag har föreställt mig den återvändande broderns långa vandring hemåt, rädslan över faderns reaktioner, rädslan över hur hans bror ska se på honom, är han välkommen hem? Räknas han fortfarande som en i familjen?

 

Den anda broderns känsla av orättfärdighet har jag ofta kunnat känna igen mig i. De låga känslorna kommer ofta till oss, som en slags drog. Jag har satt mig in i hur han måste ha känt det, ensam kvar, säkert saknat sin bror, men också berömt sig själv för att ha stannat kvar och för att han arbetat hårt på fälten, för sig själv och för sin familj.

 

Jag har sett allt det de två bröderna velat se. 

 

Men den här gången, just den här klara men kalla kvällen i slutet av ännu en vinter, föreställer jag mig faderns känslor när han ser den där skuggan lösgöra sig ur fjärran, hur den där skuggan får konturer, får färg, spänst i stegen, hur den där skuggan till slut blir hans egen son. Jag föreställer mig hur nederlaget och sveket i exakt det ögonblicket faller ner dött som grus. Det är en stor frid att få känna en förtvivlad, sorgsen mans överväldigande seger när han ser sin egen son komma gående över fälten, tillbaka till hemmet, tillbaka dit där kärleken bor, tillbaka till det ställe, det enda ställe, i världen där han kan få uppleva villkorslös och uppriktig kärlek.

 

Kommentarer

#1 - Ankan

Såg thåström på musikverket på 70 80 talet det var ibland en religös upplevelse

Kommentera