Vackra Malmö.
Det är hysteriskt tidig morgon när jag lämnar hotellet. Malmö sover. Ovanför Stortorget är himlen rodnande rosa. Gryningen är stark. Morgonen slår igenom.
Den nya dagen är obändig, driver sin yxa av ljus in i den svarta natten och bänder loss en ny dag, en ny vecka, en ny chans.
Jag stod vid vattnet igår, nära det slingrande tornet som blivit den här stadens nya riktmärke. Jag såg ut över det dimmiga vattnet. Silver hängde i dimmiga sjok, som kättingar över vattnet. Bron mot Danmark försvann i dimman.
Jag var nära att hamna i Malmö permanent 2003. Jag ville ifrån Göteborg. Jag ville bort men hade ingen plan vart jag ville istället. Jag hade bott i Toscana ett drygt halvår men det hade gått sönder. Jag drömde om Venedig, om Rom, om vad som helst som inte var Svingeln och Tänk På Döden-skylten vid kyrkogården dit jag gick ibland för att gråta utan anledning och stärka mig med tyskt körsbärsvin.
I mitten av nittiotalet satt jag ofta på bussen mellan Göteborg och Malmö. Då var Malmö en öken av tristess och leda. Nu är det en levande, slingrande, vacker stad med stora problem och djup splittring.
Men så vacker! Ni som bor i Malmö, inser ni hur vacker staden är?
Jag tog en löprunda igår, genom city, längs fabriker, och bostäder,genom parker och vattendrag, bort mot det öppna vattnet och det där tornet och så tillbaka.
Många tåg står fortfarande på olika spår inne i skallen. Men jag har börjat dirigera om vagnarna nu. Jag litar på kärleken. Jag tror på gryningen. Jag vågar vila i en annan människas förvissning. Om någon säger att hon älskar mig så tror jag henne. Tidigare satte jag mig i en soffa och tände ett ljus och funderade ut flyktvägar ut ur denna kärlek. Jag har slutat med det nu.
Kaffet är starkt och varmt. Det är fortfarande mörkt utanför tågfönstret. Men inte länge till...
