En samlingsplats för ljusa drömmar.

Solen som smält guld bakom de tunga gardinerna.

Malmös vackra hustak, torn och tinnar. Det glittrande vattnet vid horisonten.

 

Tar en löprunda genom staden, bort mot Folkets Park, via Möllevångstorget, försöker lista ut var jag bodde när jag bodde här en kort tid sommaren 19…ja, när var det egentligen….1995? Nej, senare…1996 eller 1997 men inte senare än det. 

 

Jag står i solen och spanar efter rätt hus och rätt fönster men tjugo år ÄR lång tid, jag hittar det inte. 

 

Var det ens här? Fanns det torghandel då? Jag minns varma, folktomma gator, starkcider, gräsmattor, dikter på servetter, långa dagar av märkliga möten, långa samtal, möjligheter, drömmar…

 

Vem var jag då? Vad drömde jag om när jag hasade runt här i min svarta skinnjacka och Dr Martens-kängor. 

 

Det fanns ingen bro då så jag åkte svävare över vattnet, till Köpenhamn, men det har aldrig varit min stad. 

 

Jag gillar Malmö bättre.

 

Jag var här 2005 och spelade i en skiva med den finurlige Stry Terrarie (Garbochock, Ebba Grön och Imperiet) och jag minns att vi levde på popcorn och kaffe de där dygnen.

 

Jag sålde ut Victoriateatern 2009 och det är ett fint minne.

 

Nu springer jag in i trollskogen som omger den vackra Pildammsparken. Malmö är som ett tindrande torn av värme och stolthet. Det är en vacker stad.

 

Bron som ett bruddiadem över det glittrande vattnet.

 

Thåström-affischer på spräckliga tegelfasader. 

 

Jag svänger förbi det snurrande tornet också, de nya kvarteren, de gamla kvarteren, gatorna, torgen, de stenlagda gränderna.

 

De långa, stolta gatorna sträcker ut sig i alla riktningar. Träden läcker grönska ur sina hängande grenar.

 

Efter dusch sitter jag länge med Masse och skriver på boken. 

 

Idag vaknar jag tidigt och packar ihop mina grejer. Jag fyller år idag. Det är inget särskilt när man är så här gammal. Men det är en dag som sätter en i samklang med det förflutna. Jag har blivit bättre på att leva i nuet. För några år sedan rörde jag mig som ett spöke i det förflutna. Jag älskade vemodet. Nu lever jag ett väldigt annorlunda liv och jag har så väldigt mycket att vara tacksam över i detta nu så jag slipper falla i den där sliskiga fällan.

 

När jag var ung trodde jag att man skulle hitta nycklar till åldrandet längs vägen. Men jag hittade aldrig det. Jag känner mig fortfarande så oförmögen till allt som sker. Ena dagen stark, andra dagen sårbar. Världen utanför talar ett språk jag förvisso förstår och begriper, men det är som om alla ljuger. De säger en sak men gör en helt annan.

 

Och så världen där ute som tycks avsky allt sårbart. Det är helt obegripligt. 

 

Att vara sårbar är att vara människa. Att våga visa sig sårbar är en vacker egenskap, en styrka i sig.

 

Med Michaela har jag lärt mig att man inte behöver leva sitt liv i världen. Man kan skärma av den, stänga av allt som är. 

 

Jag är en samlingsplats för ljusa drömmar. Jag är ett hopkok av stolthet och patetik. 

Jag sätter tusen spänn på att du är likadan.

 

Jag minns vad jag drömde om under de där åren. Jag drömde om det jag har nu. Jag drömde om att få använda det här vackra språket och försöka vara en karta till ett kallt och ofta livlöst landskap. 

 

Jag har alltid brunnit för att vara en guide ut ur förstörelsen, en väg av ord in i det sagolika och revolutionära som också är varje människas liv.

 

Det jag upptäckt är att alla ni som läser det jag skriver blivit MIN karta. Det är fint. 

 

Den där skogen vid parken i Malmö….Så storslagen och stolt den är. Träden som barska men kärleksfulla väktare, änglar med vingar av löv och blad.

 

Jag minns en födelsedag i en annan värld, sommaren 1997. Jag sitter själv på Bryggeriet på Avenyn. Jag fyller 25 år och jag dricker vodka med apelsinjuice. Det är inte synd om mig. Jag vill sitta där ensam. 97 var det första av de sista åren med spriten.

 

Nu är jag nykter och har arbetat så hårt under de här åren. Jag har skördat mörker och jag har skördat ljus. Jag har suttit vid många nätters kant och sparkat med benen. Jag har suttit på bryggan till tusen gryningar och hört fåglarna sjunga sina sånger. 

 

Varje liv är tusen resor. Där det ena slutar, tar den andra vid.

 

Och ibland kan det kännas att jag reser ensam. Men det är en lögn. Ensamheten är en lögn. Vi reser tillsammans.

 

Sverige gnistrar utanför tågfönstret. Åkrarna, träden, de fluffiga molnen på den blå himlen.

 

Jag trodde aldrig jag skulle bli så här gammal. Ibland känns det som om även Gud är överraskad att det gick…

Men det gick.

Jag är glad för det.