Hur enade står vi egentligen?

Real Madrid dansar undan Juventus och jag läser lite i min bok innan jag somnar. 

Natten är en tom prärie av varsamt mörker. 

Vaknar relativt tidigt, skriver lite på boken om Magnusson. 

Det är med en bävande känsla av svårmod man kollar telefonen varje morgon. 
Fler barbariska mord, mer terror, fler blodiga, livrädda, gråtande människor under gatulampor med filtar över axlarna, mer skräck, mer hat, bara detta fruktansvärda hat överallt.

När man sedan läser om terrorn får man intrycket av att det är slags naturkatastrof som ideligen upprepar sig. Som om detta är något vi får vänja oss vid. 
Som om att slakta människor med skåpbilar är ett slags ösregn som bara vuxit sig starkt över Atlanten och som sedan drar fram över världen...

Det talas om hur ambulanspersonal och säkerhet ska bli bättre på att hantera det när det händer.
Det talas fortfarande bra mycket mindre om VARFÖR det händer.

Tänk om det är så att det finns politiskt ansvar att kräva för att detta fortsätter att drabba oss? För det är oss det drabbar. Det är DITT sätt att leva, DIN frihet och DINA barn de hatar så till den grad att de är beredda att göra vad som helst för att utplåna dig och det liv du lever.

Ska vi vänja oss vid att leva våra liv i skräck? Är det den nya ordningen? Och om det är den nya ordningen, vem har bestämt denna ordning? Vem är ansvarig för den? Varför håller så många tunga tungor käften om allt detta?

Ska vi behöva vara rädda när vi lämna våra barn i skolan på morgonen? Varför det? Ska vi behöva vara rädda när vi går på konsert, åker tåg eller firar semester? Ska vi vara rädda när vi lever våra liv som vi valt att leva våra liv, i frihet, i solidaritet, i värdighet?

Jag ber för offren i London. Jag ber för deras anhöriga och alla skadade som drabbats. 

Hur enade står vi mot terrorn? Alltså på riktigt? Lägga ner en blomma på en annan blomma vid en trappa av sten kan alla göra. 

Men vågar du se skräcken och terrorns mål och mening i vitögat? 
Vågar du sedan berätta vad du sett? Vågar du ens börja ställa de frågor som detta skapar hos dig?

Det betyder inte att du har alla svar på varför det som sker, sker. Det ÄR komplicerat. Det FINNS rasister som utnyttjar de som sker för att sno åt sig billiga, fruktansvärda poäng.

Men det får inte hindra oss från att stå fast med blicken när vi faktiskt ser vad terrorn vill, vilket som är dess mål...

Och det kanske betyder att du blir en av få modiga som har anledning att stolt inte vika ner den där blicken när den sedan vrids upp mot en spegel och möter dina ögon....

Låt oss åtminstone fortsätta ställa de viktiga frågorna.

Låt den här sorgen vi känner bli till stolt beslutsamhet och ett innerligt mod. Låt den kärleksfullt så ut som en blomma av mörker för de som drabbats

Låt inte den här sorgen vi känner bli till apati, skräck och vanmakt. Låt inte den här sorgen bli till feghet och splittring. Låt inte den där sorgen bli till handlingsförlamning och ängslighet.

Den seger ska vi inte ge barbariet.
De som drabbats kräver av oss att vi fortsätter ställa de viktiga och de svåra frågorna.