Opinionsblogg

Michael Nyqvist-En vacker stig mellan konsten och livet.

Första gången jag tränade Michael Nyqvist var på Sjuans Ölhall i Göteborg.

Han jobbade med min brorsa som hade skrivit manus till en ungdomsfilm som Nyqvist spelade med i. Jag hade sett honom i Personkrets, den mörka, fantastiska, oerhörda, grymma och sanna pjäsen om missbrukare och människor i utkanten av allt, som hade visats i SVT 1998.

Få konstverk har drabbat mig så hårt som Personkrets av Lars Nore´n drabbade mig.

 Jag var inte van vid att träffa filmstjärnor. Men Nyqvist var väldigt lite lik en filmstjärna. Han satt och drack öl som vem som helst.

 Andra gången jag träffade honom var 2012 vid Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm. Han stannade mig och frågade hur det gick med boken jag hade givit ut. Jag hade inte pratat med honom sedan den där dagen i Göteborg men han tog vid samtalet där vi slutade det 2002.

Inga konstigheter. Inga divalater. Bara ett varmt leende, en kram och en önskan om att allt skulle få vara bra.

 Han hade italienskt påbrå och blev en stor stjärna genom filmerna om Millenium. Han fick spela mot Tom Cruise och de andra superstjärnorna och verkade mest se både sin konst och sitt liv som ett äventyr.

 Ändå var han extremt noggrann, extremt skicklig, extremt förberedd inför sina roller. Han fuskade aldrig. Han gick in i allt han gjorde med all sin yrkesskicklighet och toppade det hela med ett varmt, bultande hjärta.

 Det var i alla fall så han kändes och uppfattades när man såg honom på en teaterscen, eller en biduk eller när han vågade blotta det där stora hjärtat i ett uppskattat och fantastiskt Sommar för några år sedan.

 Han skulle själv aldrig säga några särskilt stora ord om sig själv. Han lät sin konst tala. Han lät sina tillkortakommanden tala. Han lät sin rädsla ta form framför honom och så skrev han om den där rädslan eller så gick han in i en roll som drev den där rädslan på flykt.

Jag tror det var många människor som kände sig nära Michael Nyqvist. Utan att egentligen vara det. Han var en samlingsplats på något sätt, en slags glänta i en allt mer cynisk och iskall offentlighet där alla ska vara smarta, dryga, iskalla och distanserade, så var han sårbar, rädd, utsatt och väldigt, väldigt mänsklig.

 Både konsten och livet hade en vägvisare hos honom. Han var en stig mellan konsten och livet och han gick inte den där stigen på tunga steg. Han gick den där stigen med en innerlig och stolt självklarhet.

Sverige har förlorat en stor och fantastisk skådespelare och svensk offentlighet har förlorat en av sina modigaste röster och varmaste hjärtan.

 

Kommentarer

#1 - Daniel

Med all respekt, värme och ödmjukhet: kanske kolla igenom texten en gång till? Bara med tanke på ämnet, lite synd på slarvet.

#2 - bebop

Jag håller inte alltid med dig Marcus men detta var en fin och varm text, stavfel spelar mindre roll när man skriver från hjärtat.

Kommentera