Opinionsblogg

Sverige! Offentlighetens Sovjetunionen.

Svenskt kulturliv är så andefattigt att man blir alldeles blå i ansiktet.

När hörde eller såg du en kulturdebatt som angick dig senast?

Förr i tiden var författarna halvvilda galenpannor med patos och hjärtan stora som som kontinenter. De slogs för det de trodde var rätt. De vågade sticka ut. De skrev snuskiga men sanna romaner om kärlek, samhället och vemodet. De tog strider de visste det skulle förlora. De satt i teve och debatterade. De utmanade makten, såväl den politiska och som den kulturella. De ställe sig vid sidan av. De slog in dörrarna på varenda invallad och förbannad kultursida i hela landet. De var bångstyriga barn som inte gick att ha i möblerade rum.

De var pitbulls i pudelparken...

Nu?

Alla är slätstrukna mesar, politiskt korrekta broilers. Alla känner varandra. Alla tycker samma. Alla slickar uppåt. Alla håller sig väl med de kulturella drakarna för att inte riskera att missa en enda ryggdunk.

Det finns ingen svensk författare som sticker ut, som vågar säga något nytt, som vågar utmana både den kulturella inavelns elitistiska tyranni, och den folkliga likriktningen, all hjärndöd underhållning, alla förbannade Ullared och deltävlingar i Mello.

Den perversa likriktningen i svenskt kulturliv har gjort att människor fullständigt tappat intresset och förtroendet för svenskt kulturliv. Den har blivit en bortopererad blindtarm i den svenska offentligheten. Ingen utanför kotteriet bryr sig ett skit om vad som händer på kultursidorna och denna angelägenhetens nedmontering har pågått i över tjugo år.

Sverige har blivit ett offentlighetens Sovjetunionen där ingen vågar komma släpandes med en enda egen tanke eftersom majoriteten och eliten, dessa feghetens hantlangare, genast kommer farandes med sina tillhyggen och täpper till truten på en. 

Svenska författare är som uppstoppade mjukisdjur. De sitter på sängkanten med sina knappar till ögon och håller exakt lika tyst om allting. De sitter i sin trygga lilla bubbla och hummar med i varandras utläggningar. De ger varandra stipendier och goda recensioner men ingen av dem säger någonting av värde alls. 

Jag skäms över att tillhöra samma skrå som dessa fega dödgrävare.

En författare ska riskera sitt anseende och sitt rykte på daglig basis. En författare ska inte sitta på några ledande kulturella redaktioner och vara polare med andra författare! En författare ska vara obekväm. ifrågasatt, omdiskuterad, avskydd av kultureliten. En författare ska göra exakt allt det som INTE förväntas av honom. 

Han ska skriva sanningen också när sanningen riskerar att placera honom längst ut i det offentliga samtalets utkanter.

Jag är stolt att ha mer gemensamt med Norges Knausgård än någon enda nu levande svensk författare. Bara det faktum att han bor i Sverige ger mig en gnutta hopp.

Sverige skulle behöva tiotusen författare som Knausgård.

Jag är åtminstone en av dem.

 
 
 
Allmänt
Dela
6

Kommentarer

#1 - Jenny

Jag har varit inne på författares, kändisars, journalister, skådespelare etc twitter och instagram - de känner varandra, dunkar varandra i ryggen och hyllar varandras föreställningar även fast de inte är bra. Även en del bolagsägare är med i dunka varandra i ryggen gänget. Även en del politiker är med i dunka varandra i ryggen gänget.

Vi har svårt att göra samhället bättre så länge de håller på att krama ihjäl varandra. En del som tillhör gänget tycker att allting är så bra i Sverige. Många av de tjänar mycket pengar och tycker att det är kul att gå på kändisfester.

Jag saknar journalister etc som ordnar demonstration och strejker för att det ska bli bättre. En del arbetsgivare tar hit folk från andra länder som får jobba hårt för låga löner.
Om nån säger nåt om det då är den rasist...
Facken måste bli starkare.. Jag vet inte hur man ska lösa problemen. Men Sverige kan inte ha de så här - att en del tjänar massor och springer på kändisfester, samtidigt håller lärare, poliser, socialsekreterare och många andra på att jobba ihjäl sig. Dessutom att i en del bostadsområden äger skjutningen rum är ett stort och fruktansvärt problem som måste bort.

#2 - Mats

Ja, hur ska folk våga alls komma med en egen tanke? Det finns många anledningar till det blivit så här. Vi har ju en arbetsmarknad som enbart fungerar via kontakter, där det gäller att hålla sig väl för att inte åka ut, vilket gör att folk blir liksom ryggdunkar från allra början med enbart politiskt korrekta åsikter. Tabbar man sig med bl a fel åsikt, så tar alla avstånd för att inte själv riskera att dras med eller in i något och går det så långt att man måste gå till AF -lycka till! Inget jobb, ingen bostad, så är det idag med enbart bostadsrätter för miljon som man ska betala för. Sedan om man sticker ut och tänker annorlunda, så finns det en hel hopp av feminister, islamister, rasister, sossar, invandrare, svenskar, pensionär etc. som kan ta illa upp och mordhota, beroende på sakfrågan. Mordhot är ju visserligen olagligt, men "tillåtet" när det kommer till annorlunda åsikter som man inte gillar. Sedan så finns det en allt större skara av folk som har stuckit ut och numera bl a lever med konstant livvaktsbeskydd, utan jobb osv. som avskräckande exempel. Hela svenska samhället är liksom utforma för en passivitet i olika former, där alla ska bliva vid sin läst.

#3 - Jenny

Det är få företag som äger tidningar och bokförlag. Författare och journalister som ska värna om det fria ordet kanske är rädda att inte få jobb eller ge ut sina böcker om de inte säger de rätta saker. Sen tror jag precis som Mats ovan att man är rädd för alla extremister i Sverige. Men för mig känns det som politiker har låtit extremismen blomma med den extrema politik som har förts.

Sveriges television. och teatrar ger jobb till folk som har vänsteråsikter och vill ha hit många invandrare. Det spelar ingen roll hur de skriver - - även fast de inte är speciellt bra får de jobb. Dessa personer säger att.de är åt vänster och vill ha hit invandrare. Dessa.personer tjänar massor, bor i dyra bostäder i svenska områden och springer på kändisfester. Är det att vara miljöpartist eller kommunist?

#4 - Lennart

Hela Media- och Kultursverige är en stor mjukisfamilj vars medlemmar klappar varandra på ryggen. TV-kanalerna är numera nedlusade med program utifrån standardmallar där allahanda politiska korrekta kändisar medverkar på längden och tvären. Det senaste tillskottet är familjen Strömstedt, vilket inte bådar gott. Samma schablonmässiga upplägg som Pluras sammankomster, hemma hos Parneviks, etc. Den enda extremisterna som får vara med är de med kommunistisk ideologi. Produktionsbolaget hade smugit in kommunisten Lars Ohly hos Parneviks. En annan kommunist som det också lullas med är Nordkoreakramaren Sven Wollter. Då går det bra att försvara extrema ideologier.
Detta är Sverige i ett nötskal.

#5 - Roger Lindqvist

Jag minns upphetsade debatter med Vilhelm Moberg, speciellt den debatten med Olof Palme i ett kvällsöppet program, 1971. Jag minns även den alltid lika smått irriterade Sven Stolpe. Herbert Tingsten var en annan färgklick i vårt svenska folkhem. Även Sara Lidman icke att förglömma. Jo jag håller med dig Marcus, det är slätstruket idag.

#6 - Anders

Här hade det ju varit på sin plats att komma med nåt osakligt påhopp, ha en radikalt avvikande åsikt, eller att åtminstone komma med nån osammanhängande konspirationsteori och citera Fröding, men jag blir tvungen att hålla med dig om att det tyvär är såhär det ser ut...smärtsamt medveten om att konsensus därmed råder även här...

Kommentera