Världen är flickornas.

Det blir en hård vinter sjunger Ulf Lundell i lurarna.  Det blev det. Och den verkar aldrig ta slut heller. Slask och vindbyar med en köldeffekt ner mot 20 minusgrader och det är snart mitten av mars. Min dotter ska till tandläkaren och vi rullar igenom ett snöigt Stockholm som verkar på gränsen till uppgivet över vinterns gastkramande grepp.

Jag sitter med min dotter i väntrummet och vi pratar om drömmar, om vad hon vill bli när hon blir stor. ”Jag vill bli någon man kommer ihåg” säger hon. I nästa stund kan hon förlora sig i ett akvarium som finns i väntrummet. ”Titta pappa, de har Elsa från Frost i akvariet!” Hon är sex år, fyller sju i sommar, och hon talar så där, drömmande, lillgammalt ena sekunden, och så om något helt annat sekunden efter. Hon har en helt egen planet hon snurrar kring ,min dotter. 

Hon är välsignat besynnerlig och jag lär mig något nytt ifrån henne varenda dag.

Det blir ganska snart vår tur till tandläkaren så jag hinner inte säga allt det jag vill säga henne just där och då. Jag vill säga till henne att jag tänker fortsätta arbeta stenhårt för att hon ska få alla chanser hon vill ha.

Jag vill säga till henne att de där drömmarna hon drömmer, de är versioner av hennes framtid, versioner av det liv hon var menad att leva.  Jag tänker också fortsätta att fullständigt vägra arbeta och bara vara med henne när hon vill visa mig något, eller gå på teater med mig, eller berätta hur hennes dag varit. Jag tänker fortsätta slita i det tysta och leva det feministiska livet i praktiken utan att behöva tjäna några poäng på det. Jag har tagit den striden hela mitt liv. Jag behöver inga applåder för det heller. 

Jag ser också att dagens unga har de i sig helt naturligt. Jag ser att Sverige kommit långt med sina värderingar om kvinnors rättigheter och det är rättigheter som delvis hotas från nytt håll men det gäller att värna dessa självklara rättigheter, också när de hotas från detta nya håll och också när den politiskt korrekta klassen blir förvirrade när de ska adressera barbariet, när fienden inte ser ut som fienden gjorde under sjuttiotalet, då ska vi fortsätta att stenhårt slå vakt om alla kvinnors rättigheter att älska vem och när de vill.

Tänk att den rättigheten, att få älska vem och när man vill, ett av vårt annars reglerade livs mest självklara frist, nu är hotad. Vi måste vara vaksamma på detta! Låt oss inte bli stumma inför detta barbari.

Vi måste vara vaksamma på den förbannade pornografin och sexualiseringen som följer. Vi måste försätta slåss mot den förbannade ytligheten och kroppsfixeringen. Vi måste alla, män och kvinnor, ständigt vara vaksamma när kvinnor misskrediteras för att de är kvinnor. 

Jag tror också vi behöver klättra upp ur våra skyttegravar och sträcka ut en hand åt varandra. Oavsett vilken del av skulden som kvinnor lägger på gruppen män så kommer vi behöva baxa de här rättigheterna in i framtiden tillsammans. Vi behöver varandra. 

Det finns nog ingenting som jag är så innerligt trött på som kriget mellan kvinna och man. Både det privata kriget, det som frodas och växer där vi borde vara som mest skyddade, och där vi är som mest sårbara, i nära kärleksrelationer, och det som förs mellan kvinna och man i offentligheten.

Tiden är för kort för ett långt minne...

Låt oss kliva upp, damma av oss hetsen kriget och hatet, och vinna det enda som kan vinnas, kärleken och respekt oss emellan.

Vi kommer att behöva varandra. Vi har kommit långt. Sverige. Ibland är det även tid för att värna det som faktiskt uppnåtts och inte bara blinda rusa efter mer.

Min dotter kommer ut från tandläkaren med ett soligt leende. I handen har hon en ny tandborste och ett klistermärke som hon vill sätta på sin säng. Hon strålar. Hon är en pil som jag varit med om att skjuta in i framtiden. Hon är det nya. Jag är på flera sätt det gamla. Men så länge jag är här ska jag verkligen försöka se till att hennes tid  och hennes liv blir exakt så bra som den kan bli. Hon ska inte behöva gå en enda extra meter för någonting bara för att hon är flicka. Hon kommer få gå rätt långt ändå, det får vi alla, sådana är våra villkor. Men hennes rättigheter ska inte naggas i någon kant alls bara för att hon är tjej.

Och den vinter Lundell kraxar om i lurarna är borta när vi kommer ut. Min dotters leende smälter varenda snöhög i hela stan. Snart är världen hennes och hennes vänners. Låt oss lämna över den så rättvis och solidarisk det bara går.