Den riktiga feminismen har vunnit mig för sin sak.

Någon av det mest tröttsamma man kan vara med om är när helhjärtade och engagerade feminister envisas med att göra samma misstag som förlegade gubbar gjort genom historien. 

 Man applåderar sina företrädare utan att ha en enda egen tanke i huvudet. Det enda som gäller är konflikt. Ständigt dessa konflikter. Ständigt denna tröttsamma krigsföring. De avvänder exakt samma manshatande retorik som, om vi vänder på könen, den allra värsta Trump-röstande kvinnohataren skulle kunna uttrycka. 

 Vad har man vunnit då? Vad har man uppnått om man begår exakt samma misstag som de man säger sig vilja motarbeta? 

 Jag delar journalisten Sakine Madons uppfattning (en krönika i Expressen i mars 2017)om att den svenska feminismen behöver nya företrädare. 

 Man skulle behöva röra sig bort från vulgära, ytliga och spekulativa analyser av män där slutsatsen alltid tycks bli att vi män är otrogna, lobotomerade knullmaskiner som hatar våra fruar och endast stannar i våra äktenskap för att frun dammsuger vår bostadsrätt en gång i veckan. Så många bittra kvinnor (som är stolta över att vara bittra) hävdar detta i texter och i romaner. Nu senast Maria Sveland. 

 Det är helt enkelt inte sant. Det är inte så verkligheten ser ut. Det är inte sådana de i särklass allra flesta män är. Jag känner ingen man som är sådan där. Det är möjligt att de allra argaste kvinnorna odlar och pysslar om sitt hat med hjälp av förljugna teorier om alla mäns förprogrammerade cynism och elakhet, men teorin blir inte mer sann för det. De ljuger helt enkelt. Ändå hyllas de för sitt hat och sina lögner. Ändå skrivs det spaltmeter efter spaltmeter om dem. 

 De bygger sina svarta murar med hjälp av lögner och rent fascistiska påhopp som om de hade gällt grupper av människor skulle blivit betraktade som just detta, fascism. Men när det gäller det ständigt  lögnaktiga och kollektiva skuldbeläggande av män så träder helt nya villkor in. Då får man ljuga och hata så mycket man orkar eftersom man står på den rätta sidan av det där hatet. Det är hiskeligt obehagligt att behöva se.

 Så här är det. Män är som ni. Vi är precis som ni. Kanske lite räddare bara. Möjligen en gnutta fegare än vad ni är. Men vi är som ni. Detta ständiga demoniserande som många av de argaste feministerna ägnar sig åt är syskon till det kvinnohat som präglat historien. Men vi vinner inte en enda meter genom att gräva ner oss och hata varandra. Vi kommer ingenstans genom att förvandla varandra till monster.

 Det är en lögn. Ser ni inte att det är en lögn? Det är en fruktansvärd lögn.

 Feminismen är en av vår tids viktigaste frågor. Den är alldeles för viktig för att vi ska lämna över den till soldater på bägge sidor av ett krig som inte angår oss. Feminismen borde handla om att mötas, lyssna, sluta demonisera. 

 För egen del har jag tusen vägar kvar att gå. Jag är uppväxt med Ulf Lundell och lider säkert av en besvärande romantisk ådra. Men det senaste halvåret har jag börjat lyssna till nya röster, unga, beslutsamma kvinnor som berättar för mig om SIN värld, om sina rädslor, om sin verklighet, och dem berättar det för mig i en ton som om de faktiskt tror att också jag, trots att jag är en medelålders vit man, kan vara en del av lösningen, och inte enbart en del av problemet.

 De har vunnit mig för sin sak.

Det är den vägen vi måste gå för att i alla hänseende och på alla fronter nå en mer jämlik värld.