"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...
Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en våningssäng i det lilla hallrummet, bakom två vita glasdörrar. Där ligger dem. Jag hör de andas. Jag hör Michaela andas bredvid mig. Tre av de vackraste, mest värdefulla människor jag har i mitt liv.
Klockan är 07 och jag har vaknat av mobilens väckning. Min dotter har någon gång under natten klivit ner till sin bror och somnat där. Hon vaknar och är rädd ibland på natten. Jag har bett henne komma till mig de gångerna och det gör hon ibland, men lika ofta kryper hon ner hos sin storebror som alltid makar på sig för att ge sin syster plats där i sin säng. Där sover dem. Jag älskar de så högt. Jag älskar de där två barnen bra mycket mer än jag älskar mig själv.
Någon gång under natten har min dotter blivit rädd och krupit ner till sin bror. Någon gång under samma natt sprängde en människa sig själv till döds och tog runt 22 unga människor med sig i döden. Han mördade inte urskillningslöst. Han planerade sitt dåd och valde att mörda de här människorna när de var ute för att roa sig, lyssna på musik, gå på konsert. Han valde att slakta de här människorna när de begagnade sig av sin självklara frihet att få bara fria, älskande, sorgsna, vilsna, förvirrade, dumpade, nyförälskade, berusade, nyktra människor i den här märkliga tiden där det finns en fruktansvärd rörelse som hatar denna frihet, som vill slakta människor som du och jag, som oss, vi som lärt oss älska denna frihet.
Deras fruktansvärda och skoningslösa hat mot de vi är får ändå inte förblinda oss. Vi får inte låta deras mörker bli en krater för oss att rasa ner i. Vi får inte slå tillbaka med samma hat. Det är vad de vill. De vill stänga ner oss. De vill kuva oss. De vill få oss på knä. De vill att de livrädda, politiskt korrekta och ängsliga typerna ska jaga dem som vågar formulera en tanke runt vilka dessa mördare är. De vill att vi ska sluta gå på rockkonserter. De vill att vi ska ställa in våra resor. De vill att vi ska kura i våra lägenheter, ängsliga, hunsade.
Men denna fruktansvärda terror kan aldrig få oss på knä. Men vi måste ännu tydligare börja förstå att kriget är här. Även om vi inte vill det så är det oss de förklarat krig emot. Jag tror vi måste börja bli mer empatiska.. Det är inte andras barn som mördades i Manchester. Det är våra barn. Dessa unga människor är som dina barn. Förstår du det? De här mördade människorna är du och jag. Terrorn och kriget skulle älska om det var du som dog. Eftersom de hatar dig och det liv du älskar. Så är det. Om detta måste våra tungor tala. Som en eld måste våra tungor tala om detta.
Jag vägrar bli rädd. Jag tänker fortsätta gå på strandpromenader, flyga, gå på Drottninggatan, besöka julmarknader och gå på rockkonserter. Jag tänker inte mörkrets lakejer nå mig. Men jag tänker inte heller längre finna mig i att bli stämplad som både det enda och det andra för att jag vågar adressera barbariet. Den tiden när folk vill avfärda oss som försöker beskriva vad det är som händer är förbi. Nu är tid för frihetens mobilisering. Nu är tid för att slå vakt om det liv och den värld som vi kommit att älska. Det är vår frihet de vill åt. Det är våra barn de vill mörda.
Kärleken övervinner allt. Men blomsterhavet vissnar till slut. Då krävs en beslutsamhet och en kärleksfull övertygelse om att det finns värden vi måste sluta ta för givna, både här i Sverige, i Manchester, i Nice, i Tyskland, i Köpenhamn, i Bryssel, i Paris.
Jag väcker mina barn och gör frukost åt dem. Vi äter under tystnad. Stockholm fylls på med bilköer och överfulla bussar. Jag lämnar mina barn i skolan och jag kysser dem på kinden tills de tycker det är lite pinsam.
”Jag älskar er så mycket” säger jag till dem innan jag går.
"De vill att de livrädda, politiskt korrekta och ängsliga typerna ska jaga dem som vågar formulera en tanke runt vilka dessa mördare är."
Vad är det för svammel?