Kriget om den blå spaden.

De står där de alltid stått, på samma platser varje gång. De säger ungefär samma saker varenda gång. Partiledarna har ett drygt år på sig att linda oss väljare runt sina fingrar. Under alla de här åren mellan valen kan de pösa och jäsa bäst de vill. Deras makt är vunnen. Det är väl egentligen bara Anna K Batra som ligger risigt till av partiledarna. Resten sitter där de sitter.

Ämnena är de gamla vanliga, retoriken är den gamla vanliga. Sakfrågorna massakeras ner till små skärvor av anklagelser och försvarstal.

”Det är ditt fel” ”Nej, det är DITT fel. Du satt i den här sandlådan i åtta år och allt du lämnade kvar var din blåa spade och det är en dålig bl spade eftersom….ja….eftersom den är en blå spade.” ”Vad är det du säger? Den blå spaden har väl inte sett till att vi hamnat där vi hamnat? Det är du och dina polares röda hinkar som gör att…”

 Ja, ni hajar.

 Även för en våldsamt politiskt intresserad person som undertecknad blir oförmågan, eller är det oviljan, att ta de viktigaste frågorna på allvar, hiskeligt irriterande. Statsministern ljuger så han blir blå om läpparna. Han försöker snacka bort fiaskot med arbetsmålet genom att säga att några av de som kommer hit från andra länder är svetsare, några är läkare, när det i själva verket är så att hälften av dem som skrivs in på Arbetsförmedlingen har absolut max grundskola som högsta utbildning. Många är till och med analfabeter.

Jag tror människor skulle ha stor förståelse över att vi bör ta hand om människor som kommer hit, också om de inte kan bidra till statens kassa, men att konsekvent försöka bluffa upp de rådande villkoren, att ljuga helt enkelt som det heter utanför politikens värld, retar folk.

Så varför ljuger statsministern om de nyanlända? Varför inte säga som det är när det ALLTID är så att verkligheten förr eller senare kommer krypande tillbaka till lögnaren och petar sina fingrar i hans tindrande ögon?

Det är ett under att människor alltjämnt envisas med att faktiskt rösta på något enda av de där partierna.

Jag blir allt mer allergisk över hela cirkusen, ser igenom tricksen, slår enkelt hål på lögnerna och orkar snart inte med alla beskyllningar och meningslösa försvarstal.

Det är som om verkligheten svävar som en ballong högt ovanför alla partiledarna. Det är som om vardagen vi alla lever i bara angår dem på ett rent teoretiskt plan. Det är som om allting som sker i vårt land och i vår värld blir spadar och hinkar att gräva med i deras gemensamma sandlåda.

Och på natten kommer katterna och förorenar den där sandlådan så att stanken snart skrämmer alla andra utom den som tvingas vara i den därifrån.