Att blöda för sanningen.

Allting som sker överallt. Allting som inte sker. Alla människor som utnyttjar andra för att klättra ett pinnhål eller två. Hyllandet av medelmåttan. Den här gråa, självgoda krampen som skakar det här landets alla muskler så gott som dagligen. 

 

Jag trodde kanske jag kunde vrida allting åt rätt håll. En gång hade jag en förhoppning om att ordet verkligen var starkare och mäktigare än svärdet. Men det är just ordet som kastat mig rakt ut i denna ödslighet som blivit mitt liv, denna medelålder, denna leda, denna fastfrusna grimas av plikter, trötthet och apati.

 

Jag blödde för sanningen. Jag tog strid för allting jag trodde på. När jag vände mig om fanns ingen där.

 

Hur når man ut till en annan människa på allvar? Varför är det meningen att jag ska vara en del av samtiden? På vilket sätt är samtiden viktig?

 

Alla texter jag skrivit, alla böcker jag givit ut, har haft evigheten som enda adressat. Jag har burit mina ord. Mina ord har blivit burna av ett tomt skal som är jag. Mina ord är allting jag har.

 

Jag känner en sådan fruktansvärd leda. Det skjuter upp stålväggar överallt. De elaka vinner. De rädda, de sorgsna, de trasiga förlorar. Alltid och gång på gång.

 

När jag gömde mitt hjärta för världen vann jag tusen segrar. När jag visade det i all sin sorgsna otillräcklighet ville världen inte veta av mig längre.

 

Alltså har vi ett samhälle där iskylan segrar.