De dödas dag är också de levandes dag...

Den 26 maj 2006 föddes min första son Dante. Det var en tidig gryning och ljuset gjorde volter bakom vinklade persienner i sjukhussalen. 

Han levde när han föddes. Jag vet det för jag såg honom. Jag svor på att inte titta på honom men jag såg honom... 

Han rörde sig. De sprang iväg med honom. Den stunden minns jag ingenting av. Men jag minns att de kom tillbaka med honom och nu var allt stilla. Dante också.
Han var död. 

Han var inlindad i något, en filt kanske... Han var ännu varm. Han hade ett sår på näsan, minns jag, ett litet sår från minuterna han fick i livet... Han var som en gryning. Han var det vackraste jag någonsin sett. 

Han kallnade i min famn och jag grät och jag skrek... Jag höll honom när jag kröp ihop under bordet och skrek att ingen någonsin skulle få ta min son ifrån mig...

Den hösten, 2006, förlorade vi hans syster också. Hon krystades ut i en plåtburk som det stod "Tillhör Landstinget" på. Det var en blåsig helg i oktober och jag gick ut på balkongen på sjukhuset och slog sönder alla plastmöbler som stod lutade mot balkongräcket. 

Jag minns att vinden sjöng i tallarna runt omkring. Jag minns att en version av mig lämnade mig för alltid. Jag minns hur liten hon kändes sedan, när jag höll henne i min hand. Som en fågelunge. 

Som ett mästerverk. Som Mona Lisa innan leendet målades dit.

Idag var jag i kyrkan och tände två ljus, ett för Dante och ett för hans syster. Deras korta liv gjorde mig till den jag är idag. En annan. En äldre och stoltare version. av mig själv.

Jag är deras far också. Jag glömmer dem aldrig.

Efteråt sitter jag ensam och äter en bit mat. Milo ringer och vi pratar lite. Då kan jag inte hålla tårarna tillbaka längre.
- Jag älskar dig Milo, säger jag.
- Jag älskar dig också, pappa, svarar han.

Sedan går jag med högt huvud genom det lätta regnet.
Mina sorger definierar mig. Sorg är ett kvitto på att du levt.

Kärlek. Det är allt som räknas.
Om du inte älskar, kommer ditt liv bara att flimra förbi.