Det politiska fulspelet.

Jag träffade statsministern i somras, Vi medverkade i samma avsnitt av Sommarkväll i SVT. Jag var där för att samtala med Rickard Olsson om min nya roman och han var där för att mysa i rutan lite, vinna lite positiva poäng kanske. 

 Han var väldigt sympatisk, lågmäld, artig, tillmötesgående. Han satt en stund och läste i min roman som jag lagt fram lite löjligt framför honom.

 Samma helg som programmet visades briserade hela affären med Transportstyrelsen. Jag är vän med en av de KD-politiker som var ledande i hela den där affären, som ägnat mycket tid åt att dra fram den solkiga historien i ljuset. Han nämnde något om att ”fånga de stekta sparvarna när de kommer flygandes” alltså att ta chansen att faktiskt påvisa skandaler när de ligger på bordet framför en.

 Det blev en riktig klassisk skandal. Med ett ganska väsentligt undantag. Krishanteringen. Man kan säga mycket om statsministern och hans styre men man handskades verkligen mästerligt mitt under brinnande kris. Först sade han ingenting. Sedan sade han ingenting. Sedan sade han ingenting. Sedan fick två ministrar sparken (egentligen bara en, Anna Johansson, Ygerman kommer tillbaka som minister efter valet 2018 om Socialdemokraterna bildar regering) och så spelade Löfven ut sitt smartaste, men också allra mest riskfyllda kort. Han tog strid för sin försvarsminister.

 Det var nu allt vände.

Och det vände av två anledningar.

 Dels är den borgerliga alliansen världens fegaste opposition. De vågade helt enkelt inte fullfölja kravet på försvarsministerns avgång utan sprack upp i interna fraktioner där C och L inte längre stod bakom kravet på Hultqvists avgång.

 Detta kunde ske eftersom både C och L vill regera landet 2018. Och man är beredd att göra det med S så det här var en tidig julklapp och eftergift mot S för att alls i händelse av ett turbulent valresultat 2018 kunna bilda en regering över blockgränserna.

 Man gav statsministern hans försvarsminister för att inte omöjliggöra det där samarbetet.

 I andra länder hade ett sådant här fulspel, sådant här hångel under täcket , drivit ut folk på gatorna i ilska över maktspelet.

 Men inte i Sverige. 

 Vi älskar samförstånd och är så pragmatiska att vi vacklar som zombies i vilken riktning som helst som makten pekar ut åt oss.

 I dagarna kom en ny undersökning som visar att Stefan Löfven alltjämnt och trots allt som hänt är en partiledare som svenska folket har störst förtroende för. 

Det är hiskeligt skickligt gjort. För egen del fattar jag ingenting. För mig är det en gåta hur vansinnigt lydiga svenska väljare är, varför vi inte höjer vår röst tydligare, varför vi inte anstränger oss det allra minsta för att se igenom spelet utan istället väljer att imponerat häda på ögonbrynen och fortsätter att applådera spelet som enbart handlar om människor som gör vad som helst, exakt vad som helst, för att få utöva makt över oss.