11 septemer...Kärleken är enda motkraften mot mörkret.

Idag för sexton år sedan satt jag på femmans spårvagn på väg från Radiohuset i Göteborg (jag arbetade med programmet Frank i SRP3) när jag hörde om att ett flygplan kraschat i ett torn i New York.

Jag hade en liten portabel radio med mig och det var som att se och höra världen måla sig själv i helt nya färger. Det var som om rapporteringen upptäckt en ny nyans av svart.

Jag har aldrig varit i New York och fattade inte riktigt vilken hög byggnad det var de snackade om men när jag kom hem och slog på teven kände jag igen från signaturen till tv-serien Sin City med Michael J Fox.

Så där är det ju med oss här i Sverige.

Hela vår populärkultur härstammar ju från USA.

 Redan den där dagen, som jag minns som rätt varm men blåsig, stod det klart för oss alla att världen aldrig mer skulle bli som den en gång var. På samma gång har samtiden en väldig förmåga att överskatta sig själv. Vi som var unga när Berlinmuren föll talade om det som en världshändelse som alla skulle tala om dagligen i tusen år typ…

Men det nya blir vardag rätt snabbt.

 Då, den 11 september 2001, trodde vi länge att attacken och attentatet mot USA var en slags kulmen på terrorns räckvidd. Det fanns en tanke om att USA skulle slå tillbaka, hårt och skoningslöst, och sedan skulle världen långsamt skaka, sedan vagga sig trygg igen…

 Det hände inte.

Det som hände var att den 11 september 2001 blev ett startskott för en ny världsordning som vi fortfarande i allra högsta grad lever under. Nu är det knivattacker, lastbilar och annat som ryms i terrorns arsenal men det är samma fruktansvärda religiös övertygelse som ligger bakom. De är inga dårar. De är dina ensamvargar som det slår slint för. De är välorganiserade, drillade, förberedda och taktiska.

 Mycket av det vackraste som hänt i mitt liv har hänt efter den där dagen. Ibland tänker jag inte alls på hur världen är ordnad, hur djävulsk den är skapad när en religiöst övertygad man med hjälp av kumpaner och vänner med berått mod kan sätta sig i en lastbil och köra den där lastbilen rakt emot en kö med barn som väntar på att få köpa glass.  Men ibland tänker jag på hur hemsk världen kan vara. När jag sneddar över Ringvägen med mina barn, på väg till fotbollsträning eller bara hem, när jag ligger nära mina barn om kvällarna, när jag gång på gång på gång läser om oskyldiga människor som slaktas, mördas och våldtas, då kan jag tänka på hur fantastiskt storslagna vi människor ända är som vågar sätta barn till den här världen, som vågar älska en annan människa, som vågar flytta ihop, lova evig trohet och ibland vill jag tänka mig att allt det vi gör i och av kärlek är sådant som blommar överallt.

När vi älskar varandra, ber om förlåtelse, tar ett steg tillbaka, får barn och allt det där, är det kanske en lastbil som aldrig blir kapad, ett flygplan som hinner iväg, en kniv som aldrig blir ett mordvapen. Vi får aldrig bevis för att det är sant men jag vill ända tänka tanken att kärleken är den ljusa bom som faller ner över vägen när mörkret bestämt sig för att ta full sats och köra rakt emot oss.

 Jag vågar tro på kärleken som enda motkraft mot mörkret.

Jag har inte hittat något annat.