DET är här...

De flesta känner till DET som filmen där en av bröderna Skarsgård spelar en läskig clown. Möjligen känner man också till att den där clownen heter Snåljåp och bor i avloppen under staden Derry där han mördar små barn under regniga eftermiddagar genom att slita ner dem genom gallerbrunnar. 

 Men DET är bra mycket mer än allt det där. 

Jag var femton år gammal när romanen DET släpptes i Sverige 1987. Jag minns att bokhandeln ordnade märken att fästa på jackan. Först stod DET KOMMER och när boken väl hade anlänt till bokdiskarna stod det DET FINNS och DET ÄR HÄR på dem.

Att läsa DET var som att falla rakt ner i ett gudomligt sammanhang. Romanen handlar bara delvis om den där clownen. Först och främst är DET en av världslitteraturens allra vackraste barndomsskildringar. 

Stephen King skriver med en fruktansvärd närvaro om förlorargänget i den lila staden Derry, om hur de brukar samlas i The Barrens, ett vildvuxet grönområde där  stadens mobbade enklav lär sig att gömma sig från mobbarna och oförstående, elaka föräldrar. De försöker bygga sin egen värdighet mitt i kaoset. De lär sig om vänskap och om kärlek och de inser, på ett vackert men lite diffust sätt, att just den ömtåliga och sårbara barndomen, naiviteten i att vara på gränsen mellan barn och vuxen, också är ett mäktigt vapen mot såväl den barbariska ondskan som lever under staden, som mot mobbarna som jagar dem.

DET är fortfarande, så här exakt trettio år efter att jag läste den första gången, en av de starkaste läsupplevelser jag haft. 

King lyckas sätta ord på mina tankar, känslor, värderingar och förvirring. Han har barndomens alla koder.

 King ses fortfarande av den förbannade kulturvärlden som en begränsad och vulgär skräckförfattare. Och det är inget fel i att vara det. Men Stephen King är så oändligt mycket mer än det. Han är vår frids Charles Dickens, en författare som är genial på att omvandla skuggan i slutet av vårt synfält till spöken och demoner ur vårt eget liv.

 Han är en genial författare helt enkelt.

 Vid ett tillfälle sägs det i romanen att ondskan inte är en enskild företeelse utan att den från urtiden, från tidernas begynnelse. 

Ondskan och staden är en och samma. 

Många tröstlösa, ilskna nätter i gamla hemstaden Göteborg med Broder Daniels Cruel Town på max volym, var det enkelt att begripa det där.

Staden som en samlingsplats för all den där mörka ondskan. Hålan man växt upp i som en knutpunkt för medelmåttighet, för leda, cynism, elakhet och misstro.

 Men också en obändig, stark kraft av vänskap, av beslutsamhet, av mod och revolt. De här barnen i romanen växer upp och splittras som vänner från barndomen gör. Men de kommer tillbaka. Precis som när DET kommer tillbaka kommer barnen tillbaka och återvänder till hemstaden för att en gång för alla göra upp med…Ja, vad egentligen?

 Om ondskan är en konstant genom tiden spelar det egentligen ingen roll att de gör det? Eller?

 I djupare mening är det inte ondskan här och nu som de nu vuxna återvänder till Derry för att möta. Det handlar om att möta sig själva, om att minnas sina ideal, sina drömmar, minnas den där obändiga och oerhörda kraft som egentligen bara barndomen kan uppbringa. Den segern kan ingen uråldrig ondska någonsin ta livet av.

 ”Här nere flyter vi alla” säger clownen Snåljåp och försöker både locka och skrämma barnen ner i den helvetiska underjorden, Alla som någon gång kommit nära missbruk i någon form (och Stephen King är i högsta grad en av dem, han är en nykter alkoholist idag) kan enkelt känna igen sig i det där.

 Om en vecka har DET filmpremiär och ikväll redan får jag chansen att se den på en galapremiär. 

Min förhoppning är att ni som läser detta och tänker se filmen också läser boken. Jag lovar dig att du har ditt livs vackraste, hemskaste och värdigaste läsäventyr framför dig.