Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. 

Vi tog vår risiga gula Golf från betongghettot Lövgärdet och parkerade nära Heden för att se Öis spela fotboll.

  Jag har för mig att de mötte Saab från Linköping. Jag har glömt hur det gick så antagligen fick Öis stryk…

 Under hela mitt liv har kärleken till fotbollen varit något av det viktigaste jag har.

 De senaste tio åren har jag faktiskt kunnat leva (någorlunda) på att skriva om fotboll. Jag har fått ta emot Guldskölden som Sveriges bästa sportjournalist, har fått vara med om att starta och driva Club Calcio i TV4 och skrivit hundratals texter om fotboll för Svenska Fans, Nyheter 24 och Expressen.

Just nu är jag programledare för Studio Allsvenskan på Nyheter24.

Att få jobba med fotboll har varit något av det roligaste av allt det jag fått göra i mitt yrkesliv. 

I dagarna släpps en bok om fd fotbollsproffset Mats Magnusson som jag ägnat ett år åt att skriva. 

Att få jobba med fotboll har varit något av det roligaste av allt det jag fått göra i mitt yrkesliv.

Jag har, kort sagt,  vigt en stor del av mitt liv åt fotbollen. 

 Jag har hela tiden förblivit en supporter. Jag har aldrig tagit mig ut ur det ledet. Under min tid som krönikör upptäckte jag mycket oförstående och ibland ett direkt hat mot fansen, själva grundbulten i all fotboll. 

Jag tror man begår ett stort misstag när man kallar vissa falanger inom fotbollen för ”huliganer” och ”kriminella”. Jag tror man bör ge de människor som älskar sin klubb tolkningsföreträde. Det betyder INTE att man applåderar när det blir bråk och stök på en arena, men fördömandet mot fansen har rapats upp som ett kommando, som en reflex.

En supporter är på samma gång fotbollens verkliga underklass och dess viktigaste beståndsdel.

En supporter kan aldrig traska i pengarnas riktning. Vi är fast med vår kärlek. Vi har slagit bojor runt klubbmärket. Vi kommer inte undan. Vi står där i ur och skur med våra halsdukar, våra sånger och vårt väldigt ofta hysteriskt naiva gamla hjärta och medan kostymerna trixar och fintar, medan spelare kommer och går, medan legoknektar skramlar i pengarnas riktning, så står supportern kvar. Vilket annat val har vi?

En vem snackar om korrupta ägare som huliganer?

 Bolagsstyrelse, direktörer, spelare och ägare. Alla tjänar de stora pengar. Supportern betalar 1200 spänn för en matchtröja och blir ändå den som ska upp i galgen när några bränner av bengaler inför ett derby. 

 Det börjar bli dags att återupprätta supporterns rykte i svensk fotboll. För en som slaviskt följer den italienska fotbollen och först den senaste säsongen på allvar (tack vare chansen att få jobb med ovan bända Studio Alsvenskan) fått upp ögon och hjärta för Allsvenskan, är det slående vilken fantastisk och innerlig betydelse som de olika lagen supportrar har för att göra serien så attraktiv som den ändå är.

 Det är väldigt sällan man i media får läsa om allt det fruktbara, det kulturbärande (ett välorganiserat och vackert Tifo är precis lika mycket värt som vilken teaterföreställning på Dramaten som helst) eller det konstruktiva som många fans ägnar sig åt. 

 Det handlar alltid om slagsmål, rånarluvor och polishat. Till slut går folk faktiskt på myten om att svenska fans är kriminella våldsverkare hela högen.

 Att lyssna på fans, hylla dem när de förtjänar det, gör det också lättare att kritisera dem när det sker något som inte är okej. 

 Svensk fotbolls vackraste diamant är fansen. Lyft upp dem ur skuggorna. Ge dem rättmätig uppskattning för det arbete de lägger ner. Jag menar att hela hierarkin inom fotbollen, från ägare och styrelse och hela vägen ner till polisen och media, måste börja ta supportrarnas arbete på större allvar. Skriv om ett vacker Tifo. Hylla dem när de applåderar motståndarna. Beskriv de innerliga och helhjärtade arbete de lägger ner för att göra fotbollen i vårt kalla lilla land till en somrig och sydländsk fest.

 Supportrarna är det bästa med svensk fotboll.