Recension av storfilmen DET...
RECENSION AV DET, PREMIÄR 13 SEPTEMBER.
Regi: Andy Muschietti.
Betyg: 
🎈🎈
Jag har levt med romanen DET i exakt trettio år. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst den. Den har genom alla de här åren förblivit en av de största läsupplevelser jag någonsin haft.
Ungdomarna i DET har varit mina vänner sedan den där dagen 1987 när jag skolkade från skolan och gick iväg och köpte boken. Särskilt under den där första tiden var de lika verkliga som vilka riktiga vänner som helst.
Exakt så betydelsefull kan litteraturen vara när den är som bäst.
En av de starkaste litterära upplevelser jag haft på senare år är när Stephen King, i romanen 11/22/63 låter berättaren (i en väldigt speciell tidsmaskin) återvända till slutet av femtiotalet, till Derry i Maine och på avstånd ser han Beverly Marsh, flickan från romanen DET.
Jag är en sucker för sådant där. Jag grät som ett barn. Det var
som att få nya fotografier från vänner man trodde man glömt. Det var som att möta människor man älskat väldigt djupt, väldigt länge, möta dem som de var då, när man själv stod i begynnelsen av allting...
Romanen DET handlar lika mycket om barndom, rädslor, kamratskap, kärlek och vuxenvärldens oförmåga att hantera allt det där, som den handlar om en djävulsk clown som mördar barn genom att dra ner dem i avloppsbrunnar. DET är en roman om att bli vuxen och inte ha koderna till den där nya, skrämmande världen. Det är en fruktansvärt sentimental roman. Men på ett värdigt och väldigt, väldigt vackert sätt.
När romanen släpptes första gången på svenska 1987 kom den i två band. Den var väldigt tydligt uppdelad i två delar.
Den nya filmen är uppdelad på samma sätt. Men det finns skillnader. Barndomsdelen i romanen utspelar sig i slutet av femtiotalet och nutiden är när boken skrevs, i slutet av åttiotalet.
Regissören Andy Muschietti låter hela filmen utspela sig i slutet av åttiotalet, för trettio år sedan alltså, medan barnen är barn. Det är ett smart grepp. Vi slipper hoppandet i tid och de dryga två timmarna (som känns som en kvart) kan ägnas åt att bygga samspelet med barnen, se dessa sårbara och utsatta människor försiktigt och trevande ty sig till varandra.
Det är vackert.
Det är också extremt skickligt gjort. Romanen DET utspelar sig till lika stora delar på insidan som på utsidan och det är svårt att göra film om det som rör sig på insidan, särskilt om man dessutom vill locka de stora skarorna till biograferna. Men Muschietti lyckas med allt detta. Han lyckas fånga den där ständigt rörliga kärnan av magisk vänskap som King så genialt lyckas fånga och hålla still för oss att bli berörda av.
Hans film är på väldigt många sätt mina egna bilder från boken. Jag trodde inte det var möjligt men filmen gör det möjligt, och det är alldeles storslaget mäktigt.
Bill Skarsgård spelar Snåljåp och läskiga clowner i romanform tenderar att bli rätt löjliga på bioduken med Skarsgårds clown är allt än löjlig.
Han är en blandning av en drogad rockstjärna, Jokern och djävulen själv.
Skådespelarna känns varsamt och nogsamt utvalda.
Särskilt bör nämnas Sophia Lillis som Beverly (hon är fullständigt enastående bra) och Jeremy Ray Taylor som Ben Hanscom är också han enastående bra. Dessa två, kanske särskilt Lillis, bör få sitt hysteriskt stora genombrott med den här filmen.
Både boken och filmen bygger ju på kemin mellan ungdomarna, kärleken, friktionen, vänskapen, ilskan och splittringen som DET vill så mellan barnen, allt de där är noga och suveränt uppbyggt i den här filmen.
Det är också befriande (och det tycker jag alltså trots att jag älskar boken) att Muschietti så fritt använder sig av romanen som förlaga. Han har så klart respekt för den, men inte överdriven respekt.
Slutscenerna, där vi vackert, hemskt och suveränt bildsatt, får se exakt vilken skräck som ryms i orden "Här nere flyter vi alla" är stor filmkonst.
Nu sägs del 2 av DET vara på gång och jag utgår ifrån att den kommer ha sitt avstamp i nutid, när Beverly, Ben, Bill, Stan, Richie, Mike och Eddie blivit vuxna och får höra att DET fortfarande lever...
