Jag har nyheter för er, kära partiledare.

 

 Man kan höra alla band mellan folk och elit rassla i mörkret. 

Tunga kedjor mot stengolv.

Vi drar och drar i de där kedjorna.

Finns det ens någon enda människa i andra änden?

Finns det ens en koppling i slutet av den där kedjan, finns det en anledning att skänka sin röst åt en politisk företrädare i Sverige 2018?

 Jag tar en promenad och lyssnar på sommarens stora partiledardebatt. 

Statsministern har fått lära sig ett nytt mantra av sina talskrivare. ”Det är en folkomröstning om välfärden.” 

Han är som sen packad chaufför som styr och styr en bil som ratten inte är kopplad till. Han är som ett litet barn ombord på en av farfars bilar på Liseberg, de där som går på en räls man inte kan styra själv. Man vrider och vrider på en ratt som saknar styrning helt enkelt.

 Han ber Jimmie Åkesson att googla ordet solidaritet men dammar annars mest runt i sin hage som en trött gammal tjur som blängt över samma rapsfält några år för länge.

 Åkesson låter trött han också och Kristdemokraternas vikarierande partiledare, Andreas Carlsson (Ebba Bush Thor sitter inte i riksdagen och får inte vara med) talar så högt han bara kan för att bli hörd men det är som att se en galen naken man bakom fönstret på en vårdinrättning. 

 Man ser att han skriker, man ser att det är viktigt för honom, men man hör inte ett ljud. Ingen bryr sig om KD längre.

 Mest synd är det dock om Isabella Lövin som låter som om hon går i sömnen. Hennes parti är mer eller mindre slaget i spillror och hon surrar yrvaket om solceller. Hennes parti har världens ödesfråga, miljön, som egentlig enda fråga på sin agenda, ändå misslyckas hon få med sig väljarna. Det är besynnerligt.

 Jag är tillräckligt gammal att minnas Olof Palmes tal och debatter. Jag minns när en genomsvettig vänsterledare Lars Werner tappade humöret men aldrig sin formuleringsförmåga. Jag sitter och längtar efter draget runt debatterna som var förr. Just nu är det skoningslöst medelmåttigt. Det är som om partiledarna tappat alla grepp. De har gått med famnen full av vind så länge. Verkligheten har växt och växt och blivit de övermäktiga. 

 Ulf Kristersson är stringent, välformulerad och koncentrerad. Han är nyast in i den här kortleken och orkar därför fortfarande lägga ner sin själ i det han säger och det han lovar. Men snart är även han indragen i den sövande sörja som är svensk politik just nu…

 Jag saknar också ödmjukheten. Det tog ett folkligt uppror för partierna att ens börja diskutera vårt lands verkliga utmaningar. Många har blivit jagade, avskedade, bespottade, förföljda och hånade för att de såg verkligheten på verklighetens villkor när det gäller utmaningarna som vårt land står inför. 

Nu snackar politikerna äntligen om detta. Men det krävdes en folklig vrede som uppenbarligen tagit politikerna på sängen. Men okej. Nu snackar man. Gott så.

 Men jag hör ingen som tar verkligt ansvar över att det blivit som det blivit. 

 Det är som om de problem som Sverige står inför landat som marinsoldater nedhissade från en helikopter en sen natt när alla sov. 

 Men det är ju just de politiker som står i talarstolen med bekymrade miner idag som är ansvariga för att det ser ut som det gör. Det är som om de fyra åren som har gått inte medfört ett enda gram ansvar. ” Oj. Vad stökigt det är i våra förorter. Oj. Varför är alla så upprörda över vårt flata rättsväsende. Oj. Styrs förortens kvinnor med järnhand av religiöst färgade strukturer. Oj. Är vårdköerna så långa att människor faktiskt dör, Oj, går det dåligt för de unga i skolan. Oj. Har vi skolor i vissa områden där över 40 procent av barnen saknar behörighet till gymnasiet. ..

Detta måste vi göra något åt. Men hur? Hmmm… Jag vet. Vi skyller ifrån oss, håller käften eller visslar i mörkret som ett fyllo i skogen…. Och så hoppas vi att ingen minns att det faktiskt var VI som såg till att allt detta ser ut som det gör.”

 Jag har nyheter för er, kära partiledare.

Det där funkar inte längre.

Folk ser rakt igenom er.

Ni är nyputsade fönster rakt ut mot en förljugen bakgård.