Nationaldag-En dag för försoning

Det finns för få dagar för försoning.

De flesta dagar handlar om kamp, om att äga världen, äga sin dag, försöka få den här mörka, märkliga tillvaron att tippa åt mitt håll. 

Idag läger jag ner alla trötta, gamla vapen. De skramlar tungt mot golvet. Låt vapnen göra märken i parketten. Låt allting falla.
För en enda dag.

Min farsa kom till Sverige 1964. Med sig hade han två tomma händer, en enkel väska och en radioapparat som hans mor skickat med honom vid den händelse att han skulle sakna Italien och ville lyssna på lite musik från det gamla landet…

Han bodde i baracker och arbetade på SKF. Han förfasade sig över dåligt rödvin och förtjusades av vackra kvinnor. 

Han arbetade hårt. En kväll på Rondo vid Liseberg träffade han min mamma. Han reste hem till Italien med kärleken slet som en präriebrand i honom och han återvände till Sverige. Jag lever här nu som ett resultat av hans vandring hit.

Försoning är främst en resa inåt. Att förlika sig med sig själv. Att inse att kriget som står uppklätt och färdigt varje morgon inte är mitt krig. Att den där förbannade rustningen inte är min uniform. 

I varje givet läge kan du helt enkelt bara sluta. Varje sekund är fylld till bredden av enastående möjligheter. Du kan sluta när du vill. Du kan börja när du vill. Du kan förändras när du vill. Ditt liv är ditt att återerövra vilken sekund som helst.

Som en mantel runt ditt liv har du det här gamla och fria landet. Ett besynnerligt land i utkanten av allting, ett land som fostrat några av de allra vackraste skalderna världen skådat, ett land av långa avstånd.

Sverige är ett land av små tända lampor i hörnfönstren. Sverige är ett land av möblerade balkonger, av sammanbitna tänder, av knutna nävar i tusentals fickor. 

Skogarna är vårt försvar. Träden är våra soldater mot ignorans, förakt, hat och skydd mot alla kedjor av förtryck som vill binda oss..

Friheten, vänner. Det finns få platser på denna jord där friheten är lika helig som i Sverige.

Åkrarna, dikena, regnet, skogarna som sköljs över av detta regn, och det där ljudet av regn som silas genom en skog och når löven och gräset på marken, det är Sverige, och de lite taffliga sandstränderna på somrarna, och de perfekta köerna till glasskiosken vid minigolfen och broarna och färjorna och isen som fryser på det där vattnet där barnen badade för, var det en kvart sedan…?

Sverige är de djupa skogarna dit ingen schlagermusik når. Sverige är de suveräna författarna som flydde och for men alltid återvände.

Sverige är så lätt att fly ifrån. Men man flyr aldrig. Man kan inte rymma från det som skvalpar i blodet.

Så vi sitter uppe och drar med handen över Ikea-bordet. Ringarna vi känner, är det våra eller bordets?

Sverige är långa avstånd, både inuti och utanför. Långa avstånd mellan stad och landsbygd, mellan folk och elit, mellan älskande.

Allting är i rörelse. Ingenting står still. När isen lägger sig över ett land kan man få intrycket att allting står still, att ingenting rör sig. Men under ytan rusar vattnet fram och tillbaka. Snart spricker isen. 

Snart står vemodets sagolika blomster i full blom. 

Vi har många dagar av strider i det här landet. Vi har gjort kampen till en nationell paradgren. Det är många strandsatta låtsats-revolutionärer från båda kanter som vill se Sverige slita sig, som vill se landet slitas itu. Så vi kastar ord, epitet och förakt på varandra. Är inte det besynnerligt? Samma avgränsade, förpassade lilla land och ändå denna ständiga strid.

Låt den här dagen vara en dag för försoning. En dag att stå i det dagg-våta gräset med blicken riktad mot himlen, ett varsamt insamlande av tusentals minnen som rusar igenom våra hjärta… Människor, händelser, förälskelser, alla gånger vi blivit räddade av någon annan. Det är också vad ett land är. Minnen, gryningar som kom när vi trodde natten hade tagit över för alltid.

En dag när det höga gräset inte blir klippt utan kittlar oss på kinden när vi ligger i det och skrattar tills vi kiknar. En dag vid sommarstället, på en plaststol, under tallarna, vid kottar och granris.

Jag sjunger en helt annan sång en jag gjorde för bara några år sedan. Mitt hjärta har stillat sig. Min själ talar ett annat språk. 
Men mitt hjärta är fortfarande en virvlande storm. Den perfekta stormen.

Det är också vad Sverige är, en stor blågul äng, av rasp och himmel, där en människa får chansen att återhämta sig, att hitta sig själv igen, att läka sina sår och sedan långsamt komma till sans, komma till insikt om vem han faktiskt är och vad han gör här på jorden, i det här landet, i den här tiden.

Kärleken till ett land är kärleken till dig själv och din nästa. Dina medmänniskor som just detta och inte fiender.

Kärleken till försoning och förståelse i en tid där alla skriker, där alla trycker ner ditt ansikte i rännstens kvarglömda gamla vatten.

Grattis Sverige. Visst är du värd att hedras och firas. Vi kommer varandra till mötes, vi alla. Vi har gått lika långt var för att mötas. 

Vemodet. Friheten. Människors diskreta men tålmodiga längtan efter upprättelse och försoning. 
Det är Sverige för mig 2018.
Grattis du gamla, du fria.