Hedra Kim Wall, låt bli att följa rättegången...

Jag har förstått att Kim Walls anhöriga är väldigt måna om att hennes eftermäle ska handla om hennes liv och gärning, hennes passion och skrivande mer än om det fruktansvärda och vedervärdiga sätt hon dog på.

Jag förstår verkligen det! Det är av yttersta vikt att vi försöker återskapa hennes gärning, hennes yrke, henne som människa. Låt inte Madsen och hans ubåt, det misstänkta mordet där, ta över.

 Vi måste orka stå emot kittlingen som det här fallet väcker i oss. Låt bli. Stå över. Solka inte ner dig med detaljer om mordet.

 När jag motvilligt tar del av nyhetsrapporteringen runt hennes död inser jag det med fullt kraft,  Det är ingen hejd på vår längtan efter perversioner. Det är som att Madsen, hans förbannade ubåt och det som förmodas ha skett där, har tagit klivet över från verklighet till fiktion.

 Jag lyssnade på SRP1 i onsdags, när rättegången drog igång och reportern konstaterar att det är media från väldigt många länder, inte bara Sverige och Danmark, som följer rättegången mot Madsen.

• Varför är det så, frågar programledaren reportern i Köpenhamn.
• Jag tror det handlar om detaljerna i det här fallet, säger reportern, det är som att hämtat ur en kriminalroman.

Det är där och då jag bestämmer mig.

 Jag måste bli mer konsekvent i mitt avskärmande från den här världen. Jag måste stänga av. Jag måste kliva av. Jag vill inte veta. Jag vill inte solka ner mig själv med detaljer runt sexuella perversioner, styckmord och avhuggna kroppsdelar. Jag vill inte känna den där ilande känslan av spänning. Jag vill inte bidra till att rapporteringen runt Kim Wall kan fortsätta alla dessa timmar med detaljer som aldrig kan kännas på annat sätt än som om det var en film, en deckare, något som jag VET har hänt men som ändå känns som om det aldrig har hänt, inte på riktigt.

 Jag tror att den nära framtiden kommer att handla om att visa solidaritet genom att INTE delta. Genom att välja att stänga av, inte se, inte läsa. Jag vill inte veta. Jag vill inte vara en del av ett mediebrus som hela tiden söker kickar.

Vårt kollektiva intresse för brott och straff har i sin antagit perversa proportioner. Vi knarkar mord, döda kroppar, styckningar, G.W och Veckans Brott. Vi kan inte få nog av smaskiga detaljer. Vi läser deckare tills det blöder ur ögonen. Vi omvandlar verkligheten till fiktion. Till sist är det svårt att för oss själva reda ut vad som faktiskt hänt, vad som är en iskall och brutal verklighet, och vad som är fiktion, populärkultur.

Jag är ingen moralist. Vill folk frossa i blod och ond bråd död så är det okej med mig. Men jag vill inte solka ner mig med allt detta. Jag vill inte att en människas fruktansvärda död ska bli en ilning lågs ryggraden endast. Jag vill inte stå fascinerad inför ett verkligt mord. 

Jag ska läsa på om vad journalisten Kim Wall ägnade sitt allt för korta liv åt. Jag ska läsa hennes reportage och minnas henne. Däremot ska jag inte ägna en enda sekund till åt rättegången mot vad som förmodas vara hennes mördare.