Gränslöshet kan vara ett fruktansvärt landskamp att gå vilse i.

Ibland känns det som mycket av det som sker nu är en slags motreaktion mot en ohämmad sexualisering av i princip allting som varit legio i västvärlden de senaste femtio åren. 

 

Den gränslösa individualismens allra sista utpost. Det är som att devisen ”jag gör exakt vad jag vill med min kropp” omärkligt glidit över till att handla om ” jag gör exakt vad jag vill med DIN kropp”. 

 

Män med makt har systematiskt och i alla samhällsklasser, inom i stort sett alla arbetsområden, gått över både moraliska och rättsliga gränser. De har gått över gränser som vi delvis tidigare älskat att hålla flytande. 

 

Nu ser vi en motreaktion mot degraderingen av människovärdet. Det är nödvändigt och av godo.

 

Något av det som med all rätt retat människor allra mest har varit vad som uppfattats som allt för låga straff mot sexualbrott. Om man ska tro de fruktansvärda rapporter som går att läsa om den grova överfallsvåldtäkten i Malmö nyligen, så är det inte utan att man faktiskt önskar att kastrering fanns med det rättsliga registret.

 

Det finns en särskilt låg krets i helvetet för våldtäktsmän. Och den kretsen innehåller en särskilt fruktansvärd plats för de som våldför sig på barn.

 

Därför är det enbart av godo att politikerna nu väljer att skärpa lagen i detta hänseende. Men som vanligt när något sker i Sverige så är det för lite.

 

Ett exempel: Ministraffet för grov våldtäkt och grov våldtäkt mot barn höjs från fyra år till fem år. 

 

Två reflektioner. Hur är det ens möjligt att dessa två bestialiska brott börjar vid fyra år? Och varför inte höja ministraffet till allra minst 10 år? Kanske 20? Varför detta ständiga medlöperi och denna mesighet?

 

Den mest omdebatterade punkten handlar om samtyckeslagen. Det ska bli förbjudet att ha sex med en person som inte uttryckligen sagt ja eller aktivt visar att den vill delta. 

Det är obegripligt att någon enda kan argumentera emot detta. 

 

Däremot bör man kanske lyssna på Advokatsamfundet som i en kommentar menar att samtyckeslagen inte kommer leda till fler fällande domar.

 

Men medan man lyssnar på den kommentaren bör man kanske även ha i åtanke att det är rätt märkligt att Advokatsamfundet går ut och kommenterar en lagstiftning som ännu inte är på plats. Risken är ju att en sådan åsikt blir en självuppfyllande profetia när lagen väl är på plats. Eftersom rättssystemet till stora delar består av just advokater…

 

Som en del av vågskvalpet efter flodvågen av #metoo borde även en diskussion om sexuell frigjordhet, om porrens påverkan, om människas grundläggande värde, om självförakt och vilka uttryck detta förakt tar sig, och varför fler unga människor än någonsin i Sverige mår så dåligt, få blomma. 

 

Vad har all denna förstörelse av gränser och helighet gjort med oss?

 

I Sverige har vi kommit rätt långt med att montera ner allt heligt, allt eftertänksamt, allt stilla, alla gränser. Vi har ansett att gränslöshet ä frihet och att frihet är lycka.

Men frihet ifrån vad? Gränslöshet kan vara ett fruktansvärt landskamp att gå vilse i.

 

 I vår iver att slå oss fria från allt har vi även lyckats devalvera det vackraste vi har, vår egen kroppsliga intimitet. Våra kroppar är förvandlats till länder utan soldater, för andra att utforska och exploatera. 

 

Tempel, ideal och helgelse.

Tre år från stenåldern?

Eller tre ord att börja fundera runt igen kanske?