Vi är i den här natten tillsammans...

Västerbron har under flera varit en sorts kompass i mitt liv. Jag har bott vid dess fot, tagit löprundor både på, över och allra helst under den sedan jag flyttade till Stockholm 2011.

En av mina hjältar, Anders G i Broder Daniel tog sitt liv genom att hoppa ifrån den för tio år sedan. 

På brons högsta punkt har förälskade par låst fast hänglås och sedan kastat nyckeln i vattnet, som ett bevis på sin kärlek till varandra.

Samma bro, samma svarta rymd mellan räcke och det iskalla vattnet. Nycklar, kroppar, förhoppningar, människor, öden. Kärlek, liv och ond bråd död från samma bro.

Den står där den står. Bron i sig är varken ond eller god. Den bara är. Vi fyller den med allt det vi vill att den ska betyda för oss. 

Jag har alltid solidariserat mig med de psykiskt svaga, de sköra, de rädda, de förvirrade, de sorgsna utan anledning. De som ser på sina egna liv som en skuld. De som kan vakna mitt i natten med panikångest och en innerlig lust att skära sig själva.

 Fortfarande talas det om psykisk utsatthet med en rejäl dos, sval distans. Vi lever i en tid och i ett samhälle där man måste vara stark för att vara svag och där de på riktigt utsatta, de sköra och själsligt sjuka ses på med en viss blick som säger: ” Det är synd att du mår som du mår men du har ett eget ansvar för att det blivit så här.”

 En bruten arm går att gipsa. Men en bruten själ går inte att plåstra om. Ett skört psyke har tiotusen fällor av ensamhet, rättfärdighet,  människors ointresse, och rädslor att falla i dagligen. Vi ser fortfarande 2017 på psykisk sjukdom som om det vore en fråga om karaktär. Ungefär som många ser på missbruk och dess djävulska konsekvenser. Det är väl bara att ta sig samman? Eller?

 Ingen skulle säga till en människa med cancer att det enbart handlar om att ta sig samman och på det sättet överbrygga sjukdomen. Att så många människor lider av vemod, depression, ångest och självmordstankar är det ultimata, och egentligen det enda, beviset jag behöver för att vår tid och vårt land är på väg käpprätt åt fel håll.

Vi fyller ett gigantiskt tomrum med ännu mer tomrum. Vi matas med yta, med heminredning, med reklam, med sex, med svart vind som bara bidrar till att expandera vårt inre tomrum.

Ni får skratta hur högt ni vill åt mig, men jag har testat det mesta för att den här inre rymden jag bär på. Min slutsats är att det endast är kärlek och Gud som på allvar kan fylla den där isande rymden med mening och mål.

 En riktigt deprimerad människa är dock inte lite lätt förvirrad i tillvaron eller söker en mening med livet på det där svalt distanserade sättet som vi andra kan göra. En riktigt deprimerad människa bär på en livsfarlig, dödlig sjukdom som både sjukvård, vi andra och omgivningen bör ta på ett mycket större allvar.

Jag står ofta på Västerbrons högsta punkt och ser ut över Stockholm. I april ger jag ut en roman som faktiskt har själva bron som en av huvudfigurerna. Under den möts ett litet sällskap människor, överlevare till folk som tagit sina liv.

Jag brukade ofta tänka att det är två olika sorters människor som använder bron, dels dem som förälskade låser fast sina lås och kastar nyckeln i vattnet, och så de som försöker eller faktiskt lyckas hoppa från den. Men ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag att vi alla är båda de grupperna. Vem som helst kan bli vem som helst. Det kan gå ett halvår mellan de båda. En glittrande gryning i maj kan du stå där med den du älskar och kyssas medan första bussen stånkar förbi, för att i november stå på räcket efter att ha blivit bedragen eller lämnad.

Vi är i den här natten tillsammans.

Vi behöver varandra mer än någonsin.