Toleransens vår är här (Bygg broar-Bränn dem inte).

Skyttegravar indikerar att det är ett krig som pågår. I viss mening är det ju det, ett slags lågfrekvent ständigt ställningstagande, ett tagande endast, väldigt sällan ett givande. 

Ett slags ständigt små-sprakande krig som tjuter illa, som när en dåligt inställd radio i ett angränsande. rum...

Jag såg en tjugo år gammal intervju med Joakim Thåström härom dagen. Han hade flyttat från Sverige vid den tidpunkten och sade sig framförallt vara trött på figuren som andra såg honom som.

”Jag älskar att sälja plattor men detta med att vara Joakim Thåström för så väldigt många människor….Jag hatar det verkligen”.

Så många sånger Thåström skrivit som handlar om att skapa sig själv som ny varje morgon. Jag kan känna igen det där. 

Så många människor som bygger sig lögnaktiga fördomar om vem man är, vem man var, vad man sade eller inte sade i något sammanhang för fyra år sedan…

Men också mitt ständiga tidigare gnäll över allt detta...Hur patetiskt är det inte att använda sin plattform åt att gnälla?

 Jag behöver inte ta den striden. Det är inte min strid. Nästan ingen av de strider som rasat runt mig har varit mina strider.  Jag börjar lära mig det nu. Jonas Gardell sade det till mig häromdagen: " Det är inte dina krig. Du behöver inte ta de där striderna."

 De senaste tre, fyra åren har det skett en mindre revolution när det gäller att nå ut. Alla är sin egen plattform numera. Alla har sin egen sanning. I Sverige är det faktiskt så. Ingens sanning är mer värd än någon annans och i grunden är det en rätt vacker egenskap. 

 Men den kommer också med ett rätt högt pris. Det priset är exakt det Jonas Gardell skriver om i sin text, att vi överhuvudtaget inte bryr oss vad andra tycker och tänker eftersom vi har fullt upp med att förklara våra egna åsikter om allt och inget. De få gånger vi alls vrider upp öronen mot världen för att lyssna tar vi bara in sådant som bekräftar vår världsbild.

Vi är allt.

Jag, jag, jag...

 Därför finns det ingen annan väg att gå än att bjuda in till samtal. Det finns inget annat sätt än att samtala om allt det som förenar och allt det som skiljer oss åt. Ju mer som skiljer oss åt, desto viktigare är det att träffas, samtala, ses, lyssna. Det finns inget annat sätt än att lägga ner alla vapen och smida om dem till plogar och verktyg så att vi kan bygga broar istället för att bränna dem.

Bygg broar. Bränn dem inte.

 Varje gång jag träffar en människa slås jag av hur oändligt mycket mer det är som förenar än som skiljer oss åt. Varje gång jag orkar lyssna mer än tala själv lär jag mig något om världen, och om mig själv. Jag lär mig något om mina medmänniskor och deras kamp och den kampen kanske ser väldigt annorlunda ut än min kamp men den är exakt och precis lika viktig som min. Jag har inte patent på något alls.

 Det enda sättet jag kan göra för att ta ansvar över samhällsdebatten är att kliva upp ur de skyttegravar som Gardell skriver om i dagens Expressen.

Det är så dammigt och mörkt i de där gravarna. Ibland får jag känslan att skyttegravarna jag hamnat i har grävts till ett krig jag överhuvudtaget aldrig ville ha med att göra. När jag sedan hasar mig upp ur dem och står drömmande och storhjärtat naiv på den där brända åkern som är svenskt debattklimat ska jag upptäcka att det står väldigt många fler där som också undrar vart allt hat och alla onda ord tagit oss och som längtar efter en innerlig och kärleksfull vår av tolerans, lyssnade och solidaritet.

 Den våren är här nu.

Bli en del av den, du också.