Ett land av kastrerade pudlar.

Vi lever i ett land som älskar sina kastrerade, tama pudlar.

 

Den som lyckas säga så lite som möjligt vinner. Den som slipar ner sina ändar till trubbiga och själlösa motpoler vinner. 

 

Den som lyckas försvinna i det tjockaste av gråa töcken applåderas. Den som lyckas manövrera i åsiktskorridoren med hjälp av meningslöst dresserade repliker vinner folkets gunst. 

Den som lär sig stå på bakbenen och tacka för smulorna segrar.

 

Jag älskar människor som faller utanför ramarna. Jag älskar att det fortfarande finns en och annan pitbull i den här friserade pudel-kenneln som Sverige förhandlats till. Folk som talar innan de tänker. Människor som gråter, skriker, vinner och förlorar offentligt. 

Människor med blödande hjärtan. Folk som inte alltid ringer sina strateger innan de uttalar sig.

 

Det betyder inte att jag alltid håller med om det de säger. Men jag älskar att det finns plats för lite ytterligheter, några inte särskilt genomtänkta men i stunden ärligt uppblossade ord och meningar.

 

Snart har v en offentlighet där ingen vågar säga något alls i rädsla för de mediala dreven. Det är en hel arme av folk som verkar ha mycket fritid som helst och som står startklara med sina tändstickor för att tända eldarna så fort någon låtit undslippa sig något som stökar till det lite.

Den nya tidens moralister.

 

Som detta med att fråga vad man får för skattepengarna… Jag tror inte Svenskt Näringslivs chef Leif Östling Är dummare än att han vet vad han får och har fått för sina skattepengar genom åren. Han vet det. Men han ställde frågan. Och han gjorde det med ett leende och en grimas.

 

Nu ska han jagas ner för varenda virtuell backe i den fria världen för sitt uttalande.

 

Detta handlar inte om moraliska fördömanden. Jag är övertygad om att de allra flesta reagerar på att de redan svinrika försöker tjäna lite till genom att skatteplanera. 

 

Det jag ifrågasätter är den hysteriska mobbens larmskrik så fort någon stökar till det lite, som fort någon orkar röra om i den berömda grytan. 

 

Den grytan vaktas nu av hysteriska åsiktspoliser som snabbare än blixten stämplar elaka epitet i pannan på alla som inte rådfrågar ett helt styrelserum av producenter,  mediestrateger och sakkunniga innan de säger något.

 

Jag vill ha en offentlighet där människor vågar vara just sådana de är, och säga och skriva sådant de tänker på för stunden. Jag vill inte ha ett elitistiskt smörgåsbord där de välbetalda rättänkarna bjuder sina redan övertygade vänner på middag. Jag vill inte ha en offentlighet där ingen törs säga något i rädsla för att bli jagad och förföljd.

 

Jag vill ha offentligheten kryddad av ALLA sorters människor. Som vågar uttrycka åsikter och tankar som strömmar direkt från hjärtat, utan omvägar via hjärnan.