Ett land där gråten inte har någon plats...
Jonas Gardell sade det till mig vid en särskilt sympatisk lunch.
- Någon måste stå mitt i båten, också.
Vi talade om ytterligheter, om hur de rör sig som bortskämda barn ifrån varandra, men också om hur de hela tiden söker sig till varandra, de behöver ”den andre” för att legitimera sig själva.
När jag sedan en tid medvetet tagit ett kliv ut ur det ösregn som är svensk offentlighet och samhällsdebatt kan jag enkelt konstatera hur väldigt enkelt det är att kana åt ett eller annat av två diken.
Det är som om allting alltid är antingen eller, när världen i själva verket aldrig är just antingen eller…
Nej, alla män är inte brunstiga apor med sexistiska skämt. Nej, alla som lyssnar på Morrissey är inte rasister. Nej, alla som kritiserar etablerad media för deras mörkläggningar och lögner är inte foliehattar som älskar falska nyheter och beundrar Donald Trump. Nej, alla muslimer går inte runt med sprängdel i kalsongerna. Nej, alla kristna är inte hysteriska moralister. Nej, folk på landsbygden är inte efterblivna och inavlade. Nej, alla på Södermalm är inte förljugna godhets-knarkare. Nej, alla som vill ha en reglerrad invandring är inte emot människor med annan härkomst. Nej, alla feminister hatar inte män. Nej, man är inte en sämre skribent för att man åt en lunch med folkvalda för fyra år sedan.
Och så vidare i all oändlighet.
Två sidor. Du måste välja.
Men tänk om det inte går att välja?
Tänk om livet och alla frågor som rör livet inte går att dela upp i två högar.
Det är som om allting är antingen si eller så och så möts vi vid ståbordet hos Belinda Olsson och kastar saker på varandra och sedan går vi tillbaka till vår plats, utan att mötas, utan att ses, utan att egentligen lyssna eller samtala.
Tänk om verkligheten faktiskt innehåller en hel bukett med färger. Och tänk om det är så att vi varje morgon vaknar och snabbt rafsar åt oss den svarta pennan i ren lättja. Och så målar vi vår värld svart.
Gång på gång, dag efter dag. Samma sak. Och bredvid, under och över oss, lever människor som målar samma värld i samma svarta färg och vi begriper inte varför sorgen, ilskan, vemodet och förtvivlan hela tiden hinner ikapp våra steg. Vi får inte ordning på tillvaron hur högt vi än skriker om hur rätt vi har och hur fel alla andra har.
Jag har själv fått lära mig nyansernas svåra konst den hårda vägen. Gud vet att jag varit bra på att måla världen i en enda färg. Och samma Gud har också vetat (och ibland något klentroget skakat på sitt huvud åt det) att den färgren för det mesta alltid varit svart.
Så jag har kanat åt ena sidan, och sedan åt andra. Jag har suttit med mina åror och jag har haft ett självsäkert leende spelandes i mungipan för jag har haft sikte på stranden på andra sidan. Det var ju dit jag var på väg… Trodde jag. Tills jag för ett år sedan ungefär började upptäcka att årorna var på låtsas och bra mycket svagare än den svarta vind som drev mig än hit och än dit…
Vad samtalsklimatet behöver är fler modiga människor. Inte sådana som jag och andra som fått betala ett högt pris för det vi stått för och sagt. Utan i vardagen. Vi behöver fler människor som vågar komplicera frågorna. Vi behöver alla så kallat vanliga människor som en gång för alla låter sina tungor tala. Vi behöver mod, beslutsamhet, och vi behöver lossa tystnadens band för att vi som annars alltid pratar äntligen ska få sitta och lyssna.
Samhällsklimatet reducerar mig som människa. Jag utmålas som endimensionell av allt och alla. Jag känner inte igen mig längre. Jag är ingenting av det folk tillskriver mig att vara. Jag är tusen andra saker. Jag är storartad och småsint. Jag är vacker och ful. Jag är manlig och kvinnlig. Jag är stolt och jag är rädd. Jag är förbannad och jag är ledsen. Väldigt ofta är jag ledsen men när jag visar att jag är ledsen är alla på mig och uppmuntrar mig att visa att jag INTE är ledsen…
Notera skillnaden här. Det handlar inte om att jag inte ÄR ledsen, utan jag ska inte VISA att jag är det.
Är inte det en rätt obehaglig utveckling?
Ett socialt sammanhang, bland medier och åsikter, där den allra mänskligaste egenskapen, hjärtats närmaste vän, gråten inte har någon plats?
Så bra skrivet. Men en sak fattar jag inte. Om jag är ledsen så syns det liksom. Går inte att dölja. Hörs på rösten. Syns i ögonen. I hela kroppshållningen. Att försöka dölja den sinnesstämningen blir bara patetiskt. Trodde det var universellt gällande men det kanske är så att folk i allmänhet är mer eller mindre "skickliga" på att dölja den. Skulle aldrig säga till nån att inte visa. För mig är det inget man visar eller döljer utan bara är.