En sång om en hemstad.
En hemstad är ett syskon, är en kärlek som aldrig dör, är en sorg och en ständig påminnelse om ursprung, klass, tillhörighet, anledning.
Mitt skrivande föddes i den här staden. Mina skrik föddes i den här staden. Mitt missbruk föddes här.
Den 7 juli 2005 bestämde jag mig för att bli nykter och efter den dagen vände mitt liv. Det rusade från storm till gryning. Allting skedde väldigt snabbt. Framgång, klassresa, pengar, yta, berömmelse, bekräftelse, kändisskap. Allt det där.
Det steg mig åt huvudet.
En hemstad är en återkommande värk, är herpes i blodet.
Älvsborgsbron som ett diadem över vattnet utanför mitt hotellfönster. Barnen som sover tryggt. Ljudet som måste ha varit nästan identiskt med det ljud som läckte in i mitt öppna fönster på Svanebäcksgatan 8b de där saliga, fruktansvärda, eländiga, fattiga, dränerade åren, en liten bit härifrån, den där lilla lägenheten med sitt slipade trägolv där jag blev vuxen och aldrig slutade vara barn.
Det är ett under att jag lever och Göteborg tycker om att påminna mig om det.
Det är gott nog.
När taxin tidigare idag rullade genom gator och parker som jag ägde en gång kunde jag känna stenarna kvida i kylan. Mina stenar, mina trasiga vägar, mina kala träd som stod huttrande bakom Stora Teatern.
Men jag ägde de aldrig. All ägande är en illusion.
Vi var varelser av ljus och glas, spöklika ridåer i gryningen, lätta fingrar mot dina läppar.
Sedan?
Inget mer.
Bara det.
Vi var underjordens vackraste stjärnor. Vi var vägen ner och bort. Ovanför oss rörde sig skor och hördes skratt som alltid lätt som främmande språk.
Nu står jag med mina barn under den där bron och lyssnar på Thåström som sjunger: " Det är så mycket jag måste hinna med". Just den där känslan av att ingenting blir gjort, ju mer man gör, att så mycket återstår att göra, ju längre tiden går. Som om det vi gjort aldrig räcker. Hur långt man än gått är det alltid längre kvar som Jocke B sjunger.
Jag älskar dig, Göteborg. Du får ett kärleksbrev av mig varenda gång jag är här. Och du raderar ut mig lite till för vare gång jag skriver.
Det är som det är, som det måste vara.
Det är gott nog.
