Deras solidaritet är inte värd mer än en fimp i en pissränna.

Det här med rädsla är intressant. På sociala medier är det många som rycker ut och vill slå ner på människor som beskriver verkligheten som verkligheten ser ut. 

 

Man hade kunnat tro att de skulle tillbringa lite tid åt att bemöta och värdera det som skrivs om denna rädsla, om morden, hoten, hatet, knarkhandeln, vapnen, handgranaterna, uppgörelserna, hedersvåldet, otryggheten, våldtäkterna. 

 

Men de har slutat att bemöta det som skrivs. De ger sig på skribenterna som personer och människor istället. Det är ren och skär smutskastning. 

 

Det är som om dom lägger undan det som faktiskt sker och istället väljer den gamla klassikern: Skjut budbäraren. 

 

Problemet nu är att budbäraren inte bara är undertecknad och någon till. 

 

Budbäraren är hundratusentals människor som fått nog. Budbärarens röst har ökat i styrka. Budbäraren har fått nog och fortsätter att berätta om verkligheten, DERAS verklighet, även när de blir angripna och attackerade. 

 

Budskapet når fram ändå.

 

Många av dom som med emfas bedyrar att det inte finns några skäl till rädsla använder argumentet att morden (fyra mord på en knapp vecka är senaste dystra facit) ändå mest drabbar gängmedlemmar. Vilket för övrigt bara är delvis sant. 

Det är ett rätt obehagligt sätt att kategorisera människor. 

 

Själva känner de sig trygga för att de inte bor i förorterna där morden sker. Alltså är alla som vågar skriva om sin (eller andras) rädsla vidriga högerspöken som bara vill svartmåla Sverige. Ungefär så går surret på sociala medier.

 

Det är ett fundamentalt svek mot alla de som faktiskt lever sina riktiga, anständiga och hederliga liv i dessa förorter. Det är ett svek mot befolkningen i Rissne, i Rinkeby, i Malmö. Det är ett svek mot alla föräldrar som är livrädda för att låta sina barn gå ner i tunnelbanan en vanlig morgon.

 

Det är som när dåvarande förbundskapten i fotboll Åby Ericson till media sade så här om att spela VM i ett Argentina som skakades av militärkupp 1978:

• Det där ser jag inte mycket om från vårt fina hotellrum…

 

De som skriker högt om solidaritet verkar skita fullständigt i människor som lever i en annan slags verklighet än deras egen. 

 

Deras solidaritet är, som jag ser det, inte värd mer än en fimp i en pissränna.

 

Samma människor som skryter om sin solidaritet med allt och alla avfärdar människors oro och rädsla av en enda anledning. Att de själva inte upplever denna rädsla. Vad är det för sorts solidaritet? 

Det är den teoretiska solidariteten, en konstform som väldigt många självutnämnda godhets-apostlar finslipat till perfektion.

 

Verklig solidaritet är att ta striden för de människor som inte har någons tor plattform, de som dagligen lever i oro, rädsla, äckel och vanmakt inför mord, hot, våldtäkter och hat. De människorna förtjänar att vi so, arbetat oss till diverse mediala plattformar tar DERAS rädsla på allvar och inte bara glider runt i leasade bilar och ljuger oss blåa om vår förljugna godhet.

Verklig solidaritet handlar om att se världen som världen är för den som lever i utsatthet.