Hellre en knytnäve i förebyggande syfte än ett handhjärta när allt är försent

Jag såg siluetterna av brandbilarna och polisbilarna, hörde sirenerna, minns att det tjöt och skrek om däcken när bilarna tog den skarpa kurvan vid hotellet intill Humlegården. 

De vita långa gardinerna fladdrade till.

Sedan kom nyheterna på telefonen.

En lastbil och Drottninggatan var den de enda orden som ekvationen behövde.

 

Nu hade Stockholm och Sverige drabbats av det som vi läst och sett så mycket om runt om i världen och Europa.

 

Låt oss dröja vid detta en kort stund. Så långt har det alltså gått i vår kollektiva medvetenhet att vi faktiskt mentalt och känslomässigt förberett oss på att människor i vårt eget land iskallt, utstuderat och noga övertänkt väljer att sätta sig i en lastbil och mörda människor. 

 

Där är vi. Det är denna verklighet vi har att göra med. Det är detta Sverige vi har att förhålla oss till.

 

Enligt åklagaren ville Akilov straffa Sverige och han planerade dådet i flera månader. 

 

Låt oss alltså slå fast att dådet på Drottninggatan i april 2017 INTE var utfört av en galning eller missbrukare eller något sådant. Det har redan visat sig att Akilov hade kontakt med IS och att han drevs av ett politiskt och religiöst färgat hat mot det Sverige som vi lärt oss älska och högakta, nämligen ett fritt, öppet och tolerant samhälle.

 

Detta är hans egna ord. Han ville straffa Sverige. Och för att verkligen göra det stal han en lastbil och körde ihjäl fem personer, bland annat en elvaårig flicka. 

Detta var inget vansinnesdåd. 

 

Ibland skrivs och sägs det att den här typen av brutalitet är ”omöjlig att förstå”.

Det är skitsnack. Det är att ljuga.

 

Sorgen som föräldrarna till den lilla flickan känner kan vara omöjlig att förstå. Skräcken, minnesbilderna, de andra anhörigas rädsla, deras panik, deras ilska, deras hat, deras sorg kan också vara omöjlig att förstå.

 

Vilket dock inte hindrar oss från att verkligen försöka förstå och känna deras sorg. Deras sorg är också vår sorg. Deras död är vår död. Deras förlust är vår förlust. Det kunde varit min dotter, min mamma, min bror eller syster.

 

Men kom inte och säg att Akilovs motiv är ”omöjligt att förstå.” Han redogör för dem. Han planerad och han skrev på chattforum om dem. Han hade en plan och han satte den i verket.

 

Det finns i Dantes Den Gudomliga Komedin olika kretsar i helvetet. Jag vet i vilken av dem jag tror Akilov hamnar i. 

 

Nu ska det alltså juridiskt och rättsligt slås fast OM det var ett terrordåd eller ”bara” massmord.

 

I min bok är detta både ett terrordåd och ett massmord. Lås in den här mannen för all framtid. Det är den enda rimliga.

 

Sverige var som land snabbt enade i handhjärtan, blomsterhav på polisbilar och solidaritet. Det var vackert och mäktigt. Nu hoppas jag, när det nu blivit klart att han gjorde som han gjorde för att han hatade det här landet, faktiskt också kan forma det där stora blågula handhjärtat till en knuten näve av kärleksfull beslutsamhet.

 

Det räcker inte med blommor och nallebjörnar.

Vi måste stå upp som nation och intensivt jaga och hitta alla dem som likt Akilov drivs av detta hat mot Sverige.

Vi måste göra det. Inte för att vi är kallhamrade stenhjärtan som hatar främlingar utan för att ingen enda av oss vill se oskyldiga barn bli slaktade på våra gator av terrorister.

Kan vi enas om det?

Kan vi enas om att det finns en tid för handhjärtan och en tid för barmhärtig men konsekvent beslutsamhet? En tid för handling?

De döda på Drottninggatan kräver det av oss.

Och alla vi andra som helst inte vill bli utsatta för den här typen av brutalitet.

 

För mig är det obegripligt att polis-professorer kan luta sig tillbaka och muttra om att detta kommer hända igen. Om vi vet allt detta, borde vi också kunna göra något åt det. Jaga och hitta dem som gömmer sig. Jaga och hitta dem som skulle kunna fyllas av detta hat och utföra en sådan här attack.

 

Detta hat måste bekämpas med både kärlek och handling. Beslutsamhet. Konkreta åtgärder. Alla stenar måste vändas för att förhindra detta från att hända igen. För om eller när det händer igen, vad gör vi då? Samlar nya blommor? Begraver vår syster? Begraver din son eller dotter? Jag lovar dig att du hellre hade sett en knytnäve av beslutsamhet i förebyggande syfte än ett handhjärta när allt är försent.