Opinionsblogg

Bye, Bye Offerkofta

 

Under de här åren som jag varit förpassad från de stora mediala sammanhangen har jag inte alls varit förpassad. Jag har rört mig. Jag står aldrig still. Jag har varit trogen mitt hjärta. Jag har gjort en hel del värdelösa val men de har varit MINA val. Nu är jag på Dagens PS, Nyheter 24 och Oddsbaren. Jag har jobbat stenhårt för de här chanserna under de här åren som gått, sedan 2014. 

Jag går upp tidigt på morgonen. Jag arbetar hårt. Jag sitter och lipar i en soffa och hatar alla andra för att jag själv har det tufft. Det funkar inte så. Det är som att kräkas i motvind. Det är som att ta en löprunda i en snäv cirkel. Du kommer ingenstans.

Jag har slutat vara ett patetiskt offer för omständigheterna. Det är som Henrik, chefredaktör på N24 och Studio Allsvenskan, säger: " Vi skapar vår egen framgång."

Jag har hängt av mig den där offerkoftan. Den är inte min längre. Någon annan har tagit på sig den. Någon stal den underbart och äntligen ifrån mig när jag hade allt jag äger och har begravet i arbete. 

För det är vad jag har gjort de här åren. Jag har arbetat. Jag har skrivit och givit ut tre böcker på två år, jag har tre redaktioner som jag arbetar för, jag sköter om mig själv och är en närvarande och bra far för mina barn, en relativt bra man för kvinnan jag älskar, och efter allt som hänt medialt, kulturellt och politisk de fyra senaste åren så behöver jag inte ens säga: "..........." 

(Vad var det jag sa).

Jag har slutat att skylla på alla andra. Jag har slutat att muttra över vad jag förlorat. Som jag ser det har jag inte förlorat något alls. 

Jag har vunnit det enda som är viktigt att vinna, mig själv, min självrespekt, min heder och min fasta blick i spegeln.

Jag gillar modiga människor. Jag gillar människor som drivs av ett patos och som inte knäcker sin egen ryggrad i skräck över "den allmänt uppfattningen." Det finns få saker som äcklar mig lika intensivt som lismande feghet, cyniska, kalkylerande människor som ljuger sig blå för att lura er att godhetskostymen de bär sitter bra när den i själva verket är smutsig och genomskinlig.

Jag är trött på människor som håller käften för att de är fega och lismande. Jag högaktar människor som brinner för det de tror på, som med kärlek och verklig solidaritet tar risker med sitt skrivande, med sina hjärtan.

Jag tycker om människor som erkänner sina svagheter, sina brister, men inte heller skäms över sina förtjänster. 

Jag älskar människor som tar mig i handen och leder mig bakom kulisserna och visar mig deras oändliga öken. Varför? 

Därför att den där öknen också är min. 

Vi är ungefär likadana. Det är bland också därför jag ägnar mig bra mycket mindre åt polemisk konfrontation i mitt skrivande nuförtiden. Jag ser nyanserna. Jag ser viljan. Jag vill fortsätta bygga broar, inte bränna dem.

 

Kommentarer

#1 - Anno Nyhm

Du kämpar på bra Birro. Imponerande!
Har dock litet svårt för texter där det gödslas så frikostigt med ordet ”jag”

#2 - Molle

#1 - Anno Nyhm

Det är lite svårt att skriva om sig själv och INTE använda ordet "jag".

#3 - Sven Jönsson

Jag är en av de offerkoftor som Birro beskriver. Men jag kan ändå inte låta bli att kommentera på hans blogg.

#4 - Sven Jönsson

Alex Schulman har rätt. Birro är en tvättäkta narcissist.

#5 - Hans

Bra Birro!

#6 - Sven Jönsson

Här är en länk:
https://m.youtube.com/watch?v=3ptsuRZRd00

#7 - Sven jönsson

#5 är inte skrivet av mig. Det är någon som fånar sig.

#8 - Sven Jönsson

Sorry #3 menar jag

#9 - Sven Jönsson

Jag måste erkänna att jag är hemligt kär i Marcus Birro.

Kommentera