Opinionsblogg

En befrielse är allas vår gråt i midsommartid

Regn över taken. Väskor på hjul över stenarna nere på gatan. Vi är sju våningar upp i luften, på Freys Hotel, och det ser ut som oktober utanför fönstret.
Vi går ner i matsalen och äter frukost.

Världen är en brottsplats. Allt är bakom avspärrningar.

Igår ville en påtänd tonåring misshandla mig vid Centralstationen när jag kom gående med mina barn i händerna. Han kände inte alls igen mig. Jag var vem som helst, en farsa bara som garvade ihop med sina barn.
"Var inte rädda."

Det påminner om när jag var i Paris för tolv, tretton år sedan, när det var kravaller där, man tog tunnelbanan och var livrädd för den där stämningen som är så svår att förklara men så väldigt lätt att känna. Det är den stämningen människor som lever nära det verkliga livet alltid är först med att känna.

En sorts elektrisk fruktan, en lågt mumlande skräck, en odefinierbar ilska, ett elektriskt regn ur stormmoln på värlfärdshimlen...

Midsommar för mig är gryningar vid kalla insjöar, tallskog, grusstigar och kastade cyklar i snåren, långsamma sniglar som ändå lyckas kräla över vägen i tid.

Solstolar i oklippt gräs, plastdukar, bortblåsta muggar, sprit, förr var det alltid sprit, i mängder, gryningen kunde inte komma fort nog. Och tårarna och minnena och allt annat som skulle upp och ut.

På den tiden ingen av oss trodde att vi ens skulle leva när vi just fyllt 46.

Nu är det långsamt allting. Jag är glad för det. Tänk vad jag vunnit i den här världen. Tänk hur oändligt mycket mer och större det är än det jag förlorat. Tänk att jag har de här glada barnen i mina händer. Tänk att jag har en människa som sett rakt ner i mitt mörker och stannat kvar. Tänk att jag får arbeta med det jag älskar, tänk att jag får skriva och att människor faktiskt vill läsa det jag skriver.

Sverige är den där cykeln i diket. Sjön som ligger klar, med sina näckrosor, sina sothöns, sina saliga sånger om det förflutna och framtiden. 

Den 6 juni är en gäspning. Det är idag vi firar det här landets verkliga nationaldag. Ett samhälle byggt av människor som gav allt och lite till för oss, vi som lever nu.

När man låter sitt hjärta ticka rätt upptäcker man att ingenting är svart eller vitt. 

Tiden är en labyrint, aldrig en rak linje. Jag är en främling till den fruktansvärt arga man som härjade för bara några år sedan. 
Jag är mycket närmare ynglingen som drömde villrådigt vid främlingars sommarstugor för tjugo år sedan. 

Så vävs allt liv samman. Så föds ännu en dröm ur årets ljusaste och allra mest varsamma natt.
Som en len hand efter kriget är midsommarnatten mot din kind. 
Som en len och ljus kraft är försoningen när den smyger sig in till dig.
Som en befrielse är allas gråt i midsommartid.

 

Kommentarer

#1 - Andreas

Alltid lika läsvärt, beskrivande och bra Marcus. Tack för en grym blogg:).

Kommentera