Ingen kommer skriva under det här uppropet.

Det känns som att vänta på den perfekta stormen.

Valrörelsen.

På sociala medier pågår en sorts ständig valrörelse. Det skriks och gapas. Det hatas och snackas skit. På Twitter är det alltid full storm. Både vänster och höger tassar ut i hallen på nätterna och manipulerar nålen i barometern så att den pekar på full storm. Det är ett konstakt lågtryck. Det är beskyllningar om allt och ingenting. Det skriks i kör.

Det är som att se två fyllon stå lutade mot varandra längst bak i bussen. De bara står där och håller varandra uppe. Ingen vet riktigt varför. 

 ag är ingen journalist. Det fanns en tid när jag skämdes för det. Jag ville tillhöra. Jag ville vara med. Tills jag upptäckte den fruktansvärda ängslighet och rädsla som ryms i detta skrå. Att inte vara journalist var både min stora styrka och min största svaghet. Jag lyftes in i värmen på grund av att jag skrev unikt och inte som de andra. Men när det började blåsa var udden som riktades mot mig från den församlade mediekåren monumental. Jag var inte en av dem. Jag var en annan. Jag hade inget kontaktnät, inga kontakter, inga vänner. Det gick enkelt att kasta ut mig.

 Sedan har jag ägnat fyra år åt att försöka arbeta mig upp igen. 

 Jag skulle vilja uppmana alla skribenter, journalister och andra, mediala makthavare, opinionsbildare att gå samman och skriva under ett upprop som tar yrket på allvar genom att på riktigt försöka göra allt för att sänka tonen i de fruktansvärda gatlopp som anstiftas av både etablerad och oetablerad media.

 Jag tror på några nyckelord för alla oss som är i den blåsiga offentligheten. Självrannsakan. Perspektiv. Värdighet. Anständighet. 

 Jag ser ingenting av detta i det offentliga samtalet just nu. 

 Minns ni när relativt nye moderate partiledaren tyckte att debatten skulle bli mer vuxen och ansvarstagande. Känns inte det som tusen år sedan?

 Båda sidor (som egentligen är fler än två) i det offentliga samtalet älskar att anklaga den andra sidan för att överdriva, hata och förfölja. Kanske är det dags att återta kontrollen över det egna sammanhanget och faktiskt ta ansvar för vem man är och varför. 

 Svensk media måste bli bättre på att stanna upp i hetsen, ta ett eller flera steg tillbaks och lära sig be om förlåtelse när det blir fel. Be om förlåtelse! Sänk ert huvud i skam. Upprätta den slags värdighet som publicister hade förr. Låt inte hatet bli ett drev som växer som en monstervåg och slukar allt i sin väg.

 Jag gör mig inga illusioner om att en enda publicist kommer ta det här uppropet på allvar. Ingen kommer skriva under en protest mot att media driver människor in i tystnad, in i rädsla, ja till och till självmord.

Ingen kommer skriva undan det här uppropet.

Just därför behövs det.