Blogg

Nyårskrönika 2016-2017.

 

En bild träder fram extra tydligt när jag tänker på 2016.
En bild av en religiöst övertygad jihadist som sitter bakom ratten på en tung lastbil.
Det är den 14 juli 2016, Frankrikes nationaldag. Strandpromenaden i Nice är full av människor som är ute i den ljumma och promenerar i den ljumma kvällen.
Några av dem kanske tänker på vilken dag det är, vad den dagen betyder för västerlandets demokrati. Några av dem kanske till och med inser att just den dagen är en slags symbol och nyckel till att de kan göra det de just gör, promenera fritt i ett fritt land.
Hur som helst kommer mannen i lastbilen att påminna dem och resten av världen om vad det är som står på spel.

Han ser en kö till en glassbod. Det står en massa barn i den kön. Barn som dina och mina barn. Barn som fått vara uppe extra sent just den här kvällen, som känner äventyret, som sett fram emot den sena glassen under hela kvällen. Nu står de där och väntar på sin glass.
. Det ser mannen i lastbilen och han tar medvetet sikte på just de barnen. Han siktar med vilje på barnen som står där i kön med sina små händer i sina föräldrars. Han väljer medvetet att meja ner de barnen. 

Han krossar dem med sin lastbil.

Det visar sig sedan att det INTE var en galnings verk. Han hade ett fotbollslag av personer omkring sig under lång tid. Han planerade att mörda små barn. Han visste vad han gjorde. Han såg det som sin religösa plikt att göra det han gjorde.

Jag tror vi behöver se våra egna barn ligga på strandpromenaden i Nice för att verkligen, i djupet av vårt hjärta, försöka förstå vad det är som står på spel här.

Det är inte andras barn det gäller. Det är inte där borta det händer. Det är inte i ett annat land som terrorn skördar sina offer. Det är våra barn. Det är vår frihet, det är vår demokrati, våra värderingar.

2016 var också startåret då den mediala, politiska och kulturella eliten gång på gång visade hur förtvivlat dålig kontakt med verkligheten de har. Om man chockas över SD:s framgångar, om man chockades över Brexit, om man chockades över Donald Trumps seger, måste man han levt i en väldigt tillsluten bubbla under rätt lång tid. 

Det enda bevis jag behöver för att de lever långt ifrån verkligheten är just dessa ständiga chocker över sakernas tillstånd.

Har man alls haft ett öra mot marken har det folkliga upproret varit omöjligt att missa.

För egen del har det (som vanligt) varit ett tufft turbulent år. Men jag har upptäckt att det jag förlorat väger ganska lätt i förhållande till det jag vunnit. Jag har oändligt mycket att vara tacksam över. Att jag kan älska, mina barn, mitt skrivande, att jag faktiskt berör en och annan med det jag gör. 

Mitt kall är inte viktigare än någon annans kall. Men det är mitt att vara trogen. Jag tror på att hålla sitt hjärta rent. Jag tror på att riskera något med sitt skrivande. Jag tror på att vara en slags röst i stormen för de som inte själva har en röst. Jag tror inte att jag talar FÖR någon, men jag talar MED en del. Det är stort. Det är ett fantastiskt ansvar.

När Sverige ska definieras är det alltid de andra som för göra det. Den lilla klicken människor som lever sina liv i en hysteriskt tillsluten bubbla. Men Sverige är det bortglömda, det kvarlämnade. Åkrarna i slutet av december.
Skogarna som nästan skäms intill tågvallen. 

Sverige utanför ett tågfönster, de strödda husen, ljusen där, ekborden, radhuslängorna, de obemannade bensinmackarna, vimplar och flaggor, pizzerior med märkliga namn, kala träd, gnetiga grenar, landsvägar som ingen rullar på längre, bondgårdar, och så de där smala vägarna med mötande bilar där lyktorna snirklar sig fram genom mörkret som faller rent klockan 14 redan. Vemodet längs gågatorna i de små städerna en lördag klockan 17, när butikerna stänger, de öde, fula torgen, kommunhusen i sotigt tegel, granarna, sagolandet som försvann, som vi lämnade, som vi helt enkelt bara vände ryggen åt…

Min dröm är en revolt, ett uppror. 
Ett kärleksfullt uppror där människor som inte anser sig ha något mer att förlora tar kontrollen över sitt eget liv och faktiskt välter hela den här skiten över ända. 

Jag ser ett vattenfall av människor som tippar tillvaron åt sitt håll, som får gräset att växa och solen att stiga snabbt över himlen.
Ni är värda så oändligt mycket mer.
Låt inte makten och eliten ljuga er rätt upp i ansiktet. Jag ber att 2017 ska bli året då ni står upp och kräver er självklara rätt.

Ni är värda förlåtelsens kraft, kärlekens helande beröring, er egen självrespekt. Ni är värda en rak hållning. Ni är värda det där sneda leendet i spegeln efter en lång dag. Ni är värda allting gott som händer er. 

Ni är värda att få vakna upp. Ni är värda att få verkligheten beskriven som den är, och inte som PK-maffian på Kungsholmen eller Södermalm tycker att den ska vara… 

Ni är värda en stilla övergång från 2016 till 2017. Ni är värda ett organiserat uppror, en kärleksfull revolt, en solidarisk gemenskap med hundratusentals andra som är som er, som också fått nog nu, som inte tar mer av en stat som kapat alla band till sina egna medborgare. 

Vi går alltid vänligt till väga. VI bör våra hjärtan i kupade händer. Det är vad vi har. Vi har vår utsatthet, som också är vårt mod. Vi har vår rädsla som också är vår styrka.

Hatarna och lögnarna har stickvapen och förtal i sina lungor och det kan kännas, och för egen del har det väl känts så ibland, att hatarna vunnit. Men deras segrar är dagssländor. 

Deras segrar är snöflingor om våren. De räknas inte.

Vad som räknas är vi. Vi som inte håller käften. Vi som tog makten över våra egna liv. Vi som faktiskt insett av om vi ska få uppleva verklig förändring, måste vi göra det mesta själva.

Jag önskar er alla ett värdigt, fridfullt och vackert avslut på det här året. Och en värdig och innerlig start på 2017.

Tappa inte modet.
Tappa aldrig modet…

Kram.
Marcus.

 

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavl...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hö...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under ...