Blogg

20 år efter Diana...Vad har vi lärt oss?

Idag för tjugo år sedan satt jag hemma i Majorna i Göteborg och kollade på något Formel 1-lopp på min hysteriskt tjocka och ålderdomliga gamla teve. Jag var tjugofyra år, hade just givit ut min andra bok, och levde mitt liv som om varje dag var den sista. Vilket alla dagar är när man är ung.

Plötsligt kom nyheten att prinsessan Diana avlidit efter den där bilkraschen i den där tunneln i den där staden Paris…

 Diana var ett fenomen. Hon var allas och ingens. Det brittiska kungahuset behövde henne eftersom hon var den ende som verkade ha riktigt blod i sina ådror. Det är märkligt det där. Folk älskar kungahuset för att de som bor där är allt annat än mänskliga men riktigt älskad blir bara den som vågar visa sig mänsklig. Diana var bra på det.

Hon var en av oss. Så tror jag många kände den där augustidagen 1997.

Hon var vacker och prinsessa men ingenting av allt det där hon fick, prinsen på sin springare, halva världen och allt det där det skrivs om i sagorna, ingenting av allt det kunde skänka henne riktig glädje.

Hon verkade hela tiden söka sig utanför de uppställa ramarna.  Hon var en pitbull-prinsessa i pudelparken.

En hel värld kunde se den äktenskapliga ledan som hon och prins Charles visade upp framför de förbannade ständiga kamerablixtarna. Samma blixtar som följde henne hela vägen in i den fär tunnelns väggar.

 Samma människor som älskade henne, som högaktade henne, som inspirerades av hennes skönhet, naturlighet (i alla fall i jämförelse med vaxdockan hon var gift med) och goda hjärta, älskade också att alltid, ständigt och jämnt och överallt få läsa om henne, se bilder på henne, vet vad hon gjorde.

 Hon var kidnappad av en offentlighet som på den tiden inte ens ägde vår tids vapen, mobiltelefoner med kameror, Facebook, Instagram, Twitter och web-tv.

 Samma människor som sörjde när hon dog hade garanterat köpt de där förbannade tidningarna, som det kryllar av i England. Som herpes blommar skvallerpressens obarmhärtiga tyranni på de brittiska öarna.

 Jag träffade Sven-Göran Eriksson i samband med vår podcast Öppet Hjärta för någon vecka sedan och han berättade att tabloiderna kopplat upp sig på hans mobiltelefon så fort han blev förbundskapten för det engelska landslaget i fotboll 2001, bara några få år efter Dianas tragiska bortgång. De tjuvlyssnade på hans mobiltelefon under flera månader.

 Den engelska uppkastningen till kändismedia verkar inte ha lärt sig särskilt mycket av det som hände Diana.

 Prinsessan Diana blev oändligt älskad och saknad efter sin död. Jag hade hellre sett att hon fått några skärvor av den där kärleken av sina fans och av media under tiden hon levde.

 

 

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavl...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hö...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under ...