Blogg

Är Elisabeth Massi Fritzs vrede också din?

Antingen är jurist Elisabeth Massi Fritz galen, eller så är svenskt rättsväsende det.

Idag beslutade åkare Markus Hankkio att återkalla sin överklagan gällande det uppmärksammade Fittja-fallet där flera män frikändes i Södertörns Tingsrätt för grov våldtäkt och medhjälp till grov våldtäkt.

Beslutet kommer efter att man gått igenom gärningsmännens telefoner. Ingenting hittades där.

 De friade domarna väckte ett ramaskri i vintras. Den våldtagna kvinnan är både narkoman och socialt utsatt och den folkliga vreden efter beslutet att fria männen var stark. Även polisutredningen fick skarp kritik efter att många enkla misstag begåtts. Man fick känslan av att ingen riktigt tog den här kvinnan på allvar. Hon var ju knakare.

 En som verkligen blev förbannad och idiotförklarade i stort sett hela det svenska rättsväsendet är målsägandens advokat, Elisabeth Massi Fritz. Hon kallade den första domen, den i vintras, för ” en skam för vårt rättsväsende.”

Många tog hennes vrede och gjorde den till sin. Jag har aldrig hört en jurist vara så upprörd någon gång tidigare.

Hennes vrede efter den tidiga domen går inte att snacka bort. Som en respekterad jurist tog hon en stor risk när hon blev så där heligt förbannad över frikännandena.

Hon talade om att våldtäkten var en av de värsta hon någonsin sett och att offret hon företrädde kände sig djupt sviken.

 Männen i fråga har hela tiden hävdat att de är oskyldiga till våldtäkt eftersom de hävdar att de haft sex i utbyte mot narkotika. 

 Så här sade Fritz efter det att de tre männen friades i den första instansen:  ”Det är en av de värsta gruppvåldtäkterna jag upplevt under mina 26 år som advokat".

 Svenskt rättsväsende har varit under hårt tryck under rätt lång tid. Det har handlat om en nämndeman som förespråkat sharia-lagar i domstolar, det har handlat om en man  som misstänktes för att ha våldtagit en ung flicka, skyllt på att han sovit under akten och dessutom blivit given ett högt skadestånd. 

Det har handlat om frikännande av de båda bröderna i Kevin-fallet, det har handlat om andra män som suttit inne oskyldiga och där media drivit deras sak, och det har handlat om det här fallet där en redan utsatt kvinna, en socialt förbisedd narkoman, blivit behandlad med en gäspning i både polisundersökningar och i domstolar. Det har också handlat om grova och upprepade våldtäkter i Malmö där polisen verkar ha stått handfallen, det har handlat om sexuellt ofredande på festivaler, en polischef som varit hatad av den egna kåren, och helt nya typer av brottslighet som väldigt få ens vågat diskutera.

 Det är nog ingen överdrift att säga att svenskt rättsväsende och den allmänt uppfattningen går en aning i otakt just nu.

 Kanske är allt det här priset för en rättstat? Jag vet inte. Jag blir mest uppgiven…

 Jag kan inte mer om rättsväsendet än någon annan. Men jag litar på advokat Massi Fritz när hon på sin yrkesheder säger att gruppvåldtäkten i Fittja är den värsta hon sett under sina 26 år som advokat. Varför skulle hon säga det om inte ens trodde att det var en våldtäkt? Varför skulle hon använda sådana starka ord om hon, med unik inblick i fallet, inte ansåg att det hela inte gått rätt till?

 Kanske var det så att kvinnan sade ja till något i utbyte mot narkotika? Kanske gick allt överstyr? Kanske misshandlade de henne sexuellt och kommer nu undan med det eftersom hon möjligen gav ett erkännande till något av det hon utsattes för i utbyte mot knark?

 Alldeles oavsett allting så vittnar det här fallet, och många andra, om två saker.

Folket har en uppfattning om brott och straff.

Svenskt rättsväsende har en annan.

 Det vittnar också om en annan sak.

Vi har slutat se varandra som medmänniskor i det här landet. Det finns människor som behandlas sämre än hundar och om det inte är en stor jävla skam så vet jag inte vad som är det.

 

 

Mest lästa inläggen

Är Elisabeth Massi Fritzs vrede också din?

Antingen är jurist Elisabeth Massi Fritz galen, eller så är svenskt rättsvä...

Svensk vård i sönderfall

Aftonbladet har onekligen haft en rätt värdelös tid. Profilerade skribenter...

Valanalys fyra månader före valet

Jag har följt svensk inrikespolitik sedan slutet av åttiotalet när jag var ...

Dödsdansen

Det är med osedvanligt magstarkt äckel jag följer en viss före detta hustru...

Blogg

Svensk vård i sönderfall

Aftonbladet har onekligen haft en rätt värdelös tid. 

Profilerade skribenter med stolt socialt patos har ertappats vara svin på flera avdelningar och snacket om att värna ”värdegrund” samtidigt som han hyst en rätt bedrövlig människo- och kvinnosyn själva har skadat tidningen mer än vad jag tror ledningen där begriper.

 

Drevet som ledde till att teaterchef (men framförallt medmänniskan) Benny Fredriksson tog sitt liv och den skamlösa iskalla kyla som kulturchef Åsa Linderborg visade upp efter alt detta var den slutgiltiga spiken i kistan för min del. 

Det låg förtroendet har förvandlats till ett slags förakt.

 

Det är faktiskt synd.

Jag älskar i grunden kvällstidningar. Jag har alltid gillat blandning av högt och lågt. Jag tillbringade 2008-2013 på Expressen och det var rakt igenom fantastiska år.

 

Men samtidigt krävdes det att jag fick sparken för att även jag, som ändå som självlärd kom från ett annat håll och, törs jag nog säga, i något högre grad haft örat mot marken, på riktigt skulle inse vidden av glappet mellan den mediala eliten och de egna läsarna…

 Det glappet står fortfarande den mediala eliten lite förvirrad inför. ”Vad var det som hände”?

Det glappet är enormt. Jag tror att många upplever det som ett svek. Journalister som skulle vara den lilla människans fanbärare vände ryggen åt den lilla människan. 

 Men med allt detta skrivet. När etablerad media tar sitt kall på allvar och faktiskt blir medborgarnas röst på en stor plattform, gör de sig själva angelägna igen. 

 På ledarplats idag skriver Aftonbladet, genom Eva Francell, om 16-åriga Alexander som slussades runt som en påse nötter mellan skånska sjukhus efter att han brutit benet.

 När media vågar göra detta, ta ett enskilt fall och utifrån det beskriva ett skeende, ett tillstånd i nationen, denna gång om den fruktansvärda krisen i svensk sjukvård, då fungerar plötsligt etablerad media igen. 

Det är fruktansvärd läsning. 

 Om jag en enda gång till under den här valrörelsen hör en politiker anklaga en annan för att uppvigla och svartmåla tillståndet i nationen kommer jag, som The Sisters Of Mercy sjunger under sina extranummer, ”treva efter min revolver”. 

Bildligt givetvis. Men ändå.

 Sjukvården i det här landet är inte i kris. Den är i total förfall. Alla slår larm. Klockorna ringer överallt. Det blinkar rött på alla platser, de flesta orter i landet. Alexander bor inte i tätbefolkade områden i Stockholm. Han bor i Skåne. Det tog tre dygn med brutet ben innan Alexander opererades i Helsingborg. I Skåne håller 400 vårdplatser stängt på grund av brist på personal. I andra delar av landet finns liknande problem. 

 Sedan tillkommer andra problem, överbeläggning, en åldrande befolkning, den stora invandringen, den alldeles för långa väntetiden på att få träffa läkare, köerna på akuten, köerna på vårcentralerna, den fruktansvärda belastningen på sjuksköterskorna och undersköterskorna, läkare som arbetar 14 timmar i sträck utan att hinna dricka eller äta eller gå på toaletten (det senare läste jag i ett öppet brev från en läkare på Danderyd Sjukhus).

 Allt faller. Den svenska sjukvården, en svensk så kallad paradgren, är i totalt sönderfall. Det är inte ett problem, det är tusen problem och dessa problem slår över hela linjen av svensk sjukvård.

 Jag har genom livet lärt mig en viktig sak om förändring. Du kommer aldrig förändras till det bättre om du inte öppet erkänner den exakta innebörden av dina brister. Det gäller svensk sjukvård också. Det gäller allt i det här landet där politiker som är skyldiga till att det ser ut som det gör gärna smutskastar människor som försöker beskriva hur det faktiskt ser ut.

 Det skulle behövas en revolution av landets sjuksköterskor. En revolution de gärna får genomföra med sina undersköterskor och lmed äkarna. Det politiska ansvaret i den här frågan är blytungt. År av likgiltighet runt de här frågorna har lett oss till det fruktansvärda läge vi nu befinner oss i.

 Det handlar också om vår syn på solidaritet och empati. Så länge vi inte själva tvingas in i vårdkarusellen så verkar vi ha en tendens att helt enkelt skita i att det ser ut som det gör.

 Jag skriver detta som en hyllning till alla de människor inom vården, från lokalvårdaren som städar avdelningarna, via vaktmästaren som öppnar salarna, till undersköterskorna som stannar hos patienten, via sjuksköterskorna och läkarna som opererar och räddar liv, och till cheferna som verkligen försöker trolla med knäna.

 Ni är hjältar. Jag hoppas verkligen ni känner det.

Men trots er och allt, törs man verkligen bli gammal i det här landet?

Mest omtyckta inläggen

Kejsaren är en hycklande byfåne

Jag älskar politik. Jag har svårt för folk som slentrianmässigt föraktar po...

Vi är i natten tillsammans

Bilen hastigt parkerad, baklyktorna som lyste, en öppen dörr. Jag var inte ...

Ni borde skämmas

”Ingen kommer undan politiken”, sjöng den fine vissångaren Ola Magnell när ...

Låt Akademien ruttna bort

Nu tävlar kultursidor och redaktioner i att uppbringa räddningsplankor för ...

Blogg

Valanalys fyra månader före valet

Jag har följt svensk inrikespolitik sedan slutet av åttiotalet när jag var en väldigt ung och relativt arg marxist i randig tröja på Andra Långgatan i Göteborg.

 

Då utgjorde en moderat själva sinnebilden för ondskan. Tills man mötte en av dem vid någon av bardiskarna längs Järntorget och man upptäckte att även moderater älskade Thåström och starköl.

 

Överhuvudtaget är möten mellan människor ett effektivt sätt att vrida ner ilskan en aning.

 

Sverige har blivit ett utpräglat klassamhälle. Men på ett nytt sätt. Det handlar inte längre om en arbetarklass i blåställ som svettas framför en masugn medan direktören i hög, svart cylinderhatt röker feta cigarrer och garvar åt de svältande arbetarna som bygger hans rikedom. 

Allting är omkullkastat. Allting är slaget i spillror. Allting är i rörelse, som den gode Ulf Lundell döpte en av sina senaste romaner till…

 

Vänstern, som jag länge var en del av, har inte svaren på den nya arbetarklassens frågor längre. Vänstern har nämligen till viss del själva blivit den elit som de en gång tog strid emot. 

 

De nya utmaningarna nu för arbetarklassen handlar om annat än högre lön, fackföreningar och längre semestrar. Det handlar om utanförskap, trygghet, integration och en sorts vanmakt över att inte känna igen landet man bor i. Det sista må vara mer en känsla än en faktiskt mätbar realitet, men den känslan präglar hundratusentals människor i Sverige just nu.

 

Många människor upplever att deras verklighet inte blir tagen på allvar av de traditionella partierna, mest för att deras svar alltid kommit på frågor från en tid som såg helt annorlunda ut än den gör idag. Många upplever att deras version av verkligheten, alltså hela deras liv, inte tas på allvar. 

Sveriges nya utmaningar kräver nya svar och ganska länge var den politiska makten rädd för att ens ställa frågorna. När de sedan kom, frågorna, sköljde de över allt och alla med en kraft som både skrämde och tog makten på sängen. 

 

Det var därför som statsministern ena dagen kunde stå och agitera om att ”mitt Europa bygger inte murar” för att en kort tid senare anklaga hela Sverige för att ha varit naiva när det istället var han och hans regeringsbärande parti som varit naiva.

 

Arbetarklassen behöver sina talespersoner. Det som är nytt i vår samtid är att folket kan göra sin röst hörda själva. Behovet av talespersoner, ett gebit som vänstern alltid varit bra på, minskar därför. 

Det stora glappet i vår tid är det mellan stad och landsbygd. Det är därför som ett renodlat lantligt parti som Centern eller för den delen Miljöparitet delvis har bytt hemmaplan, från landsbygd och små orter, till att bli rena storstadspartier. 

 

Som skrivet, allting är i rörelse.

 

När företrädarna för underklassen eller arbetarklassen eller för vanligt folk under tillräckligt lång tid inte lever i nära anslutning till de problem och utmaningar som människorna i dessa delar av landet lever under, då är det inte konstigt att företrädarnas legitim tappar i värde.

 

Det är därför de som älskar förorten allra heligast inte längre bor där. Det är därför som det klingar falskt när människor säger sig värna om de små människor samtidigt som det står helt klart för alla att de inte har en aning om vad de pratar om. Det är därför som arbetarklassens företrädare inte längre har svaren på den nya tidens arbetarklass största utmaningar.

 

Men högern då? Är den sig lik? Efter Sverigedemokraternas intåg i svensk politik har Moderaterna relativt komfortabelt kunnat slinka in i den mjuka, varma passagen snett till höger om S, och eftersom i stort sett alla människor i Sverige i grunden är Socialdemokrater har M gynnats av det uppkomna läget.

 

Jag tror att Sverige kommer regeras av moderater OCH Socialdemokrater efter valet i höst. Jag tror på att blockpolitiken som vi känner den är död för alltid.

 

Men om det är något som allra redan kännetecknar detta års valrörelse så är det hyckleriet, dubbelmoralen och ledande ministrars och politikers fullständigt hänsynslösa begär och förmåga att vända den slitna kappan efter vinden.

Frågan är hur toleranta och förlåtande väljarna är i september.

 

Mest kommenterade inläggen

Allt fler äldre tar sina egna liv

Sverige-bilden, vad ska vi göra med den? Vem äger rätten till den bilden? G...

STOLT IKEA-POET.

Gamar och hyenor, mäktiga män och kvinnor. Maktkamp och fega grepp. Lumpor,...

Få institutioner har väl gjort mer för att bibehålla poesin och litteraturen innanför sina förbannade väggar än bastuklubben Svenska Akademien.

”Snille och smak” var orden en gång. Den inavlade, perverterade lilla klick...

Först igen...

Så här börjar min krönika i N24 om årsdagen av attacken i Stockholm, skrive...