Blogg

Den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu.

Jag står en bit vid sidan av allt som sker och ser på.

Jag har byggt en mur mellan mig och allt som sker.

Det är min mur. Jag skyller inte ifrån mig på någon annan. Det är ingen annans fel att den står där. Den står där den står.

Det kom ingen riktig gryning idag. Morgonen kom med ett mörker som högst motvilligt lämnade plats för en grådaskig, vindstilla dag där löven på något sätt ändå virvlat till marken.

Jag går på automatik. Kärleken till kina barn är det som håller mig uppe.

Samma dag som det meddelas att Stockholm enligt SÄPO mottagit ett terrordåd ser jag pansarvagnar med soldater på vägarna på Södermalm. Soldater står på flaket och blänger argt ner på oss bakom sina solglasögon. Pansarbilen stannar vid rött vid Skanstull. Det är egentligen bara det, att den stannar för rött, som försäkrar mig om att det är en övning, Aurora, och inte på riktigt.

 Men det kunde ju ha varit på riktigt. Rykten rör sig snabbt så här års. Man ska undvika tunnelbanan säger dem. Oklart vilka som säger det för polisen säger att vi stockholmare inte ska oroa oss. Men vi gör ju det. Vi gör det ändå...

Jag tar en promenad till barnens skola, tänker fruktansvärda tankar om hur oerhört enkelt det vore för en terrorist att ta sig in på en skola. Jag slår undan den skräcken och sätter mig på en bänk intill gungorna.

Mina barn kommer sprintade mot mig på skolgården som två solstrålar, två pilar, två välsignelser. Jag kramar dem hårt och länge och vi går och fikar i närheten, sitter nära varandra och samtalar lågt om dagen som gått, om middagsplanerna, om kvällen och vecka som kommer.

Livet helt enkelt. Som vi vill leva i kärlek och trygghet och omtanke och solidaritet men där rädslan hotar oss i grunden. 

 Jag trodde jag hade svar på den där rädslan. Som jag minns det hade mina föräldrar alltid svar på våra frågor. Eller är det något jag bara vill minnas?

 På kvällen sedan ligger jag nära barnen och lär mig andas i deras rytm. Just där och då är de trygga. Jag älskar dem och den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

 
 

Mest lästa inläggen

Den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu. Jag står en bit vid sidan ...

Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. Vi tog vår risiga gula Go...

Grattis, Göteborg.

Jag läser att Göteborg röstats fram som världens tredje trevligaste stad. D...

Felräkning på 34 miljarder...

Jag älskar ju programmet Lyxfällan. Det finns något fridfullt i att Patrick...

Blogg

Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. 

Vi tog vår risiga gula Golf från betongghettot Lövgärdet och parkerade nära Heden för att se Öis spela fotboll.

  Jag har för mig att de mötte Saab från Linköping. Jag har glömt hur det gick så antagligen fick Öis stryk…

 Under hela mitt liv har kärleken till fotbollen varit något av det viktigaste jag har.

 De senaste tio åren har jag faktiskt kunnat leva (någorlunda) på att skriva om fotboll. Jag har fått ta emot Guldskölden som Sveriges bästa sportjournalist, har fått vara med om att starta och driva Club Calcio i TV4 och skrivit hundratals texter om fotboll för Svenska Fans, Nyheter 24 och Expressen.

Just nu är jag programledare för Studio Allsvenskan på Nyheter24.

 

Att få jobba med fotboll har varit något av det roligaste av allt det jag fått göra i mitt yrkesliv. 

I dagarna släpps en bok om fd fotbollsproffset Mats Magnusson som jag ägnat ett år åt att skriva. 

 

 

Att få jobba med fotboll har varit något av det roligaste av allt det jag fått göra i mitt yrkesliv.

Jag har, kort sagt,  vigt en stor del av mitt liv åt fotbollen. 

 Jag har hela tiden förblivit en supporter. Jag har aldrig tagit mig ut ur det ledet. Under min tid som krönikör upptäckte jag mycket oförstående och ibland ett direkt hat mot fansen, själva grundbulten i all fotboll. 

 

Jag tror man begår ett stort misstag när man kallar vissa falanger inom fotbollen för ”huliganer” och ”kriminella”. Jag tror man bör ge de människor som älskar sin klubb tolkningsföreträde. Det betyder INTE att man applåderar när det blir bråk och stök på en arena, men fördömandet mot fansen har rapats upp som ett kommando, som en reflex.

 

En supporter är på samma gång fotbollens verkliga underklass och dess viktigaste beståndsdel.

En supporter kan aldrig traska i pengarnas riktning. Vi är fast med vår kärlek. Vi har slagit bojor runt klubbmärket. Vi kommer inte undan. Vi står där i ur och skur med våra halsdukar, våra sånger och vårt väldigt ofta hysteriskt naiva gamla hjärta och medan kostymerna trixar och fintar, medan spelare kommer och går, medan legoknektar skramlar i pengarnas riktning, så står supportern kvar. Vilket annat val har vi?

 

En vem snackar om korrupta ägare som huliganer?

 Bolagsstyrelse, direktörer, spelare och ägare. Alla tjänar de stora pengar. Supportern betalar 1200 spänn för en matchtröja och blir ändå den som ska upp i galgen när några bränner av bengaler inför ett derby. 

 Det börjar bli dags att återupprätta supporterns rykte i svensk fotboll. För en som slaviskt följer den italienska fotbollen och först den senaste säsongen på allvar (tack vare chansen att få jobb med ovan bända Studio Alsvenskan) fått upp ögon och hjärta för Allsvenskan, är det slående vilken fantastisk och innerlig betydelse som de olika lagen supportrar har för att göra serien så attraktiv som den ändå är.

 Det är väldigt sällan man i media får läsa om allt det fruktbara, det kulturbärande (ett välorganiserat och vackert Tifo är precis lika mycket värt som vilken teaterföreställning på Dramaten som helst) eller det konstruktiva som många fans ägnar sig åt. 

 Det handlar alltid om slagsmål, rånarluvor och polishat. Till slut går folk faktiskt på myten om att svenska fans är kriminella våldsverkare hela högen.

 Att lyssna på fans, hylla dem när de förtjänar det, gör det också lättare att kritisera dem när det sker något som inte är okej. 

 Svensk fotbolls vackraste diamant är fansen. Lyft upp dem ur skuggorna. Ge dem rättmätig uppskattning för det arbete de lägger ner. Jag menar att hela hierarkin inom fotbollen, från ägare och styrelse och hela vägen ner till polisen och media, måste börja ta supportrarnas arbete på större allvar. Skriv om ett vacker Tifo. Hylla dem när de applåderar motståndarna. Beskriv de innerliga och helhjärtade arbete de lägger ner för att göra fotbollen i vårt kalla lilla land till en somrig och sydländsk fest.

 Supportrarna är det bästa med svensk fotboll.

 
 
 

Mest omtyckta inläggen

Sverige har ingen opposition längre.

Vad hände med oppositionen? En demokrati kräver en viss friktion. Som stati...

Lamotte gör mer för feminismen än feministerna.

Journalisten Joakim Lamotte får klä skott för rätt mycket skit. Många avsky...

11 septemer...Kärleken är enda motkraften mot mörkret.

Idag för sexton år sedan satt jag på femmans spårvagn på väg från Radiohuse...

Hasse Alfredsson är död.

Hasse Alfredsson är död. Blir helt bedrövad. Jag är uppväxt med hans revyer...

Blogg

Grattis, Göteborg.

Jag läser att Göteborg röstats fram som världens tredje trevligaste stad.

Det får mig osökt att tänka på den gång i början av nittiotalet när vi hamnade i samma hiss som stadens dåvarande starke man Göran Johansson, på Bokmässan.

Ingen i den hissen var särskilt nykter. 

  • Dööööö, sade Johansson när han såg att det var jag och min bror, vill ni bli några i den här stan grabbar, så bråka inte med mig…

 Vi garvade och sade något spydigt innan vi pyste ut som alkoholångor ur hissen och fortsatte festen borta på Stage Door vid Berzeliegatan.

 Jag bodde mina första dryga 30 år i Göteborg. Det är ett av mitt livs viktigaste och längsta kärlekshistorier. Och kanske den mest komplicerade (vilket i mitt fall inte vill säga lite).

Göteborg har minst två ansikten. Dels finns den här förbannade Goa gubben som vacklar runt på Avenyn med en trälåda räkor och garvar halvpackad åt allt som sker. Men det finns också ett surt, gallfärgat stråk av Jante som löper precis under. Jag fick känna av det där stråket. Det märkliga och fina i kråksången var att Göteborg blev en trevlig stad först sedan jag flyttade därifrån. 

 Plötsligt var det som om stadens kulturliv (och media) blev nyfikna på allvar, varför hände det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv, vad hade hänt.

 Under fler år, nästan i ett decennium, var jag övertygad om att det var Göteborg som inte hade fattat något, att det var jag som var missförstådd. 

 Men jag måste böja på nacken och ge Göteborg rätt. Jag var en odåga att ha med att göra. Jag gjorde det rätt enkelt för samtliga att tycka illa om mig. Men sedan jag flyttade, blev nykter, började sköta mig så såg jag plötsligt Göteborg med nya ögon, med turisternas ögon kanske…

 För en stad som kan skapa Håkan Hellström, Broder Daniel OCH Lisebergskaninen är på något sätt värd både vår kärlek och vår respekt. Det är något vackert med en stad som vågar omfamna både mörkret, allvaret och det naivt lekfulla.

 I början av nittiotalet, när vi var fastklistrad stjärnor på pärlbandet av illegala klubbar i Göteborg, brukade vi träffa folk som rest från Stockholm för att vara en del av samma sagolika natthimmel. Det som fanns i Göteborg fanns helt enkelt inte i Stockholm, i Malmö eller någon annan stad heller.

 Här har Göteborg fortfarande en läxa att göra. Det är hög tid att sluta jämföra sig med och hela tiden förhålla sig till Stockholm och andra städer.

Göteborg är bäst på att vara trevligast och för en som rev sönder sitt göteborgska medborgarskap i vredesmod en råkall januarimorgon 2004 och satte sig på tåget därifrån, är det med en väldig stolthet och tacksamhet jag läser att allt fler upptäcker min älskade gamla hemstads många förtjänster.

 Sedan kommer jag alltid hellre ta sorgsna promenader under Hisingens ledsna kranar än på Avenyn och jag kommer alltid älska Cruel Town före Lotta på Liseberg. Men jag älskar att staden Göteborg insett att livet, det här omöjliga och sagolikt skimrande, och svåra, och gastkramande livet vi alla försöker begripa oss på, på något sätt alltid hamnar någonstans mitt i mellan Lotta och Broder Daniel. Eller i alla fall att det innehåller element av både yta och djup, av sorg och glädje.

 En morgon för inte så länge sedan låg det ett tejpat medborgarskap på hallmattan i min lägenhet i Stockholm. 

Till Marcus.

Från Alla heter Glenn i Göteborg.

 
 

Mest kommenterade inläggen

Recension av storfilmen DET...

RECENSION AV DET, PREMIÄR 13 SEPTEMBER.Regi: Andy Muschietti.Betyg: 🎈🎈 Jag ...

DET är här...

De flesta känner till DET som filmen där en av bröderna Skarsgård spelar en...

Ett öppet brev till svensk polis.

Hej svensk polis! Det här är ett öppet brev till er. Jag har gjort hela var...

Sverigesvepet, september 2017...

När man försöker beskriva Sverige så sanningsenligt som möjligt blir man of...