Blogg

Älskade Göteborg.

Jag älskar Göteborg. 

 

Det är en livslång kärlek som kanske inte alltid varit besvarad. Jag har inte bott där sedan 2003 men jag är ändå kvar där. Jag har min fotsteg på kyrkogården vid Svingeln, mina andetag i de ljusnade fönstren på de otaliga efterfesterna i Majorna, I Haga och Angered.  Jag kan varje gränd, känner varje gatsten.

 Göteborg går aldrig ur kroppen. Det är som herpes. Det bara rusar runt i ditt blod, tills en dag med jämna mellanrum, när det blommar, slår ut sitt sår…

Jag saknar Göteborg. Faktiskt allt mer. Jag vet inte riktigt varför om jag ska vara ärlig. Det har väl att göra med att jag är patetisk nostalgiker kanske. 

 Faktum är att jag kan bli sittandes framför nördiga tyska amatörfilmer av spårvagnar från nittiotalets Göteborg. De finns på You Tube. Jag blir sittande och undrar vad jag gjorde den där oktoberdagen när vår vän Dieter filmande spårvagn 5 gnissla och kränga i kurvan vid Brunnsparken…

Jag vet att det är på gränsen till obscent, skamligt nästan. Men jag kan inte låta bli. Jag ser de där platserna som de såg ut då, när jag var ung och oförställd, lycklig, berusad, livrädd och oövervinnerlig…

 Jag avråder alla å det bestämdaste att ägna er åt liknande nostalgi-porr. 

 Sista dygnet har jag dock fått min beskärda del av Göteborg via medierna. Det regnar och bilkaravanerna blixtrar och lyser i en våta asfalten. Statsministern står vid ett högt immigt fönster med Göteborg som suddig kuliss. Han ser lycklig ut. Han får äntligen leka statsman och han gör det rätt bra. Han ser ut att ha blivit tio år yngre. 

 Det sägs ibland att Göteborg som stad har ett komplicerat förhållande till Stockholm. Jag tror inte det är sant. Göteborgare har problem med att inte hela världen har Göteborg som sin huvudstad. Göteborg är världens medelpunkt och under de första  dryga trettio åren jag bodde där trodde jag delvis att det också var så…

Tills jag flyttade därifrån (till Norrköping och senare till Stockholm) och upptäckte att den stolta göteborgska fågel man trodde klädde hela världens himmel, seglade ner som en trött papperssvala (tyngd av regnet, det ständiga, lodrätta) i händ med Borås…

 Men så hamnar Göteborg då i blickfånget med toppmötet som hålls i dag. Äntligen är Göteborg, om inte världens, så i alla fall det  politiskt intresserade Europas, huvudstad. Och då gnäller folk för att vägar måste spärras av, att skolor stänger för en dag, att det är poliser med vapen på gatorna.

 Vill man vara en stad att räkna med får man iskallt vara beredd på att karavaner med svarta blinkande bilar kommer köra igenom staden då och då. Vill man vara en plats som folk talar om förutom när det är  Goa Gubbar eller halvtaskig fotboll, ja där man nog faktiskt köpa att det är kaos i trafiken en stackars fredag vart fjärde år.

 Göteborg är en fantastisk stad att leva i. Jag är medborgare för livet. Och när mötet strax är över ska jag återgå till min skamliga hobby. Jag har sett att det finns filmer från vanliga kameror uppsatta över hela Göteborg från mitten av nittiotalet, filmer man kan se på You Tube.

 

 

Sedan får jag nog faktiskt ta och flytta tillbaka en vacker (alltså en regnig och blåsig) dag.

Mest lästa inläggen

Älskade Göteborg.

Jag älskar Göteborg. Det är en livslång kärlek som kanske inte alltid va...

Litteraturen som barlast.

Tre av Sveriges viktigaste författare är August Strindberg, Selma Lagerl...

Även de gamla romarna...

Solen gick upp över Milano i tisdags också... Den kom krypande genom dim...

Nu kör vi.

I kyrkorna är det tomt. Men vackert. Sakralt. Värdigt. Tidlöst. Allt det...

Blogg

Litteraturen som barlast.

Tre av Sveriges viktigaste författare är August Strindberg, Selma Lagerlöf och Klas Östergren.

Att inte veta vem som skrev Giftas eller Gösta Berlings Saga borde praktiskt (och faktiskt…) vara fullständigt omöjligt…

Kulturen har blivit den nya tidens paria (för övrigt också titeln på en pjäs av Strindberg). Litteraturen har blivit en barlast, något att hiva över relingen i varenda offentligt samtal.

Vi har kommit en bit på vägen när det gäller att prata och skriva om saker som för tre, fyra år sedan var känsliga att prata om. Men konsten, kulturen, litteraturen är det ingen politiker som talar om överhuvudtaget. 

Att överhuvudtaget våga prata poesi som politiker händer ju bara inte. Den andliga ödeläggelsen som brist på litterära upplevelser för med sig är fruktansvärd. Därför kan en partiledare så i teve och vilja ha en litterär kanon för nyanlända men ändå inte kunna nämna vem som skrev Gösta Berlings Saga…Eller Giftas…Eller Gentlemen…

Kultursidorna jublar så klart. Liljestrand skriver bra i Expressen om den andliga öken som svensk politik blivit. Att bläddra igenom Travguiden på kvällen betraktas som en litterär bragd. Det är faktiskt en stor skam att något av det viktigaste vi har, litteraturens oerhörda källa till kontemplation, igenkänning och tröst förbigås med en nästan obarmhärtig tystnad. Som om våra hjärtan inte behöver konsten, litteraturen, musiken, berättelserna, de nya och de tidlösa.

Men som jag ser det är detta även kultursidornas egna misslyckande. De har väldigt ofta fullständigt slarvat bort den folkliga plattform man faktiskt kunnat vara. Man har snävat in kulturen. Man har gjort teoretiska experiment av hjärtats röst. Man har stängt alla dörrar och fönster och sedan suttit knarrande och och hållit med varandra om sina utläggningar och språkliga obegripligheter. Kort sagt. Man har förvandlat ett språk, litteraturens, givet till och för alla, till att bara förstås av en liten klick med rätt utbildning och rätt kontakter. 
På det sätter har man, medvetet eller inte, hållit kulturen borta från folk, och folk borta från kulturen.
Det är också deras ansvar.

Kultursidorna är allt för viktiga för att inte ta detta på allvar. 

Synen på litteratur har halkat ner i två dikten. Antingen avhandlas den i obegripliga långa textsjok på en kultursida som få läser eller så koketterar man med att man aldrig ens läser böcker, eller på sin höjd snavar över en Läckberg-bok under några regniga sommarveckor.

Min egen litterära gärning har alltid handlat om att stå utanför. Stå utanför eliten och de etablerade kultursidorna, men också utanför den så kallat alternativa kulturscenen, som egentligen aldrig har en enda konkret och riktig vilja att kommunicera med folk.

(Folk som rullar in en kokosnöt i ett rum och kallar projektet ”Ensamhet”…)

Allt detta har givit mig ett visst folkligt genomslag men samtidigt föregås mina böcker med total (och högljudd) tystnad på landets kultursidor.
De bra dagarna kan jag ha överseende med det. De något sämre dagarna kan det göra mig galen…

Litteratur är kommunikation. Men när litteraturen fullständigt negligeras av vulgära och outbildade figurer i media eller politik, eller när den kidnappas av kulturredaktörer som vill hålla den fina konsten borta från vanligt folk, då smutsas den ner.

Vad är det magiska med Marcel Proust? En man som behöver sjutton sidor för att beskriva utseendet på en stol…

Här har vi en tvärhand hög fransk, homosexuell författare, som levde i Paris för hundra år sedan…. En astmasjuk och besynnerlig man som låg inne på sitt rum med äggkartonger på väggarna och skrev långa meningar om kärlek…

Vad är grejen?
Jo, när jag läser hans bok idag, en helt annan sorts man i en helt annan del av världen och historien, så är det som att han beskriver mitt liv på pricken. Hur är det ens möjligt? Det ÄR möjligt. Han skänker mig en innerlig tröst som jag aldrig finner någon annanstans.

Det är givetvis enkelt att göra sig lustig över Bush Thor och hennes förslag. I grunden är det ett bra förslag. Eller det skulle kunna bli i alla fall...Men om det ska bli verklighet bör nog samtliga politiska ledare (och näringslivet, idrotten och media också) faktiskt först själva tvingas läsa de där böckerna. Jag lovar att det tvånget kan bli början på en helt ny och spännande verklighet. En vacker och storslaget frihet...

Börja där...
Börja läsa böckerna själv.
Jag lovar att det kommer berika era liv.

 

 
 

Mest omtyckta inläggen

På plats.

Alperna som stolta snöklädda fäder runt om den här staden. Berg är allti...

Sverige vinner rättvist.

Jag kan en del om lidande. Jag kan en del om sönderslagna Grappa-glas in...

Svensk drömelva enligt italiensk media.

Dagen D. Skarp, hög sol över Högalidskyrkan. Bilarna i karavan över Väst...

Hungern är Sveriges chans.

Leonardo Bonucci är inne på en intressant sak i en ny intervju i Corrier...

Blogg

Även de gamla romarna...

Solen gick upp över Milano i tisdags också...
 
Den kom krypande genom dimmorna över Alperna, sökte sig ner mot staden, hittade in genom gardinerna och parkerade på mitt golv nedanför sängen på hotellet.
 
Varenda tevekanal vevar samma saker om och om igen. Buffons tårar, De Rossis ilska på bänken, de missade målchanserna, Mikael Lustigs segerrusiga marsch över hela planen vid slutsignalen.
 
De bekymrade männen i de specialsydda kostymerna och de eleganta damerna i teve vrider och vänder på fiaskot ur alla möjliga vinklar. När började eländet? När startade förfallet? Efter VM 2006? Efter fiaskot i VM 2010? Efter fiaskot i VM 2014? Efter 0-4 mot Spanien i EM-finalen 2012? Efter kvalmatchen 0-3 mot Spanien i höstas?
 
Sanningen, tror jag, är att förfallet egentligen inte började.
Det har alltid pågått. Italien är inte vilket land som helst. Italien består av tusen stater i staten.
 
De fruktansvärda strukturerna löper både horisontellt och lodrätt. Så länge Italien vinner kan allt fortgå precis som vanligt.
 
Men när det till slut börjar falla samman då tänds lamporna på en ruttenhet i strukturerna som går igen i väldigt många delar av det italienska samhället, till vilken fotbollen verkligen hör….
 
Jag glömmer aldrig att en minister sade så här 2006, efter att Italien vunnit VM, bara några sommarmånader efter att Calciopoli vevats upp: ” Jag tycker vi stryker ett streck över allt som hänt för de spelare som bringat ära till vårt land. Så gjorde även de gamla romarna”.
 
Där har ni det i ett nötskal. I Italien älskar man de gamla romarna. Resten av världen minns dock med något starkare övertygelse hur det så småningom slutade för det romerska riket…
 
I Italien ser allt ut att hända på en och samma gång. Det är ett blomsterhav av mikrofoner i ansiktet på strama och viktiga chefer inom förbundet. Det sägs en del allvarligt och det torkas svetten ur pannan ute på bilparkeringen framför Italienska förbundets nyputsade och automatiska glasdörrar.
 
Allt ser ut att vara på riktigt. Ibland ryker till och med någon som suttit länge på sin post men sedan är det som att allt återgår till hur det alltid har varit…
 
De här dagarna har man kastat upp allt i luften, gamla världsmästare från både 1982 och 2006 sitter bekymrade framför kamerorna, Buffon gråter om och om igen, Ventura blir jagad av en komiker när han ska ta flyget till Rom, allt är uppe för omvandling och förnyelse….
 
Tror man..
 
För när allt faller på plats och det gått några veckor så ser man…
Ingenting har egentligen förändrats. Det verkar inte spela någon roll hur många människor du byter ut, själva organisationen, fundamentet, varelsen som är den italienska samhällskroppen, är den som vinner.
 
 
Jag älskar Italien. Jag är stolt över att vara medborgare i detta land som rymmer så oändligt mycket av kultur, fotboll, mat, konst och skönhet. Italien är värkens vackraste land. För egen del älskar jag hur livet levs där nere. Men det är också ett svårt sargat och sårat land. Den värsta skadan har man åstadkommit själva.

Mest kommenterade inläggen

Italienarna känner av pressen.

Italienarna känner av pressen. De har allt att förlora. Alla, de själva ...

Ett land av kastrerade pudlar.

Vi lever i ett land som älskar sina kastrerade, tama pudlar. Den som lyc...

Att blöda för sanningen.

Allting som sker överallt. Allting som inte sker. Alla människor som utn...

De dödas dag är också de levandes dag...

Det är de dödas dag. Helgonen. De som gick före. Den 26 maj 2006 föddes ...