Blogg

"Hej. Jag heter Stefan och jag är statsminister. Detta är talet jag borde ha hållit."

Just idag, torsdag, kom nya siffror från BRÅ. Antalet våldtäkter i Sverige är ca 20 stycken per dag. En ökning på tio procent enligt BRÅ.

 

Svenskt rättsväsendes alla delar är i förfall.

 

Polisen leds av en clown med Bagdad Bob som idol, domstolar landet över går i total otakt med vanligt folks rättsmedvetande vilket i praktiken betyder att stjärnadvokaten Elisabeth Fritz kan utbrista ” Det är det värsta jag sett under mina trettio år, detta är en skam för rättsväsendet om den friande domen gällande gruppvåldtäkten i Fittja, sadistiska våldtäkter plågar Malmö, det är närmare en dödsskjutning om dagen runt om i landet, oskyldiga mördas av handgranater på torg och enligt BRÅ är 30 procent av kvinnorna i Sverige rädda för att ens gå utanför dörren…

 

Ändå har debattörer, Miljöparitet och en del andra mage att anklaga skribenter, debattörer och modiga krönikörer för att ”piska upp stämningen”. 

 

Det argumentet är ett svek mot de utsatta. Det är ingen som piskar upp någonting. Rädslan är verklig. Rädslan i sig själv är dessutom ett brott i sig. Alla som kan sin maffia vet att rädslan är ett väldigt effektivt sätt för de kriminella att fortsätta vara kriminella. Lyckas man sätta omgivningen i skräck så har man vunnit. 

 

Den senaste i raden av världsfrånvänd och förljugen politik var vår vän Miljöpartisten Nils Karlsson som i SVT Aktuellt igår sade så här om situationen i hans egen stad och med anledning av att statsministern under partiledardebatten tidigare igår hade använt ord som krig och militärer för att försöka beskriva tillståndet i landet:

 

  • Man borde tänka på vilka signaler ett sådant uttalande sänder ut och hur det pekar ut vissa ställen och personer som särskilt problematiska.

 

Öh…Okej…

Men vet vi inte redan vilka områden det handlar om? På vilket sätt splittrar och söndrar det vårt land om polisen faktiskt vet vilka områden och personer det handlar om?

 Den här sortens snömos från säkert välmenande makthavare har följt svensk debatt i trettio års tid. Under alla de här åren har tusen angelägna debatter legat stilla och det är i resterna, ruinerna av denna tystnad som vi lever nu. 

 Därför kan kriminella köra in med skåpbil och avsikt i polisbilar i Alby. Därför kan kriminella spränga polishus lite runt om i vårt land. De kan gör det för att politiker som Karlsson i Malmö är mer upprörd över att hårdare tag riktar sökljuset åt rätt håll än han är över det faktum att hans stad blommar av sadistiska våldtäkter, av gängkriminalitet och dödsskjutningar.

 Detta daltande med hoten, hatet och mördarna är förbryllande och äckligt.

 Det är en ny ordning nu. En ny ordning kräver nya tankesätt. 

Brottslingarna sitter antagligen och garvar arslet av sig när de ser den fruktansvärda tafflighet med vilken myndigheter och politiker försöker komma till rätta med den nya verkligheten.

 Nej, ingen vill se militärer på gatorna i Sverige. Jag tror att statsministern när han säger att han kan tänka sig det, vill visa sig handlingskraftig där han och resten av makteliten i decennier helt enkelt inte haft en susning om vad som händer i landets förorter.  Och Jar de vetat har de struntat i det

 Att snacka om militärer går att översätta till:

 ” Hej Sverige. Jag heter Stefan. Jag är statsminister. Nu är det så att jag vaknat ur en rätt djup sömn. Jag har vaknat till ett land som är helt uppochner om man jämför med hur det här landet såg ut för bara tio år sedan, för att inte snacka om hur det såg ut när jag var liten… Hur som helst. Jag har vaknat till ett land som inte vågat snacka om en massa känsliga saker när det gäller integrationen och så…Så vi har finslipat en gammal hederlig svensk paradgren, nämligen att vissla i mörkret och lägga det fina gamla locket på… Nu är locket borta. Så plötsligt har vi en massa människor (så kallat vanligt folk) som väckt mig och mina ministrar och ni vet ju att jag brukar säga att det mesta som händer är oacceptabelt och sedan brukar jag skaka av mig det mesta.  Men nu går det inte att sova längre. 

Jag har aldrig varit en mästare på att se handling och konsekvens men till och med jag fattar att det är allvar nu. Jag ber om ursäkt för att jag varit så sen på bollen. Jag ber om ursäkt för att jag suttit med händerna i knäet och visslat i mörkret. Jag ber om ursäkt för att jag varit naiv och handlingsförlamad. Jag trodde nog att om jag visslade tillräckligt högt och tillräckligt länge så skulle mörket skingras. Men jag hade fel. Jag har haft fel hela tiden. Inte förrän verkligheten trängde upp mig i ett hörn och tog et rejält tag om mina ballar så har jag vaknat ur den här sömnen. Det börjar bli dags att faktiskt se verkligheten som verkligheten ser ut och sluta leva i detta tillstånd av elitistiska Fake News som varit svensk politik de senaste sju, åtta åren. Jag hoppas ni förlåter mig.”

 För övrigt kan jag konstatera att när jag för flera år sedan skrev att det riskerade bli ett krig i landets förorter fick löpa ett medialt gatlopp som jag inte önskar min värsta fiende. Igår stod alltså Sveriges statsminister och talade om krig och att han kan tänka sig att överväga att skicka in militärer för att få ordning.

 I rest my case.

Mest lästa inläggen

"Hej. Jag heter Stefan och jag är statsminister. Detta är talet jag borde ha hållit."

Just idag, torsdag, kom nya siffror från BRÅ. Antalet våldtäkter i Sverige ...

Det räcker nu.

Snön faller, och vi med den. Ulf Lundell är ett geni på att med få ord fång...

Deras solidaritet är inte värd mer än en fimp i en pissränna.

Det här med rädsla är intressant. På sociala medier är det många som rycker...

Skammen som alltid följer de ryggradslösa är som en skugga av äckel.

Förföljelsen mot kristna ökade i världen under 2017. Över 3000 människor mö...

Blogg

Det räcker nu.

Snön faller, och vi med den.

Ulf Lundell är ett geni på att med få ord fånga något bra mycket större.

Igår slog snöstormen till mot Stockholm.

Jag stretade på mot vinden för att hämta mina barn som går i en kommunal skola på Södermalm. De har det rätt bra där tror jag.

Jag kan inte för min värld begripa hur de kan gå i skolan när de låg och skrek i en spjälsäng för en kvart sedan.

Tiden är en bödel.

 

Vi leker i snön på skolgården. Deras glädje över att vintern kommit smittar även av sig på deras gamla pappa och vi stökar runt i snön tills vi är svettiga, blöta och iskalla på samma gång. Vi tar tunnelbanan till en kinakrog och äter lite innan vi beger oss hem under överläggningar huruvida Roma skulle behöva Totti i laget eller inte.

 

Samtidigt, i Nacka, blir en nioåring pojke rånad på sin mobiltelefon av unga maskerade män.

Den pojken är lika gammal som min son. Jag känner hur den där primitiva, ursprungliga ilskan vaknar. 

 

Vilka ynkliga, patetiska och fruktansvärt fega jävlar drar på sig masker och ger sig ut för att rena barn? Hur fruktansvärt värdelöst funtad i skallen är man då?

 

Jag hoppas att det är en enskild och lösryckt händelse. Givetvis är det inte det.

Det visar sig att bara någon månad tidigare blev en liten flicka också rånad. Skolan i området har gått ut och varnat föräldrarna för att dt stryker omkring unga män med luvor som rånar barn.

 

När jag läser vd pojkens pappa, Nicolas, säger är det särskilt en sak som får blodet att frysa:

  • Det var en tjej i hans klass som blev rånad för ungefär en månad sedan. Vi hade ju pratat om att det kan hända med honom så han kanske kände sig lite förberedd. 

 

Vad är det för ett land detta, där en nioårig pojke förväntas vara förberedd på att bli rånade av män i rånarluvor? 5 stycken var dem, asen som rånade en liten pojke...

Vad är det för ett land och ett samhälle där en liten pojke blir utsatt för ett känslomässigt och fruktansvärt övergrepp på vägen till eller från skolan? Vad är det för ett land där högsta polischefen är en clown som får Bagdad Bob att framstå som nyanserad, där en statsminister svamlar om att allting som sker är ”oacceptabelt” men sedan verkar skaka av sig exakt allting som sker? Vad är det för ett land där skolor varnar föräldrar för att deras barn kan bli rånade på sin väg till skolan? Vad är det för ett land där kultureliten hånflinar åt folks rädsla och anklagar de som skriver om detta för lögner? Vad är det för ett land där 30 procent av kvinnorna (enligt BRÅ) är rädda för att överhuvudtaget gå ut? 

Vad är det för ett land där 5 vuxna män väljer att attackera och råna en nioårig pojke? Och vad är det för ett land som tillåter detta ske igen och igen och igen och igen och igen...

 Ni kan tycka att jag upprepar mig. Men jag tänker inte hålla käften om det här. Så länge barn blir rånade och utsatta för det övergrepp som ett rån innebär kommer jag fortsätta att jaga alla verklighetsförnekare som likt vår vän Bagdad Bob anser att allt är bra, allt är fint, det finns ingenting att vara rädd för.

 Säg det till Nicolas son, en nioårig pojke som blir rånad av män i rånarluvor.

Fegheten känner inga gränser Äcklet och ilskan känner inga gränser. Däremot känner vanmakten en gräns. Det räcker nu.

Det börjar bli dags att på allvar jaga, lagföra och bura in de fega jävlarna som sätter skräck i det här landet.

Punkt slut.

 

Mest omtyckta inläggen

Hur länge får Dan Eliasson chansen att leka clown med svensk polis?

"Den ska vända. Den kommer att vändas..." Det sade Polischef Dan Eliasson t...

Sverige- En demokrati eller inte?

I diktaturer roar sig makten med att stänga ner, släcka ner, avskeda, avrät...

Tack Brost.

Offentligheten är som ett skadligt förhållande som det är svårt att bryta s...

Gott Nytt År.

Det skymmer mitt på dagen. Snö som inte faller.Barnen stojar runt i lägenhe...

Blogg

Deras solidaritet är inte värd mer än en fimp i en pissränna.

Det här med rädsla är intressant. På sociala medier är det många som rycker ut och vill slå ner på människor som beskriver verkligheten som verkligheten ser ut. 

 

Man hade kunnat tro att de skulle tillbringa lite tid åt att bemöta och värdera det som skrivs om denna rädsla, om morden, hoten, hatet, knarkhandeln, vapnen, handgranaterna, uppgörelserna, hedersvåldet, otryggheten, våldtäkterna. 

 

Men de har slutat att bemöta det som skrivs. De ger sig på skribenterna som personer och människor istället. Det är ren och skär smutskastning. 

 

Det är som om dom lägger undan det som faktiskt sker och istället väljer den gamla klassikern: Skjut budbäraren. 

 

Problemet nu är att budbäraren inte bara är undertecknad och någon till. 

 

Budbäraren är hundratusentals människor som fått nog. Budbärarens röst har ökat i styrka. Budbäraren har fått nog och fortsätter att berätta om verkligheten, DERAS verklighet, även när de blir angripna och attackerade. 

 

Budskapet når fram ändå.

 

Många av dom som med emfas bedyrar att det inte finns några skäl till rädsla använder argumentet att morden (fyra mord på en knapp vecka är senaste dystra facit) ändå mest drabbar gängmedlemmar. Vilket för övrigt bara är delvis sant. 

Det är ett rätt obehagligt sätt att kategorisera människor. 

 

Själva känner de sig trygga för att de inte bor i förorterna där morden sker. Alltså är alla som vågar skriva om sin (eller andras) rädsla vidriga högerspöken som bara vill svartmåla Sverige. Ungefär så går surret på sociala medier.

 

Det är ett fundamentalt svek mot alla de som faktiskt lever sina riktiga, anständiga och hederliga liv i dessa förorter. Det är ett svek mot befolkningen i Rissne, i Rinkeby, i Malmö. Det är ett svek mot alla föräldrar som är livrädda för att låta sina barn gå ner i tunnelbanan en vanlig morgon.

 

Det är som när dåvarande förbundskapten i fotboll Åby Ericson till media sade så här om att spela VM i ett Argentina som skakades av militärkupp 1978:

  • Det där ser jag inte mycket om från vårt fina hotellrum…

 

De som skriker högt om solidaritet verkar skita fullständigt i människor som lever i en annan slags verklighet än deras egen. 

 

Deras solidaritet är, som jag ser det, inte värd mer än en fimp i en pissränna.

 

Samma människor som skryter om sin solidaritet med allt och alla avfärdar människors oro och rädsla av en enda anledning. Att de själva inte upplever denna rädsla. Vad är det för sorts solidaritet? 

Det är den teoretiska solidariteten, en konstform som väldigt många självutnämnda godhets-apostlar finslipat till perfektion.

 

Verklig solidaritet är att ta striden för de människor som inte har någons tor plattform, de som dagligen lever i oro, rädsla, äckel och vanmakt inför mord, hot, våldtäkter och hat. De människorna förtjänar att vi so, arbetat oss till diverse mediala plattformar tar DERAS rädsla på allvar och inte bara glider runt i leasade bilar och ljuger oss blåa om vår förljugna godhet.

Verklig solidaritet handlar om att se världen som världen är för den som lever i utsatthet.

 

 

 

Mest kommenterade inläggen

Jag vet hur man reser i tiden... (En poetisk betraktelse).

Jag vet hur man reser i tiden. Vi tror felaktigt att tiden är linjär, att d...

När verkligheten knackar på.

Himlen är blå. Det är snart jul. Människor stannar upp och låter blicken dr...

På topplistan

Blogg.se har sammanställt en lista över de tio mest lästa blogginläggen und...

Solidarisk eld.

Det är en av de värsta gruppvåldtäkterna jag upplevt under mina 26 år som a...