Blogg

Påsken, makterna och det nödvändiga lidandet.

"Makterna.”

Det var vad August Strindberg kallade Gud.

När han promenerade runt i Paris och såg kyrktuppar flaxa med vingarna åt ett visst håll så visste han att det var makterna som talade till honom.

De gånger han lyckades krypa ut ur sitt lilla rum på hotell Orfilia och utsatte sig för Gud så blev han drabbad.

 Lidandet är inte enbart lidande. Det är också en guidad väg till segern, till återupprättelsen. Vilket vacker ord det är. Att vinna igen, att stå stolt igen, att gå igenom elden och komma ut, inte som ny, men som stolt och värdig. Därför är verkligen korset vårt enda hopp. Därför är korset oundvikligt, på ett heligt och underbart sätt. Fly inte. Stanna. Gå dit. Sök försoningen. Det blir inte mer storslaget än så.

Jag tror kanske man lär sig uppskatta det riktiga livet på insidan när man levt ett rätt vilt och galet utsvävande liv.

Jag vet hur tomheten ser ut. Jag vet hur de meningslösa kickarna låter. Jag vet det mesta om att löpa så hårt och långt ifrån mig själv.

Det handlar inte om stänga ute världen, men att bibehålla den inre verkligheten, anden, Gud.

Påsken är några dygns sanning, några timmars försoning, några dygns handfasta övertygelse om det offer som krävdes för våra synder.

Först när jag vågade börja be om Guds vilja med mitt liv så vände det. Först när jag tog steget och lade ner min smutsiga och fördärvliga egenvilja så började riktigt goda saker hända i mitt liv.

 Fram till dess hade mitt liv inte varit en regnpinad ruin endast. Inte alls. Men mitt liv hade varit tomt. Som en sval men smaklös vind. Som ett ljus som inte lyser upp någonting, som en vandring i tät dimma. Man skrattar, man håller någons hand, men man känner sig alltid lite ensam.

Påsken är viktig.

Låt den få kännas i all sin kraft och i all sin fruktansvärda sanning.

Påsken är också alltings nystart. Nya sagor och drömmar. Allting känns rent, som det blinkade ögat på dataskärmen när man har en ny roman i hjärtat.

 Jag tillbringade min barndoms somrar på landsbygden utanför Vicenza i Italien. Ibland tog familjen sena promenader mellan byn och fasters hus och de där ljumma nätterna följdes vi av en symfoniorkester av eldflugor som blinkade fram vägen för oss. Jag minns hur lugn och lycklig jag blev av mina föräldrars förtroliga samtal, min brors taktfasta steg i gruset. Jag gjorde en nystart varje natt. Varje dag var en ny värld, ett sagopalats.

Jag vill dit igen. Jag tror att lyckan som vi söker finns inom oss. Status, pengar, framgång, bekräftelse är en svart sten inuti oss. Den börjar inte glöda för att vi blir kända, får ge ut böcker eller tar hämnd på våra fiender i teve. Det enda som kan få den där stenen att glöda igen är ödmjukhet och en utsträckt hand till våra medmänniskor.

Löven på träden. Det porlande vattnet under de små broarna i skogen. Fåglarnas yrvakna kvitter på morgonen. De längre ljusa eftermiddagarna. 

 I påsk går det går att kliva in i de ljusa skuggorna, ett enda varsamt steg bakåt, en stund i kyrkan mitt på dagen, när bilarnas motorer, de stressade affärsmännens babbel om siffror och procent, när själva stadens väsen och ljud blir ett svagt surr, och friden får råda, då går det att kliva ut ur tiden och in i något som är så försynt att jag först inte lägger märke till det, en stilla plats där tiden inte har någon makt över mig längre, där Gud upphävt något så meningslöst som tidens gång, och där jag får vila ut en stund i frid i total samklang med mig själv och mitt eget liv, med mina strävanden och mina misslyckanden.

Jag tänder några ljus och sänker mitt huvud. Jag kanske gråter. Jag kanske känner den ljusa armen om mina axlar, jag kanske känner en hand mot min kind, jag kanske känner den där blicken som jag inte behöver öppna mina ögon för att se och jag kanske inte alls är ensam längre i den där kyrkan.

 Jag önskar verkligen ingen enda människa eller djur ett enda gram lidande. Men jag önskar er alla en god kunskap om hur man överlever detta lidande när det ändå kommer.

Mest lästa inläggen

Tack EU för flygplanen.

Lite i skuggan av de stora frågorna har den om EU skramlat lite tyst här oc...

Om skjutningarna

Över 40 döda i skjutningar i Sverige 2017.Sverige skiljer ut sig som ett av...

"Hej. Vi är svenska regeringen."

"Hej. Vi är svenska regeringen. Vi avskyr Ryssland. Vi avskyr Israel. Vi av...

Krigarhjärta & Kärlek

Jag läste i min andaktsbok om att livet är en resa. Oavbruten resa. En resa...

Blogg

De äldre går först.

Sverige säger sig vara ett solidariskt och tolerant samhälle. Vi är så till den milda grad solidariska att en del av oss blir förbannade om någon annan börjar mumla något om att den gemensamma kakan kanske inte räcker för att hjälpa allt och alla. I alla fall inte alltid. Tänk om det faktiskt är så att man ibland måste profitera?

 

Alla som har barn vet att allting har en gräns. Om du ska ha kalas för dina barns vänner så finns det en tyst överenskommelse om att tårtan räcker för ett visst antal vänner. Har man en viss summa att köpa tårta för spelar det ingen roll om man har en självbild av att vara världens bästa farsa, tårtan tar slut när tårtan tar slut.

Det är på ungefär samma sätt med ett lands kollektiva ekonomi.

 

Men att sätta grupper mot varandra är fult heter det. Det där är bara ett vulgärt retoriskt grepp. Ändå är det vad ekonomi på högre nivåer alltid handlar om. Och inte bara där. Kommer du in på akuten med stukad tumme kommer du få vänta längre än om du kommer in på samma akut med misstänkt hjärtinfarkt. Jag tror de allra flesta anser att det är en rimlig ordning.

 

Under många år har välgörenhetsinrättningar, bland annat Stockholms Stadsmission, rapporterat om att allt fler helt vanliga äldre människor, lite lätt föraktfullt kallade fattigpensionärer, säker sig till dem för att få hjälp med det allra mest basala i vardagen. Detta är inga missbrukare eller så. Det är äldre, fattiga människor, folk som varit sjuka eller kanske blivit förtidspensionerade på grund av hälsoskäl, eller för att deras arbete var tungt och slitsamt.

 

Efter det har det kommit flera rapporter om våra allra fattigaste äldre. Nu senast skriver Aftonbladet hur allt fler äldre säljer de hemlösas tidning Faktum på gatorna i Göteborg. Fattigdomen som en farsot, som ett gissel, som en förbannad plåga som drabbar allt fler.

 

Sara Britz är chefredaktör på Faktum.

Så här säger hon till Aftonbladet:

  • Kanske ska man åka tåg till Skövde från Göteborg för att hälsa på barnbarn men har inte råd med biljetten, då måste man kanske sälja tio tidningar extra just den veckan…

 

Hon fortsätter:

 

- Det är svårt att föreställa sig den fattigdomen, de har det fruktansvärt dåligt ställt.

 

Äldre människor är inte vilka som helst. De var med och byggde detta landet. De var med och slet hårt för att rikedomen vi ser just nu så skamligt fördelas till alla andra än de själva. När de nu inte kan bidra längre, efter att ha gjort just detta i trettio eller fyrtio år, då kastas de på skräphögen, då tvingar samma samhälle som de byggt att sälja tidningar för att få ihop till hyran.

 

Så här är det. De här människorna går före. Fattar ni det, beslutsfattare. Jag skiter i de nyanlända, unga, friska och starka män, jag skiter i de högavlönade, jag skiter i barnfamiljerna, jag skiter i den välmående medelklassen och deras förbannade självgodhet. Jag skiter i snabbspår och bostäder för kleta och preti. De här människorna äger en större rätt än andra att få ett värdigt och drägligt liv på sin ålderdomen.

Kan vi vara överens om detta?

 

Om ett samhälle inte kan tillgodose en värdig ålderdom för dem som skapat vårt välstånd, då har vi ingen skam, ingen ryggrad, ingen värdighet kvar att spilla över på en enda annan människa heller.

 

Sara på Faktum avslutar med en annan viktig sak:

 

  • Den här gruppen människor saknar röst i den offentliga debatten.

Nu har den gruppen i alla fall en röst i den offentliga debatten.

Jag hopps på fler.

 
 

Mest omtyckta inläggen

En befrielse är allas vår gråt i midsommartid

Regn över taken. Väskor på hjul över stenarna nere på gatan. Vi är sju våni...

Ohederligt, Eksvärd.

Jag har läst mycket värdelös dynga i mitt liv. Detta är bland det mest fien...

Jag har nyheter för er, kära partiledare.

Man kan höra alla band mellan folk och elit rassla i mörkret. Tunga kedjor ...

Nationaldag-En dag för försoning

Det finns för få dagar för försoning. De flesta dagar handlar om kamp, om a...

Blogg

Ni har varit fega, Göteborg, inte naiva.

Läser DN och deras långa, välskrivna reportage om den vidriga islamitiska våg som sköljer över Angered och Göteborg.

Det är fruktansvärd läsning.

 

Den förort i Angered som pekar ut som mörkrets hjärta är Lövgärdet.

 

Jag bodde där mellan 1972 och 1984. Från det jag föddes tills jag fyllde tolv. 

 

Det är min uppväxt, mitt allra första hem, min första trygghet.

 

 Det var där jag bodde. Det var där jag växte upp, det var där jag lekte Burken med barnen från kryddgatorna, det var där jag spelade fotboll i Marieholm BOIK, det var jag åkte livsfarliga miniskidor nerför de snöklädda backarna, det var där, på Tretjänrsskolan jag lärde mig läsa och skriva, det var i en garderob i villakvarteren jag förälskade mig i Linda Johansson och fick pussa henne där i mörkret, det var där jag upplevde mitt livs första kärlekssorg när Jessica från 5A gjorde slut med mig genom att lägga en lapp i min bänk, det var härifrån vår tappra gula Golf rullade mot Italien varje sommar, det var här jag jublade när Italien vann VM i fotboll 1982, det var här min mormor bodde sin sista tid, det var Lövgärdet jag lämnade med familjen när jag precis hade fyllt tolv, och det var här jag arbetade för min mamma på äldreboendet några sommar i slutet av åttiotalet.

 

Förorten på den tiden var en fredad zon, en fin mix av människor från alla delar av världen, från alla samhällsklasser. Åtminstone till en början och åtminstone på ytan.

För när familjer (likt vår) av olika anledningar fick chansen att tjäna lite mer pengar så flyttade dom.

 

Inte för att förorten var ett katastrofalt, brinnande hål av kaos och elände, utan för att något annat hägrade, innerstaden, centrum, andra världar. Förortens drivkraft har alltid varit längtan bort och ut. Förortens drivkraft har alltid vart att ordna en dröm om bort och ut. 

Det är 30 år sedan jag flyttade därifrån. Drygt. När jag läser om de laglösa zoner (för det är EXAKT vad det är) där familjer styr med järnhand, där familjära klaner tagit över det demokratiska samhällets funktioner, är det med stor sorg och ilska.

 

När organisationen ”Varken hora eller kuvad” hösten 2016 genomförde en undersökning på skolorna i Angered kom de fram till att var tionde elev sympatiserade med IS. Det är snart två år sedan. DN:s reportage berättar för oss att det blivit väldigt mycket värre sedan dess.

 

Hur är det möjligt att en förort i vårt land kan fullständigt akterseglad och förhandlas till en dörrmatta åt den islamistiska terrorn?

 

Låt oss gå till politikerna. Ni vet de där hycklarna som ni varit med om röstat fram. Göteborg är en stad som styrts av ”starka män” sedan urminens tider. Göran Johansson är väl det mest kända namnet. Nu är stadens starka man en kvinna, Ann-Sophie Hermansson.

Idag måndag (25 mars) intervjuas hon av DN med anledning av reportaget om den islamitiska terrorn som frodas i stadens förorter.

Hon spelar ut det gamla socialdemokratiska triumfkortet, naiviteten.

 

” Vi har varit naiva om den religiösa extremismen” säg hon i dag.

 

Jag kräks på det där. Vi är hundratusentals som inte varit ett dugg naiva. Hur kan man skylla på att vara naiv när det stått klart för alla som kan läsa att den här utveckligen pågått i flera år? Hur är det möjligt att en politiker kan ducka från ansvar genom att skylla på att man varit naiv? Och hur är det möjligt att någon enda människa köper det?

 

Nej, Hermansson och älskade Göteborg. Ni har inte varit naiva. Men ni har varit förbannat fega. Ni har sett vad som hänt med dem som för flera år sedan försökte varna för detta, ni har själva varit med om att spela ut rasistkortet och islamofob-kortet. Ni har hållit i den yxan. NI har jagat sanningssägare med yxa och förtal. Så kom inte till mig och säg att ni varit naiva. NI har varit fega. Det är den raka och enkla sanningen.

 

Och var är alla som annars står på barrikader och använder sin bakgrund i förorten som en medalj? Var är alla som älskar förorten nu?

 

Inte många andra offentliga kulturpersonligheter med vurm för förorten reagerar överhuvudtaget.
De är på andra ställen.
Men var?

På rätta sidan stan med rätt åsikter med pengarna på banken kanske?

Sveket från vänstern när det gäller förorterna är en stor skam...

De rasar mot alternativ media, mot Hanif Bali, mot Bert Karlsson, mot KD, mot fan och hans moster.

 

Men detta vågar de fortfarande inte ta i.

Det är fegt och beklämmande.

 

 

Mest kommenterade inläggen

En kvarts miljon anledningar att skämmas

Att en kvarts miljon äldre riskerar att hamna i fattigdom borde tvinga alla...

Nutidsmänniskans obehagliga arrogans

Jag börjar bli innerligt trött på människors arrogans. Nu snackar jag om al...

Bye, Bye Offerkofta

Under de här åren som jag varit förpassad från de stora mediala sammanhange...

Drömmen om sommaren är bättre än sommaren själv

Ulf Lundell ville ju döpa uppföljaren till skivan "Kär & Galen" till "Mella...