Blogg

Hylla personal i serviceyrken.

Det finns olika sorters översitteri.

Ett av de mer otrevliga sätten att utöva sin makt är att köra med människor som arbetar i diverse tjänsteyrken. Jag har sett och fördomsfria, ansvarstagande, inbillat solidariska kvinnor och män ur den nya överklassen, den överklass som lever och verkar som om de själva vore de första och enda människorna på jorden, som tjänar bra med pengar och ordnar grillmiddagar nere på innergården ihop med andra människor som också tror de är de första människorna i världshistorien, skälla ut unga flickor i matbutiker för att mjölken i kyldisken varit slut...

 

Vad handlar det om?

 Har ni lyssnat på hur de kan ta ut sin märkliga frustation på busschaufförer, servitriser, kassabiträden och liknande?

Det är hiskeligt motbjudande. De kan storma in på en Ica-butik, stressade, snörpta, missunsamma, bittra, otillfredsställda, förbannade utan anledning och så kan de skälla ut tjejen i kassan för att affären de just klivit in och handlat grejer i, är så dyr…Som om någon haft en eldgaffel i ryggen på dem och TVINGAT in dem i den där butiken....

Men det handlar aldrig om att det är dyrt i affären så klart. Det handlar alltid om andra saker. Som att de inte får ihop delarna av sitt eget liv. Som att de är ledsna över att de gifte sig med fel man eller kvinna, som att de är så andligt tömda att all medkänsla blivit ett tomt, ihåligt och plågsamt ovädrat rum längst inne i deras hjärtan.

De beter sig som svin mot folk som står under dem i den sociala trappan bara för att de kan. Den gängse bilden är ju att det är en hysteriskt blåfärgad äldre dam från Östermalm i päls och med darrande pudel intrasslad i ett koppel runt knäna, som kör med hantverkarna som kommer till paradvåningen för att kakla om köket. Det förekommer säkert. Men lika ofta ser jag på Södermalm där jag bor, progressiva, toleranta, solidariska och inbillat goda människor skälla ut människor som är där för att hjälpa och bistå, som chaufförer, poliser, butikspersonal. För att inte tala om de som ringer och skäller på sina barns lärare, på personalen på förskolan. Det är så att blodet fryser till is.

 En gång älskade jag tanken på revolutionen. Men bara att i fantasin föreställa sig en revolution genomförd av människor som säger dig vara vänster men beter sig illa mot den verkliga arbetarklassen är ju skrämmande.

Den enda revolutionen jag skulle stödja vore den genomförd av landets alla undersköterskor, av städarna, av ambulanspersonal och polis, av servitriser som blir tafsade på av äckliga gubbar eller utskällda av packade kvinnor på möhippa. Jag skulle älska en revolution genomförd av alla fantastiska kvinnor (och en del män) på landets alla förskolor, av tågpersonal och flygvärdinnor. Alla som faktiskt drivs av ett kall att hjälpa och serva människor men alldeles för ofta får skit tillbaka.

 

De är värda vår uppskattning. De är värda vår respekt och de är definitivt värda att bli bemötta med värdighet. Att ta ut sin egen snorkiga bitterhet på människor som arbetar med att underlätta vardagen för oss är faktiskt bland det lägsta man kan ägna sig åt.

Mest lästa inläggen

Hylla personal i serviceyrken.

Det finns olika sorters översitteri. Ett av de mer otrevliga sätten att utö...

Tack Fredrik Strage!

I juni spelar The Mission i Köpenhamn. I höst kommer The Sisters Of Mercy t...

Lotten är alltid klasslös.

Jag minns en dag i mellanstadiet när vi ungar skulle få lära oss lite om va...

Tänk om vi har skäl att vara rädda?

För att på allvar få en överblick behöver man ibland ta sig upp några meter...

Blogg

Tack Fredrik Strage!

I juni spelar The Mission i Köpenhamn. I höst kommer The Sisters Of Mercy till Stockholm. 
Det är två väldigt viktiga datum i alla sunda människors liv.

Jag har spelat in skiva och turnerat med Wayne Hussey. Jag är bollplank åt honom nu medan han skriver sina memoarer.

Jag har även i unga år lirat i det eminenta popbandet The Christer Petterssons hemma i Göteborg. Vi slog ofta sönder våra elgitarrer. Vilket stökade till det för oss eftersom ingen av oss hade några pengar. Vi brukade repa hemma hos trummisen, Morgan. Han var snyggast och vi andra fattade ju att han skulle få alla tjejer (för vi hyste inga tvivel om att tjejer i stora volymer skulle dyka upp på The Christer Petterssons spelningar) om vi inte gjorde något åt det… 

Så vi gjorde Morgan till trummis. Och när vi uppträdde hängde vi en backdrop framför trummorna så att Morgan inte syntes. Vi hade Christer Pettersson på den backdropen.
Vilket bara fick till följd att ingen av oss fick några tjejer. Mest för att nästan inga tjejer alls gick och kollade på oss vid någon av de sammanlagt fem spelningar bandet gjorde. 

Jag minns att vi hade rökmaskin och att vi var väldigt berusade. Alltså kunde vi enkelt utgöra ett rockband. Alla viktiga rockband använde nämligen rökmaskin. Sedan stod alla viktiga rockband i den röken; svettiga, gastkramande påtända, och mässade fram svåra texter om att stå vid floden mitt i natten med armarna rakt ut. 

Eller om flickor som hette Alice och tog droger för att räkna ut vart regnet skulle falla. Givetvis till tolvsträngade gitarrer. 
Alla riktiga rockband av värde använde tolvsträngade gitarrer.

Under den tiden snodde vi alla våra kläder från ovan nämnda Morgan. Han var vår stilikon. Jag snodde en skinnjacka av honom som jag använde tills jag fick råd att köpa en egen. Den egna bytte jag bort till en svartklädd och gråtande flicka efter en spelning med The Mission i Lund 1995 (Petra hette hon, om du läser detta, har du kvar den?) men den där jackan av Morgan har jag burit med mig som en sorts hälsning från mig själv genom livet. 

Jag älskade den där jackan. Den fick mig att se snyggare ut än jag var. Jag tror inte att den skulle ha exakt den egenskapen idag men den har varit en påminnelse till mig själv om vem jag är, vart jag kommer ifrån, och i tider av förvirring (och Gud vet att jag levt i en del sådana tider) så har den där jackan satt mig i samklang, inte så mycket med en tid som flytt, utan med mig själv. Jag älskade den helt enkelt.

Sedan hamnade den i en låda på en vind efter en skilsmässa och dammades av för att säljas. 
Inte av mig. Men av någon annan. Och jag satt vid annonsen och tänkte sorgsna tankar om att den där jackan är min, den borde faktiskt hänga här och inte där…och tänk om någon cynisk, utstuderad och hjärtlös mediepersonlighet fick för sig att det vore kul att ha den där jackan (det har under våren visat sig att saker som tillhört mig och kan kopplas till mig i någon form är värt väldigt mycket pengar) så vore ju det ett slutgiltigt nederlag.

Det vore den totala katastrofen.

Jag såg mig gå på The Mission och Sisters i någon av de kostymer jag (trots allt) lyckades få med mig från det gamla livet och det kändes bara…fel…

Jag gjorde som jag brukade, drog en djup suck, bryggde mig mitt superstarka italienska kaffe, och lyssnade på The Fields Of The Nephilim, och gjorde mig klar att aldrig mer få se min allra vackraste frihets-uniform.

Dagen efter får jag ett mejl från skribenten Fredrik Strage.

Jag tycker om Fredrik Strage. Både det han skriver och det jag lärt känna av honom.

Strage är dessutom den ende av alla mina pod-gäster genom åren som haft med sig en present till mig. Och vilken present sedan! Han gav mig en live-platta på vinyl med The Sisters Of Mercy från 1985, med just Wayne Hussey, på den där välsignade tolvsträngade gitarren.

Det visar sig att den gode Strage helt enkelt gått in och räddat denna klädklenod från cynismens tyranni, eller glömskans, genom att köpa den!

Så här skriver han bland annat i ett mej till mig: 

”I förra veckan skulle plötsligt din fina gamla MC-jacka också säljas på Tradera. För mig som älskar Sisters of Mercy, och fascinerats av dina berättelser om The Christer Petterssons, är den mer än ett plagg. Den är svensk rockhistoria. Ganska obskyr svensk rockhistoria, förvisso, men ändå... Tanken på att den också skulle hamna hos någon som inte kan stava till Fields of The Nephilim, fyllde mig med ångest. Det kändes ovärdigt. Som ett hån mot gothrock. Så jag bestämde mig för att rädda jackan och vann otippat budgivningen (jag är bra på smyga in bud i sista sekunden).Jackan ska givetvis hänga i din garderob. Du kanske inte vill bära den längre, men du borde åtminstone ha den när Sisters spelar i Stockholm i höst. I annat fall kan era barn ta över den om tio år när det är dags för tonårsuppror. ”

Han ville byta min nya roman mot jackan och jag är honom evigt tacksam.
Tack för att du finns, Strage.
Nu kan jag få njuta i mitt magiska goth-mörker, rätt klädd.

Här har ni den aktuella jackan på poeten under en teveintervju efter första diktsamlingen 1992.

Det är jag till höger, i pannband...

 

Mest omtyckta inläggen

Ett öppet samhälle behöver sina försvarare.

Bara några dagar efter det fruktansvärda terrordådet i Stockholm stod Ander...

Kärlek är medicin mot mörkret.

Vi ligger fem våningar upp med höga fönster på rad. Vi ligger tätt, nära va...

Nej, all tro är inte samma sak.

Sverige är ett av världens mest sekulära länder.Det betyder att Gud och tro...

Vad får de egentligen lära sig på polishögskolan?

I dagarna har ett videoklipp fullständigt rivit social media. Det visar en ...

Blogg

Lotten är alltid klasslös.

Jag minns en dag i mellanstadiet när vi ungar skulle få lära oss lite om vad som på den tiden betecknades som ” det svenska klassamhället”. Vi fick dra lott framme i katedern. På lapparna vi drog stod det antingen ett stort U eller ett stort I. U-land eller I-land. För den som fick U väntade russin till lunch, för den som drog I väntade pannbiff med stekt potatis. Gissa vilken lapp jag drog? 

Japp. U så klart…

 Jag fick sitta längst bak i klassrummet, bakom en skärm, medan I-barnen fick undervisning, fika och uppmuntran från lärarna. Det var en bisarr tillställning. Men jag minns den än idag. Och hur många mer normala lektioner genomled jag inte som jag glömde samma kväll?

 Ingen snackar om klassamhället längre. Inte ens vänstern gör det. De har blivit välbetald över medelklass själva, flyttat in i privilegierade bostadsområden, och har därmed kapat alla band till de människor de en gång sade sig företräda. Detta har givetvis människor från arbetarklassen märkt. Så de går i en annan riktning och hela den gamla arbetarrörelsen blir helt och hållet förvirrade. 

 

Samtidigt… Klyftorna ökar i Sverige. De rika blir rikare, de privilegierade blir allt mer privilegierade och övriga får kriga sig i helt andra verkligheter. Grejen nu är att de välbesuttna ofta är vänster men väldigt sällan kommer i kontakt med den praktiska versionen av klassamhället. Vänstern har svikit de fattiga så de fattiga gör revolt och går åt ett annat håll. Det är som det ska vara. Den som sviker de svagas förtroende men fortsätter att hävda att han är den svages företrädare är den ultimata förrädaren.

 I morse kunde vi höra på nyheterna att folkhälsan är hårt klassbunden. Ju bättre utbildning du har ju bättre mår du, och ju längre lever du. Arbetarklassen dör i förtid, som arbetarklassen gjort i alla tider. 

 

I dag kunde vi också höra om förslaget att lotten ska avgöra vilka barn som får gå på de populära skolorna. Den första känslan som drabbade mig var ”Nja, detta verkar ju helt galet”. Ungefär som Jan Björklund verkar ha reagerat som rasade mot förslaget innan det ens var lagt…

 

Men en halv minut senare kom just tanken på den där märkliga dagen då vi lottade in i en U-värld och en I-värld… Är det inte klassisk, gammal hederlig rättvisa att alla på riktigt ska ha samma chans? Skulle det inte kännas bättre att få avslag på en ansökan till mina barns skola om platsen istället gick till en pojke eller en flicka som utan lottens hjälp aldrig någonsin skulle ha en möjlighet att ens komma i närheten av en sådan där skola? Mina barns U-lott kanske kan ge en kille chansen att få leva ett värdigt och viktigt liv. Mina egna barn går i vanlig kommunal skola baserad på att skolan ligger nära där jag bor. Verklig solidaritet handlar om att den som har avstår för att den som inte har kanske ska få. Det är jämlikhet. Det är verklig och grundläggande solidaritet.

 

 

Mest kommenterade inläggen

AIK:s ultras fantastiska kulturgärning!

Humoristisk supporterkultur är det vackraste som finns. När Hellas Verona t...

Fansen är fotbollens bespottade underklass.

Jag har varit mer än lovligt packad i samband med fotbollsmatcher. Följer m...

Sverige har ingen aning om hur man ska handskas med återvändarna.

Sveriges urusla plan för de återvändare som rest till Syrien och andra länd...

Att ge ut bok.

Första gången var våren 1992. Jag var bakfull men vacker på en sidogata i Ö...