Blogg

Kärleken är värd att försvaras.

Här i Rom ser man flera militärfordon med tillhörande militärer på gatorna. 

De är tungt beväpnade. De ler. Härom dagen snackade jag fotboll med en av dem. På deras tunga stridsfordon står det ” Operation Säkra Gator”.

 Jag ser eller hör ingen som blir oroliga över att se dem. De är där för att sådana som jag och andra ska kunna röra oss relativt fritt i en stad och ett land som under flera års tid levt under en hel lång rad av terrorhot, från både vänster, höger och militant islamism. 

 Det är inte så att det kryllar av militärer men man ser dem. De finns på gatorna. De skyddar kyrkorna, monumenten från romartiden som är hela mänsklighetens arv. Framförallt skyddar de alla de miljoner människor som reser hit till Rom från hela världen för att vara en del av civilisationens vagga.

 Den här staden är allas vårt arv. De där militärerna står där tolv timmar i sträck så att svenskarna på vårt hotell ska kunna starta dagen med en Campari och sjunga sånger om Totti på takterassen innan klockan slagit 10. 

 För inte så länge sedan hörde jag en krönika i Sveriges Radio P1, från Rio, där reportern sade sig vara orolig över alla militärer med vapen hon såg. Hon sade sig till och med föredra att få väskan ryckt av tjuvar än att tvingas genomlida en promenad längs stranden och se militärer med vapen. Alltså kan man säga att reportern var mer rädd för de som är där för att skydda henne än för anledningen till varför de står där de står…

 Ingen älskar att se pansarvagnar i sin egen stad. Men ska det nu nödvändigtvis stå några pansarvagnar på min stads gator (och Rom är min stad) då ska det vara mina pansarvagnar och inte en främmande terrormakts pansarvagnar…

 Jag älskar den värme och den kärlek som Stockholm visade ett sådant fantastiskt prov på efter dådet på Drottninggatan. Den skönheten kan dock vandaliseras. Den rörande, vackra naiva drömmen om att möta hat med kärlek är också något väldigt värt att försvara. Den drömmen, den manifestation av kärlek som Sverige visade prov på, är sannerligen värd något, värd att försvaras. För det är just den som terrorn, all terror för övrigt, både den från höger, den från vänster och den islamistiska, vill slå sönder.

 

Jag är inte rädd för soldaterna som står lutade mot sina pansarbilar. Om jag nu är jag rädd för något är jag rädd för dem som tvingar soldaterna att stå där de står. Men allra mest skraj är jag för alla de som blundar för den verksamma grymhet som är en del av vår samtid och vars uttalade mål är att förgöra oss för att vi tror på friheten och bekänner oss till just den kärleken som vi såg prov efter dådet i Stockholm den 7 april.

 

 

Mest lästa inläggen

Det ofattbara går att förstå.

Ett drygt dygn efter att den fundamentala islamismen (det rätta namnet för ...

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en vån...

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en vån...

Hur har mörkret präglat Kevins föräldrar?

Jag var i Arvika sommaren 1998. Jag satt bredvid Johan Lindholm och söp i e...

Blogg

Det är så man vill kräkas.

Jag kräks på den svenska förbannade ängsligheten, på undanfallenheten, på att hela tiden ducka, glida undan, vägra ta konsekvenser. Nu senast detta med att Sverige, som numera sitter i FN:s Säkerhetsråd vägrar via sina ansvariga ministrar, med statsministern i täten, att svara på frågan huruvida Sverige var ett av de länder som röstade in Saudiarabien i det  FN-råd som arbetar med att värna om och utveckla kvinnors rättigheter.

 I två regeringsförklaringar har Svensk socialdemokrati slagit sig för det hysteriska bröstet och skrutit om att man ska föra en ”feministisk utrikespolitik”. Ingen har ännu lyckats lista ut exakt vad det betyder. Ingen tycks heller veta om Sverige faktiskt var ett av de länder som röstade in Saudiarabien till att ett av världens viktigaste råd för utveckling av kvinnors rättigheter.

Snacka om att ge en skurkstat legitimitet.

 I Saudiarabien får kvinnor inte köra bil. De får heller inte ha egna bankkonton. De ses som mindre värda. Saudiarabien är också anklagade för att med sina oljemiljarder sponsra islamitisk terrorism, de har dödsstraff och för något år sedan dömdes en bloggare till tusen piskrapp, 10 års fängelse och dryga böter för att ha ”förolämpat islam”. 

 Jag upprepar att jag inte vet om Sverige stödde detta odemokratiska land i den här frågan eftersom ingen av våra ministrar vågar uttala sig i saken. Hur fegt är inte det? Det är heller inte första gången som svensk socialdemokrati kryper för antidemokrater. För bara några månader sedan reste statsministern med valda delar av finanseliten till just Saudiarabien för att göra affärer. Trots att landets utrikesminister stått och fördömt landet från talarstol strax före. Statsministern flinade upp sig och svenska feminister tog på sig slöja och ställde sig snällt och tålmodigt i kö för att så undergivet att man fick skämmas. Om man nu vill fjäska för diktaturer för att man behöver stålarna, säg det då. Stå för det. 

Den svenska fegheten äcklar och förfärar mig.

 Mer fakta om Saudiarabien. Landet har skrivna lagar som reglerar att kvinnor ska underordna sig männen på alla områden i samhälls och privatlivet. 

Amnesty rapporterar om återkommande förföljelse av minoriteter, trakasserier och tortyr i landets fängelser. I Saudiarabien är det dödsstraff på att ha sex med någon av samma kön.

 Min misstanke är givetvis att Sverige röstade ja till att det här landet skulle bli ett av de länder som utvecklar kvinnors rättigheter.

Tänk på det nästa gång du hör en socialdemokratisk minister stå i en talarstol och snacka om ”feministisk utrikespolitik”.

Det är ju så man vill kräkas.

 

 

 

Mest omtyckta inläggen

Själva tanken på att vi i Sverige skulle vara förskonade från uppgjorda matcher är ju parodisk.

Jag minns presskonferensen inför Sverige-Italien i EM 2004. Jag har nog var...

Den riktiga feminismen har vunnit mig för sin sak.

Någon av det mest tröttsamma man kan vara med om är när helhjärtade och eng...

Toleransens vår är här (Bygg broar-Bränn dem inte).

Skyttegravar indikerar att det är ett krig som pågår. I viss mening är det ...

Kriget om den blå spaden.

De står där de alltid stått, på samma platser varje gång. De säger ungefär ...

Blogg

Vi skördar vind eftersom vi sår vind.

Ulf Lundell sjunger i en av sina sånger; Är vi lyckliga nu?

Är vi det? Eller inte?

Enligt en ny undersökning som Försäkringskassan presenterade igår mår vi allt sämre. Och vårt dåliga måeende är kopplat till våra arbeten.

När man lägger örat mot marken i Sverige kan man få intrycket av att vårt land och hur vi lever vårt liv i det här landet är det allra bästa sättet att leva sitt liv. Och allas liv...

Vi lägger vårt värde i det vi gör, snarare än i vilka vi är. De vi är äger inget egentligt värde om de vi är inte producerar något. Det är det vi gör som definierar oss. Alltså ägnar vi all tid åt att producera saker. Alltså jobbar vi ihjäl oss. Samtidigt ökar sjukskrivningarna, särskilt de psykiska sjukdomarna ökar. Vi mår själsligt all sämre. Det verkar alltså som om allt det vi gör inte kan tillfredsställa vilka vi är. Det kan inte ens förklara vilka vi är och varför vi är här.

Vi mår ändå dåligt.

Det verkar som om vi skyfflar all vår tid i ett stort svart hål som aldrig fylls utan bara tömmer och dränerar oss på kraft. Jag tror nämligen det hänger ihop. Vi har ett nedlagt värde i vilka vi är, inte vad vi gör. Dessutom är det så att allt gör dränerar oss, tömmer oss på det ljus och den värdighet vi skulle behöva lägga på andra saker.

 

Varför mår vi se dåligt när vi borde må så bra? Kan det vara att vi helt prioriterat saker och ting fel? Tänk om livet inte går ut på att arbeta flest antal timmar.? Tänk om livet faktiskt har allt sitt glittrande värde på en annan planhalva....

Jag gav nyligen ut en roman som delvis handlar om människor som tar sina liv. Det är drygt trettio stycken som tar sina liv varje vecka i Sverige. Det är många människor. Och väldigt många fler rör sig som spöken i nära anslutning till det där landet. Vi skördar vind eftersom vi sår vind. Vi tror på allvar att det går att döva all mänsklig skräck genom att arbeta.

 

Det enda som kan stilla den sorg och den melankoli som kommer från att leva är konsten, musiken, litteraturen. Och relationer med vår familj, med våra barn, vänner, människor som på allvar älskar oss. Våra yrken är viktiga, men när vi hänger hela vårt liv runt halsen på vårt yrke sjunker vi som en stor, tung, svart sten.

I Sverige tar sig ofta den andliga längtan andra uttryck. Vi tror på mindfulness, spöken, stenar på magen, energier och allt vad det är. Vi vill ha den enkla vägen. Vi vill ha en kravlös andlighet. Vi vill gärna förändras men inte omvändas. Vi vill ha utan att göra eftergifter.

 

Vidare tror jag också att många människor vägrar göra kopplingen mellan ett sorgset liv och brist på andlighet. Även det andliga kräver nämligen lite träning av oss. Fysisk träning har vi tagit till oss, alla vet vad som händer om vi ligger i soffan dygnet runt och käkar pizza, men få verkar göra samma reflektion när det kommer till att ha hålla andligheten, eller själen då, spänstig och vid liv.Sverige älskar att skita ner allt heligt. Vi har gjort det andliga upproret till dygd. Vi sätter likhetstecken mellan upplysning och cynism. Vi tycks tro att ju elakare vi kan vara mot allt heligt, desto friare och modernare är vi. Vilket nederlag det är.

 

 
 

 

Mest kommenterade inläggen

Frida Lindberg är en hjälte.

Både kvinnors och mäns kroppar har i alla tider sexualiseras. Givetvis via ...

Kan en porraktris vara lycklig?

I veckans avsnitt av vår podcast Öppet Hjärta är Johanna Jussinniemi från H...

Vi behandlar våra äldre i Sverige som om vi själva aldrig ska bli gamla.

Det är kanske inte så alldeles enkelt att tänka på sin ålderdom medan man f...

Nästan alla fäder gör allt för sina barn.

Jag har gjort en halsbrytande klassresa. Fram tills jag var 33 år levde jag...