Ska vi ge upp nu?

Det finns flera sätt att visa sitt förakt för den rådande ordningen. Ett av de mindre subtila sätten är att attackera polisstationer.

Det händer allt oftare att kriminella visar sitt långfinger åt vårt lands naiva och havererade rättssystem. Vi har levat i vår Bullerby i hundra år. Plötsligt är Bullerbyn förvandlad till en krigszon. Ändå ekar det offentliga samtalet av röster som fortfarande lever i drömmen om Bullerbyn, om de röda husen med de vita knutarna, om hembakta bullar och nybryggt kaffe på furutrappan.

De lever i skyddade enklaver men vet ändå exakt hur det är i de krigszoner där de aldrig skulle sätta sin fot. Det är märkligt. 

Svenska myndigheter är sist på bollen i alla frågor. Måste man alltid vänta på att det händer en olycka innan man bygger farthinder framför förskolan?

Den bilden fungerar rätt bra på alla områden i Sverige.

Häromdagen såg jag en högfärdigt nöjd och lismande Morgan Johansson briljera över svenska regeringens nya genidrag gällande terroristhotet mot Sverige. Hans drag? Fler stenbumlingar på gågator.

Heja.

 När det gäller attackerna mot polisen är det allvarligt ur flera aspekter. Det är först och främst ett bevis på de kriminella gängen bara garvar åt att en virkande hemmafru tycks ha vassare vapen än svensk polis just nu.

Det är inte, och det är viktigt att skriva, svensk polis fel. Det är ledningen ( vi kan kalla ledningen Dan för enkelhetens skull) och politiker som tråcklar ut armband och bjuder kriminella snorungar på kaffe och bulle ute i förorten. Det är ERT fel.

Nu har ni fått svaret på era löjliga fasoner. De förstör era polisstationer. De garvar arslet av sig. De tar er inte ens på allvar. Ni utgör inget hot.

 Ska vi testa lite hederligt våldsmonopol den här gången? Ska vi använda oss av specialförband och militär för att en gång för alla ta tillbaka de här förbannade zonerna? Eller ska vi ge upp hela skiten? Ska vi nöja oss med att vi har ligister och knarkhandel på torgen, alternativa rättssystem i vissa förorter? Ska vi ge upp? Ska vi ställa ner vår temors med försonings-kaffe och lomma därifrån? Eller ska vi svara med beslutsamhet? Ska vi mena allvar med vår devis om att de verkligt utsatta i de utsatta områdena INTE är de som begår brott, utan de sm blir UTSATTA för brotten? Och till dessa brott hör också rädslan att bli utsatt.

Även rädslan i sig är ett övergrepp.

 Kan vi får se poliser som menar allvar med sitt yrke och gör uppror mot klåparen Eliasson? Kan vi få en förenad yrkeskår, en av de viktigaste vi har, den polisiära, att faktiskt visa lite yrkesheder och kan vi få se dem slå tillbaka mot alla de som vill ta friheten ifrån alla oss andra, vi som försöker sköta våra liv så hederligt och anständigt som möjligt?

Eller, åter igen, ska vi ge upp?