Blogg

Ska vi ge upp nu?

Det finns flera sätt att visa sitt förakt för den rådande ordningen. Ett av de mindre subtila sätten är att attackera polisstationer.

Det händer allt oftare att kriminella visar sitt långfinger åt vårt lands naiva och havererade rättssystem. Vi har levat i vår Bullerby i hundra år. Plötsligt är Bullerbyn förvandlad till en krigszon. Ändå ekar det offentliga samtalet av röster som fortfarande lever i drömmen om Bullerbyn, om de röda husen med de vita knutarna, om hembakta bullar och nybryggt kaffe på furutrappan.

De lever i skyddade enklaver men vet ändå exakt hur det är i de krigszoner där de aldrig skulle sätta sin fot. Det är märkligt. 

Svenska myndigheter är sist på bollen i alla frågor. Måste man alltid vänta på att det händer en olycka innan man bygger farthinder framför förskolan?

Den bilden fungerar rätt bra på alla områden i Sverige.

Häromdagen såg jag en högfärdigt nöjd och lismande Morgan Johansson briljera över svenska regeringens nya genidrag gällande terroristhotet mot Sverige. Hans drag? Fler stenbumlingar på gågator.

Heja.

 När det gäller attackerna mot polisen är det allvarligt ur flera aspekter. Det är först och främst ett bevis på de kriminella gängen bara garvar åt att en virkande hemmafru tycks ha vassare vapen än svensk polis just nu.

Det är inte, och det är viktigt att skriva, svensk polis fel. Det är ledningen ( vi kan kalla ledningen Dan för enkelhetens skull) och politiker som tråcklar ut armband och bjuder kriminella snorungar på kaffe och bulle ute i förorten. Det är ERT fel.

Nu har ni fått svaret på era löjliga fasoner. De förstör era polisstationer. De garvar arslet av sig. De tar er inte ens på allvar. Ni utgör inget hot.

 Ska vi testa lite hederligt våldsmonopol den här gången? Ska vi använda oss av specialförband och militär för att en gång för alla ta tillbaka de här förbannade zonerna? Eller ska vi ge upp hela skiten? Ska vi nöja oss med att vi har ligister och knarkhandel på torgen, alternativa rättssystem i vissa förorter? Ska vi ge upp? Ska vi ställa ner vår temors med försonings-kaffe och lomma därifrån? Eller ska vi svara med beslutsamhet? Ska vi mena allvar med vår devis om att de verkligt utsatta i de utsatta områdena INTE är de som begår brott, utan de sm blir UTSATTA för brotten? Och till dessa brott hör också rädslan att bli utsatt.

Även rädslan i sig är ett övergrepp.

 Kan vi får se poliser som menar allvar med sitt yrke och gör uppror mot klåparen Eliasson? Kan vi få en förenad yrkeskår, en av de viktigaste vi har, den polisiära, att faktiskt visa lite yrkesheder och kan vi få se dem slå tillbaka mot alla de som vill ta friheten ifrån alla oss andra, vi som försöker sköta våra liv så hederligt och anständigt som möjligt?

Eller, åter igen, ska vi ge upp?

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat sk...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavlöna...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hörde...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under sin...

Blogg

Räcker det inte snart?

Många debattörer blandar samman revolt, utanförskap, fattigdom och rena gangsterfasoner. 

 

Många älskar att försvara ungas förbannade och slentrianmässiga fasoner med att dessa fasoner skulle utgöra någon form av uppror mot den rådande ordningen. Eller så sker allting för att fritidsgården är stängd. Eller så har någon slagit sönder pingisbordet. Eller så går det för få bussar till centrum. Eller också är det något annat staten borde ha gjort, eller inte ha gjort…

 

Men unga människor som beter sig som idioter är inget annat än idioter.

Du kan inte skylla din drägliga idiotiska stil med att du lever ett visst sorts liv. 

GT skriver om Monica som är 81 år och bor i Mölndal utanför Göteborg. Hon går med rullator och har blivit påhoppad av ungdomar, en del så unga som 12 år, som bland annat spottat henne i ansiktet. 

 

Här har vi alltså en handikappad äldre kvinna som inte längre vågar ut gå med hunden för att barn kommer fram och spottar henne i ansiktet. 

 

I Sverige. 2017. Grattis.

 

Det är ju på ren svenska för jävligt att det finns föräldrar som så fullständigt givit upp allt vad uppfostran heter och helt enkelt skiter fullständigt i sina barn, så till den grad att dessa barn anser sig ha rätten att spotta en äldre människa i ansiktet. Detta skedde mitt på dagen dessutom. Vad gör skolan? Har föräldrarna givit upp att vara föräldrar? 

 

Det är flera äldre människor som blivit trakasserade av ungdomsgäng i Mölndal och polisen berättar att de ”känner till problemet” och då undrar jag varför de inte hämtar de här ungarna, släpar in dem i polisbilen, kör hem dem till sina föräldrar…  Där ska både barnen och föräldrarna bli bötfällda för sitt äckel och sina fasoner. Polisen ska leda en av föräldrarna till en bankomat där föräldern ska ta ut 5000 kronor som sedan den spottade ungen personligen ska överlämna till kvinnan han eller hon spottade i ansiktet. 

 

Det är det första som bör hända.

 

Hur är det möjligt att en liten stads centrumkärna helt kan kidnappas, på skoltid, av barn, av snorungar, av unga killar och tjejer som spottar pensionärer i ansiktet mitt på dagen?

 

Har vi blivit så luttrade att vi inte blir upprörda över det längre? 

 

Jag är så fruktansvärt trött på hur stadsdelar och förorter bara glider polisen och myndigheter ur händerna. Det blir ju inte bättre. Det blir bara värre,

 

Och hur feg är man inte när man ger sig på en gammal dam med rullator? 

 

Polisen säger sig ha ”ökat närvaron” i Mölndal för att komma till rätta med problemet. Det är dock inte bara ett problem, det är en röta som genomsyrar stora delar av samhället.

 

Den bristande respekten mellan människor äter sig allt djupare i det här förbannade skrovet som är svenska förorter och andra så kallade ”utsatta områden”.

 

Mest omtyckta inläggen

Vad är det för fel på folk?

Vad är det för fel på folk? Varför tycks så många ha sina huvuden uppkörda ...

Kärlek & Uppror (Försoningen).

Första gången jag var på Löttorp på Öland var 2013. Då var jag en rätt bety...

Jag vet inte vad det säger om Sverige men...

Jag vet inte vad det säger om Sverige (men det låter inte särskilt bra) att...

Tack EU för flygplanen.

Lite i skuggan av de stora frågorna har den om EU skramlat lite tyst här oc...

Blogg

Kom utan vapen.

När journalisten Joakim Lamotte tog jobbet och presenterade fakta om att misstänkta våldtäkter mot barn inte utreds, trots att polisen har namn och adress på den misstänkta förövaren, blev det ett herrans liv.

 

Dock riktades den mesta ilskan inte mot polisen eller systemet eller förövarna eller på den ordning som gör att de här vidrigheterna kan fortgå, utan mot…Joakim Lamotte.

 

Hans brott? Något oklart och diffust i sammanhanget. Men han passar inte in i den hårt slutna krets som anser sig ha rätten att kämpa mot orättvisor. Han är vit. Han är heterosexuell. Han tar plats. Han är högljudd. Han är framförallt man. Det är inte bra alls. Det är svårt att vara man och bli förbannad på våldtäkter mot barn. Drevet mot honom var avskyvärt. Hela Sverige talade under en vecka om det fruktansvärda i att misstänkta våldtäkter mot barn inte utreds och på sociala medier var väldigt många feminister enbart förbannade på Lamotte…

 

Den hårt drivna tyckareliten driver in sina anhängare i sina slutna led. Inte ens om du gör deras jobb tusen gånger bättre än de själva kommer de skona dig. Det är en slags omvänd rasism. Det är ytterst obehagligt.

 

Det är framförallt så fruktansvärt onödigt. Alla krafter behovs i kampen mot det sexualiserade våldet, mot övergrepp och trakasserier. Den kampen är för viktig för att några rabiata hatare ska få avgöra vem som ska få vara med i den kampen och vem som inte ska få vara med.

Kampen mot det sexualiserade våldet behöver alla krafter den kan få.

 

Att utsatta kvinnor äntligen vågar berätta om sin utsatthet är ett av årets viktigaste och värdigaste manifestationer. Nu är det viktigt att vi som människor behåller den eld som brinner. För att göra det krävs att vi möts i samförstånd och tolerans. 

 

Det är fortfarande också intressant att kunna konstatera att män är den ENDA gruppen i samhället som ska acceptera kollektiv skuldbeläggning. ”Var är männen”? Frågar sig en känd kvinnlig debattör? ”Nu måste varje man ta sitt ansvar” säger en annan. ”Ingen vit heterosexuell man har rätt att säga ett enda jävla dugg om detta” konstaterar den tredje och får plötsligt medhåll av de två övriga…

 

Försök byta ut ordet ”man” i den senast tidens debatt till vilken annan grupp som helst och du kommer bli jagad med påkar nerför varenda medial bygata i hela den virtuella världen…

 

Men med det sagt. Jag tror ju på kollektiv ansvar i den här frågan. Notera gärna distinktionen här. Jag vägrar ta på mig den kollektiva skulden. Jag är man men trakasserar inte kvinnor. Men det betyder inte att jag inte har ett ansvar. För det har jag. Och det tar jag.

 

Vad kampanjen gör med oss vanliga, hyggliga, lite halvtaffliga män, är att den vänder blicken inåt mot oss själva. Det tror jag är extremt nyttigt. Män är för det mesta fantastiska människor. Men vi är totalt värdelösa på att handskas med vårt eget inre liv. Vi är värdelösa på att handskas med all den ilska, all den gråt, all den förvirring, allt det vemod, all den otillräcklighet som kommer med att vara människa. VI vet inte vad vi ska göra med det där hemliga språket i våra hjärtan. 

 

Vi försöker bygga förklaringsmodeller men de rasar som snömos. Vi super istället, eller drogar, eller spelar innebandy eller sitter bredbenta i bastun och pratar om våra barn istället för att vara med dem. Vi vägrar läsa tjocka böcker om kärlek och betraktar Travguiden som tillräcklig litteratur för att hålla vår ande spänstig. Vi förtvinar helt enkelt. Vi vet inte vika vi är. 

 

Jag skrev en text för någon vecka sedan om att vi skulle behöva en ny mansroll. Det tror jag fortfarande. Men jag tror att en sådan förändring måste komma från männen själva. 

 

Den stora revolutionen startar alltid på insidan av en enda människa. 

 

Rannsakan är viktigt. Hur bemöter jag kvinnor? Hur ser jag på dem när jag möter dem i vardagen? Vem vill jag vara i förhållande till min flickvän, min fru, min före detta, mina arbetskamrater? Vilken man och människa vill jag vara när jag är ensam, när jag tror att ingen ser? Vem har egentligen makten över våra hjärtan? Vad värdesätter jag i livet? Stålar, ego, status, relationer?

 

Låter det flummigt?

Det hoppas jag verkligen att det gör De flesta män är alldeles för handgripliga. Att dricka en starkbärs och bygga en bokhylla på en kvart slår att läsa en diktsamling varje dag i veckan. 

Jag tror det borde vara tvärtom.

 

Sedan finns det också grader i helvetet. En misstänkt våldtäkt är inte samma sak som ett plumpt fylleskämt vid en bardisk. Den man som någon tappat blicken från ögonen till byst kommer inte ställa sig i ett motionsspår med en kökskniv. En man som tappade det och strippade på en sommarfest är inte ett monster. Däremot män med makt, särskilt sådana som utger sig för att vara goda feminister och som hycklat i spalter och på plattformar år efter åt, ska ställas på etsraden i all sin pinsamma nakenhet. Det hyckleriet saknar motstycke i det här landet.

 

Det är den utsatte som har tolkningsföreträde. 

 

Så hur går vi vidare från detta? Jag tror på dialog, slängda brädor över alla typer av vattendrag, också de dammar och sjöar där vattnet stått stilla så länge eftersom ingen vågat vada över till andra sidan.

 

 Lägg undan all småsint ilska och PK-noja. Låt oss mötas som människor och på allvar ifrågasätta de strukturer och föreställningar om manligt och kvinnligt som det är så enkelt att falla in i.

 

Men kom utan vapen. Kom med tolerans och värme och utsträckta händer. Och välkomna alla som vill vara med. Och låt oss lyssna mer än vi talar.

 

 

Mest kommenterade inläggen

Om skjutningarna

Över 40 döda i skjutningar i Sverige 2017.Sverige skiljer ut sig som ett av...

"Hej. Vi är svenska regeringen."

"Hej. Vi är svenska regeringen. Vi avskyr Ryssland. Vi avskyr Israel. Vi av...

Krigarhjärta & Kärlek

Jag läste i min andaktsbok om att livet är en resa. Oavbruten resa. En resa...

En befrielse är allas vår gråt i midsommartid

Regn över taken. Väskor på hjul över stenarna nere på gatan. Vi är sju våni...