Blogg

Barnäktenskap är slaveri.

Regeringens feministiska utrikespolitiska poltik har väl inte haft en av sina allra mest lysande veckor.

 Att underdånigt glida in i huvudschalar och böja på nacken för en diktator i Iran och använda klassikern om att man bör kunna snacka med alla, samtidigt som man konsekvent vägrat att snacka med demokratiska folkvalda politiska partier i Sveriges riksdag, ger begreppet hyckleri en ny sorts innebörd.

 Det stinker helt enkelt.

 Den socialdemokratiska versionen av feminism har onekligen stött på en del patrull de senaste åren. Många upplever den som allt för sekteristisk, allt för snäv, allt för verklighetsfrånvänd och teoretisk. 

 Många av de svåra frågor som vårt samhälle ställer rörande kvinnors rättigheter verkar feminismen inte ha några svar på.

 Hederskulturen, utsatta kvinnor i våra förorter och en del annat som av någon anledning verkar gå på tvärs med särskilt den vänsterorienterade versionen av feminism.

 När fienden inte ser ut som fienden gör i skolsalen på Södertörns Högskola blir de förvirrade. Så länge fienden är en vit, heterosexuell medelåldersman med dåligt ölsinne som inte kan hålla sina gubbiga händer borta vid bardisken, är feminismen en lätt kamp för allt att ta.

 Men när fienden inte längre (eller i alla fall inte enbart) ser ut så uppstår en sorts konflikt.

 I en sorts rädsla att framstå som främlingsfientliga eller islamofober (och jag om någon vet hur enkelt och lögnaktigt man kan få det där kastat på sig) så räds många kvinnor att ta exempelvis hedersförtrycket eller barnäktenskap på allvar.

 För att ta ett problem på allvar KRÄVER av oss att vi adresserar förövarna. Vi måste våga vara tydliga med vilka det är som begår brott och utövar förtryck och vi sviker de utsatta kvinnorna om vi i någon slags rädsla för PK-polisen inte vågar göra det.

 Jag är av den uppfattningen att vi även sviker den överlägsna majoritet av människor i förorten som INTE ägnar sig åt denna medeltida form av kvinnoförtryck, om vi börjar linda in sanningen eller helt enkelt håller käften för att vi är skraja över hur smal åsiktskorridoren kommer bli för oss…

 Visst ska man förstå och analysera sin omvärld. Men ibland går det för långt. Ibland kan det faktiskt räcka med ett tydligt fördömande av rådande omständigheter….

 I onsdags lyssnade jag på SRP1 när en professor diskuterade hur det i vissa av våra förorter finns flera olika slags parallella rättssystem. Berörda familjer gör upp med varandra. Rent konkret går det till så här: Om en familjs son försökt mörda en annan familjs son så utgår en viss summa i skadestånd. Samtidigt förbinder sig båda familjerna att inte gå vidare med ärendet till svenskt rättsväsende. Professorn meddelar oss att det här sättet är vanligt i vissa länder och att det här pågått under rätt lång tid i vissa stadsdelar och vissa företer runt om i vårt land.

 Ren och skär maffia alltså. Alternativa samhällen. Laglösa zoner. 

Detta har kunnat ske för att samhället under lång tid helt enkelt struntat i de här bostadsområdena och för att Sverige bestämt sig för att vara hela den fria världens godaste samvete och för att Sverige kollektivt som land (läs politikerna) bestämt sig för att godhet innebär att öppna alla gränser på vid gavel och sedan inte hunnit parera de problem som dykt upp längs vägen.

 Det är därför vi är där vi är idag.

 En annan sak som feministerna talat relativt tyst om är barnäktenskap. Vilket egentligen är ett annat ord för slaveri. Det är små flickor som mot sin egen vilja plockas ut som rena sexslavar till äldre män. 

 I Sverige har det varit förbjudet med den här typen av slaveri. Med ett undantag. Utländska ”äktenskap” där flickan är 15 år har varit helt legitima i Sverige. 

Det kryphålet har alltså gynnat den hör typen av slaveri.

 Suspekt nog finns det dem inom juridiken som anser att den här typen av slavkontrakt ska vara legitima i Sverige.

Nu har dock regeringen tillsatt en utredning som till slut ska försöka täppa till också denna sista lucka till barnäktenskap och det är sannerligen på tiden.

 Ett samhälle är inte främlingsfientligt eller något sådant för att det med kraft och beslutsamhet tar avstånd från medeltida tyranniska slaveri-liknande inställningar till heder, kvinnors sexualitet eller barnäktenskap.

Ett samhälle är tolerant och på riktigt feministiskt när det förbjuder den här perversa typen av förtryck.

 

 

Mest lästa inläggen

Barnäktenskap är slaveri.

Regeringens feministiska utrikespolitiska poltik har väl inte haft en av si...

Riktiga rebeller vågar tro.

Det är ljust vid 16-tiden när jag möter mina barn på skolgården. Deras skor...

Feministen i mig har äntligen vaknat.

Vad är sanning? I Sverige 2017 är sanningen satt på undantag. Många skriker...

Våga pröva möjligheten att vittna anonymt.

Hur stor respekt har du för svenskt rättsväsende? Det finns mycket som jag ...

Blogg

Riktiga rebeller vågar tro.

Det är ljust vid 16-tiden när jag möter mina barn på skolgården. 

Deras skor skrapar i gruset när de kommer springande mot mig. Deras värme och deras tyngd är som sol i min famn. Jag håller dem länge nära mig. Vi går över den lilla bron som löper över den hårt trafikerade Långholmsgatan. Jag håller deras händer i gallerian och jag känner hur allt det som är viktigt i min värld bleknar, faller i skugga. Det försvinner inte. Det utplånas inte, men det faller i skugga.

 

Jag läste i tidningen om ett möte mellan artisten Little Jinder och Joakim Thåström.

Little Jinder är inte riktigt min kopp med te med Thåström är en av mina allra största hjältar.

Den unga artisten hade kommit fram till honom och utbrustit: ”Vad kul att du fortfarande är socialist” varpå den gode Thåström hade stirrat på henne och svarat: ” Jag är inte socialist.”

”Vad menar du?” frågade Jinder och hade sedan fått höra Thåström prata om att han tror på Gud.

”Min världsbild förstörs om du tror på Gud” hade den unga kvinnan sagt men då hade Thåström blivit sur och gått därifrån.

Jag älskar det där.

Den riktige rebellen tror på Gud.

 

På kvällen ligger jag i mitten med mina båda barn intill mig. Det är dygnets vackraste stund. Jag tänker att många av de frågor som jag sliter med på dagarna och många av dem frågor och funderingar som jag älskar att skriva om, får sitt svar de där stunderna. Svar utan ord. En varm arm över bröstet, en liten hand i min, en tung suck och en puss i pannan är allt som behövs för en tvivlare av rang. Världen blir inte sannare än så här. Detta är hemkomsten i kosmos. Så här är det att vara människa. Detta är min tid på jorden. Detta är sanningen om varför och svaren på en hel rad frågor som jag inte ens orkat börja ställa till mig själv ännu.

 

Nyligen läste jag ännu en gång i Bibeln om den förlorade sonen som återkommer hem. Vid tidigare läsning har jag känt hur Ordet blivit levande för mig och så också denna gång. Jag sluter ögonen under läsningen, låter bilderna komma till mig. Sonen över fälten, hans bror en bit bort, den lyckliga fadern som möter honom, förvirringen och kanske också ilskan, känslan av orättfärdighet hos brodern som blev kvar, festen som planeras, ljuden och ljusen från den där festen, som når brodern som i vanmakt och kanske ilska stannar kvar ute på fälten, ljuden av faderns skratt, ljuden av glada människor som firar att ett av de hundra fåren har återvänt.

 

Tidigare gånger har jag föreställt mig vara någon av de båda bröderna. Jag har föreställt mig den återvändande broderns långa vandring hemåt, rädslan över faderns reaktioner, rädslan över hur hans bror ska se på honom, är han välkommen hem? Räknas han fortfarande som en i familjen?

 

Den anda broderns känsla av orättfärdighet har jag ofta kunnat känna igen mig i. De låga känslorna kommer ofta till oss, som en slags drog. Jag har satt mig in i hur han måste ha känt det, ensam kvar, säkert saknat sin bror, men också berömt sig själv för att ha stannat kvar och för att han arbetat hårt på fälten, för sig själv och för sin familj.

 

Jag har sett allt det de två bröderna velat se. 

 

Men den här gången, just den här klara men kalla kvällen i slutet av ännu en vinter, föreställer jag mig faderns känslor när han ser den där skuggan lösgöra sig ur fjärran, hur den där skuggan får konturer, får färg, spänst i stegen, hur den där skuggan till slut blir hans egen son. Jag föreställer mig hur nederlaget och sveket i exakt det ögonblicket faller ner dött som grus. Det är en stor frid att få känna en förtvivlad, sorgsen mans överväldigande seger när han ser sin egen son komma gående över fälten, tillbaka till hemmet, tillbaka dit där kärleken bor, tillbaka till det ställe, det enda ställe, i världen där han kan få uppleva villkorslös och uppriktig kärlek.

 

Mest omtyckta inläggen

Ett Öppet Hjärta.

Två stränder med ett brusande hav emellan. Ljudet från det havet definierar...

Hyckleriets nya nivåer.

Den socialdemokratiska regeringen firar nya gigantiska triumfer i hyckleri....

Hycklarnas omvändelse under galgen.

Det är med en viss munterhet jag läser att statsministern i år väljer att a...

Malmö! Vad tycker ni själva om det som händer i ER stad?

Jag gillar författaren Kristian Lundberg. Han har skrivit mycket om Malmö, ...

Blogg

Feministen i mig har äntligen vaknat.

Vad är sanning? I Sverige 2017 är sanningen satt på undantag. Många skriker högt om att det inte finns någon sanning. Det är upp till var och en att hitta sin egen sanning. Det är som är sant för mig kanske inte ens är grus värt för dig. Så därför kan jag promenera rakt över dig om du står i vägen och hävdar att något du tror på skulle vara mer sant än det jag tror på…

 

Det är som det är…

 

Den nya tekniken har erbjudit människor flera nya, stora fönster mot en verklighet som länge etablerad media och politiker gemensamt haft egna, panteterade fönster att släpa fram folket till.

 

Sedan har de tryckt era ansikten mot de där fönstren och sagt:

”Så här är det. Så här ser verkligheten ut. Så här är världen uppbyggd. Detta är inte vår version av sanningen, detta ÄR sanningen. Fattar ni? Detta är vad vi menar med ER verklighet.”

 

Detta med brott och straff är intressant. Samhället dignar under de svarta frukter som är fördomar om vem och vilka som begår vem och vilka brott. Sanningen sätts på undantag. Etablera media beskyller alternativ media för att inte ens vilja befatta sig med sanningen trots att man själv tigit, ljugit och vägrat skriva om sådant som inte passat in i DERAS agenda.

 

Enligt en ny rapport från BRÅ (november 2016) har sexualbrotten mot kvinnor ökat. Under 2015 utsattes 129.000 kvinnor för olika typer av sexualbrott. Man kan ju misstänka att det så kallade mörkertalet här är rätt stort. Jag är säker på att det finns kvinnor som inte ens orkar anmäla att de blivit utsatta.

 

Det är ungefär här feministen i mig vaknar till liv efter en tid i dvala. 

 

Så länge det patriarkala förtrycket följer den klassiska mall som lärs ut på Södertörns Högskolor är det inger problem. Men när förövarna inte är vita, medelålders, heterosexuella kristna män längre kommer teorierna i konflikt med verkligheten. Då blir snacket om ”sanningen” extra intressant.

Jag vet inte sanningen bakom de ökade sexualbrotten mot kvinnor. Men jag vet en sak. Jag har inga problem överhuvudtaget att som man ta ett kollektivt ansvar över det här. Jag ofredar ingen. Jag är man. Jag råkar dessutom (förlåt mig Gudrun Schyman) vara medelålders, vit, kristen och dessutom heterosexuell. Jag både vägrar befinna mig i skottlinjen för feministerna korseld, och jag vägrar hålla käften rörande de faktum att nästan 130.000 kvinnor 2015 anmälde att de blivit sexuellt ofredade.

 

Jag talade med en ung kvinna på redaktionen för en tid sedan. Vi talade om utelivet och om detta att gå hem från krogarna och så där. Hon berättade att många kvinnor gör upp planer redan innan de går ut, hur de ska ta sig hem utan att riskera att bli utsatt för allt från drängfulla killgäng eller ännu värre saker. Då har ju rädslan fått spelrum. Då har ju redan rädslan till viss del tagit över deras vardag. Om det är så (och förlåt mig för att jag är typ sist med att haja detta) att kvinnor är rädda för att gå ute om kvällarna (och med 130.000 anmälda brott på ett år är det inte konstigt om de är det) har jag faktiskt ett ansvar som man att fördöma det. Inte för att jag är en del av problemet. Utan för att jag vill vara en del av lösningen.

Eller helt enkelt för att jag är en människa.

 
 

Mest kommenterade inläggen

Sanningen är inte rasistisk!

Jag är själv delvis andra generationens invandrare. Min farsa är italienare...

Ta debatten, Schyffert.

I fredags satt Henrik Schyffert i Skavlan i SVT och briljerade över hur try...

Feministerna som vill att motståndare ska dö.

Jag älskar uppror. Allting jag gjort har jag gjort i en sorts frenetiskt il...

Vårt behov av tröst är omättligt...

Vi håller upp våra fasader för varandra. Det är en konstform som vi verklig...