Blogg

Tänk På Döden.

Under flera år bodde jag nära Västerbron i Stockholm.

 

Jag älskar fortfarande att ta promenader och löprundor under den bron. Överhuvudtaget har jag en förkärlek för slitna gläntor under broar, bakgårdar, centralstationer, hela den där mörka, bortvända sidan av varje stad som bland annat Joakim Thåström tonsatt så mästerligt.

 

När jag bodde i Göteborg öppnade jag varje morgon fönstret mot en kyrkogård. ”Tänk På Döden” stod det en skylt vid en av ingångarna. Till slut gjorde jag det. Tänkte på döden alltså. Det var då jag började göra just det. Då inse jag att man måste tänka på döden för att kunna tänka på livet.

 

Jag minns en flicka på en av de där krogarna jag bodde på under nittiotalet. Hon var för snygg för mig men jag var för full för att bry mig om det så en kväll gick jag fram till henne. Hon visade mig en tatuering hon hade på sin underarm. Det var en kompass. ” Varför” frågade jag. ”För att inte hamna vilse” svarade hon.

 

Vi fick några dygn tillsammans. Kaos det mesta. Hembränt i dunkar, Pink Floyd på stereon och de där fruktansvärt långa eftermiddagarna när man inte vet om man ska dricka mer eller ta en dusch och återgå till livet.

 

Vi skildes åt efter ett stökigt bråk om ingenting. Jag såg henne ibland, men jag sade aldrig ett enda ord till henne mer.

 

För några år sedan träffade jag en man som kom fram och meddelade att den flickan tagit sitt liv. Kompassen hade gått sönder. Hon hade varit på sjukhus men lyckats ta sitt liv ändå.

 

Jag mindes knappt hennes ögon, men jag mindes hennes skratt. Jag minns det ännu. Jag minns hur hon kunde få en hel värld att försvinna i det där skrattet.

 

Jag minns att hon levde sitt liv som om livet bara var en skuld hon hade.

 

Allt fler människor mår allt sämre. Allt fler unga mår dåligt. Vi kan sitta här i timmar och dividera om anledningarna. Men fakta är dessa. Allt fler unga människor mår så dåligt att de inte vill leva längre.

 

En del av dem hamnar på så kallade SIS-hem. Det är statliga hem för unga med problem. Antalet självmord har fördubblats. 

 

Aftonbladet skriver om en 13-årig flicka som låstes in utan att ha en aning om hur lång tid hon skulle sitta inlåst. Hon var ingen brottsling. Hon var sjuk. Hon mådde dåligt. Hon var 13 år. 

 

13 år! Och man låste in henne utan att berätta hur länge hon skulle få sitta där.

 

Så handskas välfärdslandet, föregångslandet Sverige med barn som har trasiga och sårade själar. 

 

Den här flickan hade ADHD och kunde bli kraftigt utåtagerande. Hon var säkert fruktansvärt besvärlig för alla som kom henne nära. Men man låser inte in barn. Man låser inte in en självmordsbenägen 13-åring. 

 

Det är en flicka som dött. Ett helt universum som tagit slut. Det är ett nytt mörker över allting. Anhöriga som kanske tog det sista steget och lämnade sin dotter i vad de trodde var trygga händer får begrava henne istället.

 

Det är svårt att föreställa sig skräcken.

Men det är inte omöjligt.

Jag tror dessutom att det är nödvändigt.

 

Vi har blivit helt handfallna inför psykiskt lidande. VI vet inte vad vi ska göra. I det offentliga finns inga plattformar att tala om sådant som gör ont. Allt handlar om cynism, elakheter, yta, sex, pengar, framgång och politiska positioner. 

 

Den som erkänner sig svag blir jagad nerför varenda förbannad medial bygata som finns.

 

Men alla blir svaga. Alla faller. Alla är vi 13 år och inlåsa. Om en enda flicka tar sitt liv för att staten (via sitt SIS-hem) låst in henne är det faktiskt vår skyldighet att bli både förbannade och ledsna.

 

Jag har alltid varit en av dem. En av dem med natten lite för nära. Det är ett under att jag lever. Jag ska bespara er detaljerna. Men även ni, i er trygga boenden och er självtillräcklighet, borde bli både sorgsna och upprörda över att barn tar sina liv i vårt land.

 

Mest lästa inläggen

Tänk På Döden.

Under flera år bodde jag nära Västerbron i Stockholm. Jag älskar fortfarand...

Freda biblioteken nu!

När jag var ung var biblioteket min frizon, min kyrka, min plats på jorden....

Det politiska fulspelet.

Jag träffade statsministern i somras, Vi medverkade i samma avsnitt av Somm...

Sverige-Alien.

Jag såg om filmen Alien i helgen. De flest har nog sett den eller vet åtmin...

Blogg

Freda biblioteken nu!

När jag var ung var biblioteket min frizon, min kyrka, min plats på jorden. 

 

Jag växte upp i en förort, Lövgärdet utanför Göteborg, och biblioteket låg mitt i ett väldigt stenhus, nedanför en rulltrappa som alltid stod still. Det låg inklämt mellan en hiss och ett parkeringshus. Det var som att lämna ett ständigt ösregn att kliva in där. Det var som att komma hem.

 

Jag älskade tystnaden där inne, älskade de försynta kvinnorna som jobbade där, älskade den tjocka heltäckningsmattan, älskade backarna och hyllorna med böcker, älskade det stilla ljudet av bokblad och tidningssidor som vändes.

 

Det var en sakral plats, ett ställe där man fick vara ifred ifrån de förbannade mobbarna, idioterna som älskade att jaga en nerför backarna borta vid skolan.

 

Biblioteket fungerade som ett kors för vampyrer. Mobbarna vågade sig aldrig in där. Eller så fanns det en sorts tyst och hemlig överenskommelse om att bland böckerna, inne på biblioteket får man faktiskt vara ifred. 

 

Även de oheliga förstår kraften i en helig plats.

 

Biblioteket blev den plats på jorden där jag fick lov att känna mig exakt så rädd, exakt så stolt, exakt så mänsklig som jag faktiskt kände mig. Böckerna definierade mig. Böckerna satte ord på allt det där trasigt svarta som steg som en dum, tyst och kvävande rök i mitt inre.

 

Litteraturen har den egenskapen. Den räddar liv. Bokstavligen räddar det skrivna ordet livet på somliga av oss.

 

Som förvirrad tjugotvååring arbetade jag till och med under några månader på ett bibliotek, den gången i en annan förort till Göteborg, nämligen i Bergsjön. Detta var 1994. Visst hände det att det satt några ungdomar och hånglade i sofforna, men det var aldrig bråk, aldrig stök. Man gick till biblioteket för att läsa, för att gråta lite kanske, för att göra läxan eller helt enkelt bara bläddra i en tidning från sitt gamla hemland, eller från sitt nya.

 

De sista åren har det larmats om hur gäng beter sig som aggressiva, drogade apor inne på biblioteken. Familjer vänder i dörren. Personalen hotas. Många debattörer tar de kriminella våldsverkarna i försvar och snackar en massa skit om klass och utanförskap. Vi som växte upp i förorten för trettio år sedan var också fattiga, också utanför. Det fanns inte på kartan att vi gick samman i farliga gäng och trakasserade personal och besökare på bibliotek. Sluta försvara våldsverkare. Bara lägg ner det där snacket.

 

Vi lever i ett land som älskar att skita ner allt heligt. Vi har gjort oss av med allt som kan stämma till eftertanke, kontemplation och värdighet. Vi rusar på. 

 

Biblioteken är sådana platser. Biblioteken måste fredas från kriminella gäng och aggressiva människor.  Det är inte svaga grupper som bildar gäng och trakasserar bibliotek. De ska ut därifrån. Ring militären och kör iväg med dem bara. Jag skiter i vart de hamnar. Ta bort dem. Och ta med er varenda debattör som tar de här kriminella i försvar, som rättfärdigar det här beteendet med fattigdom, utanförskap eller vad det nu kan vara.

 

De verkligt utsatta är de sårbara, rädda och vilsna människor (ofta unga tjejer) som kanske bara har biblioteken som sin enda frizon, som läser dikter där, som blir tröstade där, som hittar mål och mening i en diktsamling eller en roman, som älskar friden, nåden att få sitta ner med en bok eller en tidning. Det är dessa människor som är de verkligt utsatta i dessa områden. 

 

Freda biblioteken från de kriminella gängen och gör det nu med en gång!

 

 

Mest omtyckta inläggen

Ett brev till festivalarrangörer...

Den mansfria festivalen verkar bli av. Pengarna, en halv miljon kronor, är ...

En hyllning till lärarna.

"Ni kommer bli socialfall hela högen", skrek vår vikare oh stormade ut ur k...

Förbjud vapnen nu.

Vapendårarna i vapendårarnas tivoli, USA, brukar alltid dra på sig sin allr...

En fanfar för Göteborg.

Jag väcks av ett syskon till de tusen regn som föll under mina 30 här i Göt...

Blogg

Det politiska fulspelet.

 

Jag träffade statsministern i somras, Vi medverkade i samma avsnitt av Sommarkväll i SVT. Jag var där för att samtala med Rickard Olsson om min nya roman och han var där för att mysa i rutan lite, vinna lite positiva poäng kanske. 

 Han var väldigt sympatisk, lågmäld, artig, tillmötesgående. Han satt en stund och läste i min roman som jag lagt fram lite löjligt framför honom.

 Samma helg som programmet visades briserade hela affären med Transportstyrelsen. Jag är vän med en av de KD-politiker som var ledande i hela den där affären, som ägnat mycket tid åt att dra fram den solkiga historien i ljuset. Han nämnde något om att ”fånga de stekta sparvarna när de kommer flygandes” alltså att ta chansen att faktiskt påvisa skandaler när de ligger på bordet framför en.

 Det blev en riktig klassisk skandal. Med ett ganska väsentligt undantag. Krishanteringen. Man kan säga mycket om statsministern och hans styre men man handskades verkligen mästerligt mitt under brinnande kris. Först sade han ingenting. Sedan sade han ingenting. Sedan sade han ingenting. Sedan fick två ministrar sparken (egentligen bara en, Anna Johansson, Ygerman kommer tillbaka som minister efter valet 2018 om Socialdemokraterna bildar regering) och så spelade Löfven ut sitt smartaste, men också allra mest riskfyllda kort. Han tog strid för sin försvarsminister.

 Det var nu allt vände.

Och det vände av två anledningar.

 Dels är den borgerliga alliansen världens fegaste opposition. De vågade helt enkelt inte fullfölja kravet på försvarsministerns avgång utan sprack upp i interna fraktioner där C och L inte längre stod bakom kravet på Hultqvists avgång.

 Detta kunde ske eftersom både C och L vill regera landet 2018. Och man är beredd att göra det med S så det här var en tidig julklapp och eftergift mot S för att alls i händelse av ett turbulent valresultat 2018 kunna bilda en regering över blockgränserna.

 Man gav statsministern hans försvarsminister för att inte omöjliggöra det där samarbetet.

 I andra länder hade ett sådant här fulspel, sådant här hångel under täcket , drivit ut folk på gatorna i ilska över maktspelet.

 Men inte i Sverige. 

 Vi älskar samförstånd och är så pragmatiska att vi vacklar som zombies i vilken riktning som helst som makten pekar ut åt oss.

 I dagarna kom en ny undersökning som visar att Stefan Löfven alltjämnt och trots allt som hänt är en partiledare som svenska folket har störst förtroende för. 

Det är hiskeligt skickligt gjort. För egen del fattar jag ingenting. För mig är det en gåta hur vansinnigt lydiga svenska väljare är, varför vi inte höjer vår röst tydligare, varför vi inte anstränger oss det allra minsta för att se igenom spelet utan istället väljer att imponerat häda på ögonbrynen och fortsätter att applådera spelet som enbart handlar om människor som gör vad som helst, exakt vad som helst, för att få utöva makt över oss.

 

Mest kommenterade inläggen

Helvetets nedersta krets för de som rånar gamla damer.

Mitt i alla rädslor och i allt som vi är rädda ska drabba oss finns vardags...

Kejsaren är naknare än någonsin.

I den berömda sagan är kejsaren naken. Han inser det inte själv men alla so...

Den kärleken kan ingen rädsla slå hål på.

Som ett slags sorgligt sorl är mitt liv just nu. Jag står en bit vid sidan ...

Ge fotbollsfansen upprättelse!

Jag var åtta år första gången jag var på fotboll. Vi tog vår risiga gula Go...