Blogg

Sätt stopp det hedersrelaterade våldet NU!

Det borde snarast tillsättas en särskilt utredning som enbart tar och tittar på detta med det hedersrelaterade våldet. Det är en fruktansvärd skam för Sverige att vi hyser människor som är beredda att mörda sina egna barn.

 I Falun nystas nu en fruktansvärd historia upp. I Maj hittades en man mördad. Han hade fått flera hugg med en sax i halsen. Mannen var far till en dotter som släktingar ville mörda.

Orsak?

Hon hade skakat hand med några pojkar…

 Vi har alltså människor i vårt land som vill mörda sina egna släktingar för att de skakar hand med någon av motsatt kön.

Fattar ni hur sjukt detta är?

 Pappan vägrade att mörda sin egen dotter och blev därför själv mördad med en sax.

 Detta pågår i Sverige 2017. 

 Och hör jag en enda medial feminist på krigsstigen till som vill hävda att jag och andra som lyfter detta har andra motiv än rättvisa, solidaritet och upprättelse för samhällets allra mest utsatta, är skammen också deras.

 Det räcker nu.

Alla, också flickor från familjer med sinnesjuka värderingar, har rätt till sin frihet. 

De tillhör vårt samhälles allra mest utsatta.

 

Det hedersrelaterade våldet måste få ett slut. 

Staten borde tillsättas en utredning. Opinionsbildare måste börjas adressera det här barbariet. Polis och rättsväsende borde göra det hedersrelaterade barbariet och våldet till en egen avdelning. 

 Detta måste få ett slut. Vi kan inte ha den här typen av terror i Sverige.

Mest lästa inläggen

Sätt stopp det hedersrelaterade våldet NU!

Det borde snarast tillsättas en särskilt utredning som enbart tar och ti...

När blir ett liv, ett liv?

Min son föddes och dog en tidig morgon i maj 2006. Han blev 22 veckor ga...

Oro och Kärlek- Snart är det skolstart...

Idag fyller min dotter sju år. Vi gick upp tidigt, jag och hennes bror, ...

Sverige, augusti 2017. Ett manifest.

Det här landet... Vad har de gjort med det? Det känns som det var en evi...

Blogg

När blir ett liv, ett liv?

Min son föddes och dog en tidig morgon i maj 2006. Han blev 22 veckor gammal.

Han hette Dante. Han var lik mig, hade min näsa.

Han levde när han föddes men han dog kort efter födseln. 

Dante hade kämpat i tio dagar men han överlevde inte. Han dog. Men han levde ett kort tag.

Han levde faktiskt ända sedan jag fick veta att han existerade. Det är så jag ser på det.

Det finns inget brott på livslinjen. Han blev till när han blev till.

 Han föddes och dog på ett sjukhus i Finland. Vi transporterade honom i en kylväska hem till Sverige. Vi ville begrava honom. För oss var Dante vår son. 

Jag minns när jag bar ner honom i den lilla kistan i hyreshuset vi bodde i då. Hissen var trasig och jag minns att jag tänkte: ”Bara jag inte tappar honom, bara jag inte tappar honom.”

Det regnade ute. Ett varmt, strilande regn. Begravningsbyrån hade rullat fram en bil och gjort i ordning så fint, med kuddar, en nalle och svart sammet. Jag minns hur rörd jag blev över att de tog min son på allvar. Jag minns att jag kramade kvinnan från byrån. Jag minns att hon talade om Dante som en människa.

 Vi begravde honom i ett litet kapell. Hans aska ströddes i en minneslund. Jag rörde mig som en skugga genom världen sommaren 2006.

 Jag trodde aldrig att jag skulle läka efter det. Men jag läkte. Gud är god och skoningslös. Han låter oss inte komma undan.

 Ett halvår senare föddes vår dotter i vecka 17. Hon var redan död när hon kom ut. Hon krystades ut i en plåtburk som det stod ”Tillhör Landstinget” på. 

 Det var i oktober 2006 och det finns nog ingenting som tjuter värre i ens hjärta än en mardröm som upprepar sig.

 Jag har bara vaga minnen av den där kvällen. Jag minns en sjukhussal, en ledstånd. Jag minns att vi låg bara några rum ifrån där andra kvinnor födde levande barn. Jag minns att sköterskor sprang fram och tillbaka i träskor.

 Jag minns den lilla balkongen som jag gick ut och grät på. Det stod några enklare möbler där. Jag slog sönder dem. 

 Jag ville inte hålla henne. Dante hade varit liten men fullt begriplig. Hans syster var väldigt liten. Men hon fanns. Jag grät på ett sätt som jag aldrig gråtit, varken förr eller senare.

Så jag gick in och tog mitt ansvar. Jag höll henne i min hand. Jag är oändligt tacksam över att jag gjorde det.

 Vi begravde henne också. Hon blev inte så många veckor gamla men drömmarna och hoppet hon väckt lever fortfarande inuti mig. 

Hon blev en liten människa för mig.

 Allt detta har präglat mig på fler sätt än jag kan förstå. Jag kan med visst fog påstå att jag är en annan människa efter allt detta.

 Säkert är det allt detta som påverkar mig när jag läser att det enligt Göran Ewelöf, ordförande i Socialstyrelses rättsliga råd, är olagligt att INTE döda ett foster som lever efter en abort.

 En överläkare som sett att ett foster levt efter abort försökte rädda livet på det. Det är alltså direkt olagligt. Barnet föddes i vecka 22. Samma vecka som min son Dante föddes.

 Socialstyrelsen menar att man ska döda barnet (som kallas foster för att göra det enklare) innan man tar bort det. Man kan göra det genom att föra in en vass spets med gift.

 Aborter i vecka 22 är extremt ovanliga. Jag skriver inte den här texten för att debattera aborträtten.

Kanske borde det inte vara tillåtet att döda och ta bort barn som nått den tjugoandra veckan?

 Får man ställa den frågan utan att bli jagad nerför varenda medel bygata?

 Jag står upp för svensk aborttätt. Men alla rättigheter har gränser och OM det är så att medicinen och vetenskapen faktiskt ser att foster som nått vecka 22 kan räddas till livet, är det då verkligen rimligt att man kan abortera dem?

 Många tycker säkert jag överhuvudtaget inte borde skriva en sådan här text. Det är därför jag gör det. För att berätta om de två barn jag fick men som inte klarade sig. Mina barn var inga sena missfall. Mina barn var inga foster eller livmoderinnehåll.

 Mina barn var min son och min dotter. Jag höll dem i mina händer. Jag kände Dante kallna i min famn. Jag kystte hans panna. Jag skyddade honom när jag satt ihopkrupen under ett bord och skrek. Jag ville skrika liv i honom.

Jag höll hans syster i min hand. Det förändrade mig i grunden och jag kan inte ljuga eller blunda för det jag var med om 2006.

När blir ett liv, ett liv?

 

 

Mest omtyckta inläggen

Riv upp deras medborgarskap.

Ett bra sätt att kicka igång lata sommardagar är att lyssna på SRP1. Ibl...

Jag älskar drömfångaren Håkan Hellström.

Annah Björk på GP Kultur är upprörd över att Håkan Hellström inte står u...

Tänk om det varit högerextrema i bombarjacka....

På Södermalm i Stockholm driver det i runda slängar runt ett hundratal b...

Sverige-Fronten med det svarta ljuset tänt.

Ibland undrar jag om vi lever i samma värld som politikerna. Jag avskyr ...

Blogg

Oro och Kärlek- Snart är det skolstart...

Idag fyller min dotter sju år. Vi gick upp tidigt, jag och hennes bror, och förberedde tårta, sång och alla paket. Hon låtsades sova när vi sjöng för henne. Hon blåser ut alla ljusen på en gång. Av alla hjärtan som blöder i min dumma, gamla kropp är fadershjärtan det största av dem alla. 

 

Jag älskar mina barn med en helt ny slags grundlag. Jag älskar mina barn med en slags urkraft som sätter mig i förbindelse med något både väldigt mycket större och upphöjt, och något väldigt instinktivt.

 

Under några år gick mina barn på förskola. Människor som arbetar inom förskolan, som pedagoger, som städare, som kockar, som allting annat, är vår tids hjältar.

Tänk på det en liten stund.

Som stressade yrkesmänniskor kommer vi föräldrar travande till förskolan med det i särklass viktigaste vi har, viktigare än allt guld i världen, viktigare än allt det vi ägnar våra hysteriskt inrutade dagar att göra. Vi kommer med våra barn och överlämnar dem till människor vi möjligen kan namnet på. 

Sedan går vi.

Vi litar på att de där människorna inte bara tar hand om våra barn, utan att de till viss del uppfostrar dem, ger dem mat, leker med dem, utbildar dem, tröstar dem och trivs med dem,

 

Det är ju alldeles fantastiskt.

 

Nästa vecka börjar min dotter ettan. Min son börjar tvåan. Steget från den förberedande skolan, den så kallade nollan, till att börja ettan är som att korsa Nilen i sandaler av plast.

 

Plötsligt dundrar verkligheten in. Plötsligt handlar livet om exakta tider, prestationer, läxor och inte minst det sociala spelet.

 

Jag tror inte det finns en enda förälder som inte är rädd för att komma till skolan för att hämta sitt barn och se honom eller henne stå ensam under det höga trädet på skolgården medan de andra spelar fotboll eller hoppar hopprep. Det är nog en förälders värsta mardröm, att ens barn ska hamna utanför.

 

För en man som ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att stå just utanför blir uppfostran en aning komplex när jag av hela mitt hjärta vill se mina barn inkluderas, få vänner och vara varma, goda kompisar.

 

Jag har mött många klåpare i mitt liv. Jag har mött trixare, penning-kåta rovdjur till människor, människor med bruna tungor och vassa armbågar. Jag har träffat folk som kramat mig när jag träffat dem och som slipat knivarna när jag vänt dem ryggen. Jag har i yrkeslivet mött många människor som dansat lyckliga över lik för att vinna en centimeter. 

 

Men i barnomsorgens och i skolans värld har jag bara mött människor som sliter som djur för att göra vardagen så varsam, så lärorik och så bra för mina barn som möjligt.

 

Skolan är en tuff värld. Det är landets största arbetsplats. Det är ett ställe där våra älskade barn kommer tillbringa mest tid under drygt tio år. Det är en plats att värva. Lärarnas status är skamlöst låg i det här landet. Liksom förskolans pedagoger. Höj deras löner. Höj deras anseende. Människor som väljer att utbilda sig för att utbilda våra barn, fan förskolan och hela vägen genom utbildningssystemet, är det allra viktigaste vi har i ett samhälle.

 

Det är fortfarande sommar när vi öppnar fönstret i köket. Min dotter fyller sju år och jag står framför spegeln i badrummet som en åldrad man. Men jag ler. Jag kanske är ifrågasatt och kritiserad. Jag kanske har bränt tusen broar. Men jag har redan vunnit två av de största segrarna som går att vinna. Mina barns sång rullar genom lägenheten. Jag går ut till dem och känner en oövervinnerlig kärlek strömma igenom mig.

 

 

Mest kommenterade inläggen

Talet som aldrig hölls.

Regeringskris ett år före valet.Misstroende mot tre ministrar. Tänk om n...

Östersund- Svensk fotbolls framtid.

Låt oss prata lite mer om Östersund. En märklig, men vacker stad med en ...

Självklart med medicinskt cannabis.

Cannabis på recept? I ett land där droger rent juridiskt jämställs med d...

Vilket Sverige lever vi i?

Om det nu står en strid om Sverige så står striden om vilket Sverige vi ...