Blogg

Michael Nyqvist-En vacker stig mellan konsten och livet.

Första gången jag tränade Michael Nyqvist var på Sjuans Ölhall i Göteborg.

Han jobbade med min brorsa som hade skrivit manus till en ungdomsfilm som Nyqvist spelade med i. Jag hade sett honom i Personkrets, den mörka, fantastiska, oerhörda, grymma och sanna pjäsen om missbrukare och människor i utkanten av allt, som hade visats i SVT 1998.

Få konstverk har drabbat mig så hårt som Personkrets av Lars Nore´n drabbade mig.

 Jag var inte van vid att träffa filmstjärnor. Men Nyqvist var väldigt lite lik en filmstjärna. Han satt och drack öl som vem som helst.

 Andra gången jag träffade honom var 2012 vid Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm. Han stannade mig och frågade hur det gick med boken jag hade givit ut. Jag hade inte pratat med honom sedan den där dagen i Göteborg men han tog vid samtalet där vi slutade det 2002.

Inga konstigheter. Inga divalater. Bara ett varmt leende, en kram och en önskan om att allt skulle få vara bra.

 Han hade italienskt påbrå och blev en stor stjärna genom filmerna om Millenium. Han fick spela mot Tom Cruise och de andra superstjärnorna och verkade mest se både sin konst och sitt liv som ett äventyr.

 Ändå var han extremt noggrann, extremt skicklig, extremt förberedd inför sina roller. Han fuskade aldrig. Han gick in i allt han gjorde med all sin yrkesskicklighet och toppade det hela med ett varmt, bultande hjärta.

 Det var i alla fall så han kändes och uppfattades när man såg honom på en teaterscen, eller en biduk eller när han vågade blotta det där stora hjärtat i ett uppskattat och fantastiskt Sommar för några år sedan.

 Han skulle själv aldrig säga några särskilt stora ord om sig själv. Han lät sin konst tala. Han lät sina tillkortakommanden tala. Han lät sin rädsla ta form framför honom och så skrev han om den där rädslan eller så gick han in i en roll som drev den där rädslan på flykt.

Jag tror det var många människor som kände sig nära Michael Nyqvist. Utan att egentligen vara det. Han var en samlingsplats på något sätt, en slags glänta i en allt mer cynisk och iskall offentlighet där alla ska vara smarta, dryga, iskalla och distanserade, så var han sårbar, rädd, utsatt och väldigt, väldigt mänsklig.

 Både konsten och livet hade en vägvisare hos honom. Han var en stig mellan konsten och livet och han gick inte den där stigen på tunga steg. Han gick den där stigen med en innerlig och stolt självklarhet.

Sverige har förlorat en stor och fantastisk skådespelare och svensk offentlighet har förlorat en av sina modigaste röster och varmaste hjärtan.

 

Mest lästa inläggen

Michael Nyqvist-En vacker stig mellan konsten och livet.

Första gången jag tränade Michael Nyqvist var på Sjuans Ölhall i Göteborg. ...

Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig hungriga småglin i en regnig sandklåda.

Förr i världen var författarna rebeller. Då kunde Wilhelm Moberg sitta i di...

Den svenska fegheten är kriminell.

Härom dagen satt jag och kollade en stund på tevesändningen från den så kal...

En fullklottrad kalender är den nya Bibeln.

I Sverige definieras du som människa utifrån vad du gör. Och inte bara det....

Blogg

Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig hungriga småglin i en regnig sandklåda.

Förr i världen var författarna rebeller.

Då kunde Wilhelm Moberg sitta i direktsändning i teve och snacka bort Olof Palme hur enkelt som helst.

Något senare kunde en välskriven debattartikel av Astrid Lindgren om det svenska skattetrycket sänka en hel regering och i slutet av nittiotalet var det Ulf Lundell som välsignat nog retade total gallfeber på landets mediefeminister. 

 Författare ska vara som drogade helgon och rasa runt som vildar i det allra heligaste. Författare ska inte gå att ha i möblerade rum. De ska stå FRIA. De ska inte tycka och tänka som alla andra.

 Jag har själv alltid satt en ära i att våga gå på tvärs med allt och alla men alltid vara trogen mina egna ideal.

 För i tiden fanns det också en sorts överenskommelse att man beter sig värdigt i debatter. Mest för att inte smutsa ner sig själv. Det handlade om en slags självrespekt. Man bemöter människor värdigt. Man möts, man skakar hand, man ser den man pratar i ögonen, och man håller en viss nivå på debatten.

 Allt det där låter som ju en gammal riddarsaga när man tar del av den nya tidens debattnivå. Mycket av det där har sin botten i att människor inte möts längre. Åsikter blir nävar med risgryn som kastas upp i luften och i mörkret på en annan strand någonstans kastar någon annan SIN näve med risgryn tillbaka och så är det hela igång...

Samtidigt är det så att vårt land slitits sönder de senaste tjugo, trettio åren. Och diskussionen om varför det slitits sönder förs just nu överallt. Mycket av det vi pratar och skriver om idag är sådant som det var otänkbart att tala eller skriva om för bara några år sedan.

Samtidigt är det som pågår i en del svenska förorter sådant som pågått under väldigt lång tid och därför är behovet av att få ventilera det tryckande och angeläget. Det är verkligen som att lyfta på ett lock.

 Men nivån…Herregud…

 Det är ju som att se och lyssna på klumpigt vaggade småbarn i en sandlåda.

”Du får inte komma hit och snacka med mig i min sandlåda för det är MIN sandlåda och din pappa är dum eftersom du bara har gula spadar”.

”Och men du då…Du är dum. Du ska inte ens få vara i mitt land. Mitt lands sandlådor är bättre utan dig.”

 Ja, ni hajar.

 Att en påpassad partisekreterare meddelar att en meningsmotståndare inte borde få vara i Sverige är faktiskt så genomuselt och tarvligt att man baxnar. 

 Det cementerar bara den andra sidans bergfasta övertygelse att SD ÄR ett rasistiskt parti och det splittrar det här landet ännu mer. 

 Vad Sverige behöver är möten. Värdiga samtal. Vad Sverige behöver är lite vanligt jävla hyfs. Du behandlar människor med respekt. Också de människor du inte delar politiska uppfattning med.

Du lyssnar på deras argument och slipar på dina egna. Du lär dig behärska din impulskontroll (en svår konst som jag stenhårt försöker träna själv för övrigt) och du tänker ett varv till innan du i affekt svarar på något som du uppfattar som provocerande.

 Det fanns tusen sätt att bemöta moderaten Ahmeds argument om att Åkesson inte var välkommen till hans förort.

För det första, vadå HANS förort?

Varför ska inte partiledaren för ett av landets största partier få tala när alla andra gjort det?

Vem bestämmer det?
Vem sätter upp villkoren för ett demokratiskt samtal?

 Istället snackar Jomshof en massa skit om att Ahmed inte skulle vara välkommen i Sverige?

Öh….

Karln har bott här sedan 1992 och är lika svensk som vem som helst.

 Vad trött jag blir.

Herregud, vad det här landet behöver lyfta sin värdighet några tusen våningar.

 Sverige slits sönder på daglig basis och politikerna beter sig hungriga småglin i en regnig sandklåda.

Ulf Lundell, kom tillbaka, allting, (ja, även din senaste platta) är förlåtet.

 
 
 

Mest omtyckta inläggen

Aldrig.

ni har missförstått allt sa en tonårsflicka han har bara skrivit en enda di...

En skam för Sverige.

Den här svenska fegheten äcklar mig. Svensk offentlighet äcklar mig. Det ty...

En samlingsplats för ljusa drömmar.

Solen som smält guld bakom de tunga gardinerna. Malmös vackra hustak, torn ...

Medborgarna i Järva verkar ljummet intresserade av Järva-veckan.

Just nu pågår den så kallade Järva-veckan. Alla är där. Media får gåshud oc...

Blogg

Den svenska fegheten är kriminell.

 

Härom dagen satt jag och kollade en stund på tevesändningen från den så kallade politikerveckan i Järva utanför Stockholm.

En kvinna i publiken undrade vad panelen tycker om månggifte, att det finns människor som kommer till Sverige och vad de tyckte om att det i skymningzonen som är svenska utanförskapsområden frodas alternativ rättskipande.

Hon undrade också om panelen trodde att det med den stora flyktingströmmen kommit människor som skulle kunna tänka sig att begå terrorbrott i Sverige.

 Då tände det till.

 Alla blev upprörda.

Men inte riktigt på det sättet jag hade trott.

Det skreks om islamofobi och rasism. Blickarna tändes som eldar. Alla var överens om att kvinnan ställt en rasistisk fråga.

 Kvinnan som ställt den gick därifrån. Med henne gick ungefär en tredjedel av publiken. Det satt sju stycken kvar. 

 Fiasko var ordet sade Bull.

Samtidigt. Media sliter sitt hår för att försöka parera frågan om man mörkat i vissa känsliga frågor. Har man det eller har man det inte?

Fast frågan är redan avgjord. Väldigt, väldigt många människor upplever att det är på det sättet. Då är det på det sättet.

 Och så detta med det öppna samhället. Varför sätter vi likhetstecken mellan ett öppet och ett oskyddat samhälle? Varför reagerar inte folk, media, makthavare och opinionsbildare med ilska, beslutsamhet och fördömanden när det nu konstateras att ökningen av antalet våldsbejakande extremister i Sverige varit explosionsartad.

 Så här säger Säpochefen Anders Thornberg till TT:

 "Vi har aldrig sett något liknande i den omfattningen förut."

 

Vi tar det igen. Aldrig någonsin har Säpo sett ett allvarligt hot mot oss ökat så lavinartat. 

Aldrig...

 Sverige har gått från att hysa runt 200 islamitiska extremister (2010) till att nu ha flera tusen.

Vad säger politikerna? Vad säger etablerad media? Vad säger Expo?

Tänk om denna fruktansvärda ökning, detta direkta hot mot alla oss och alla våra barn, kommit från högerextremt håll. 

 Då hade ni fått höra från Expo.

 Jag menar att alla  som håller käften om detta indirekt gör sig skyldiga till medlöperi. Det är en närmast kriminell feghet att faktiskt veta hur det ser ut men av rädsla för att bli anklagad för islamofobi hålla käften om detta hot.

Fegheten är som ett blågult plåster över vårt lands kropp.

jag är så trött på den här förbannade fegheten. ja, jag är trött och sorgsen över vad som drabbad mig yrkesmässigt för att jag konsekvent vågat skriva om detta, men det är en sorg och en ilska som jag bär som medaljer.

 Jag är förbannad på de som har det yttersta ansvaret, politiker, opibionsbildare, religiösa ledare från alla samfund. Varför håller mi käften? Hur rättfärdigar ni er stinkande feghet, nu när ni vet hur fruktansvärt stort hotet är? Varför lamslår ni er själva?

 Så här fortsätter Säpo-chefen:

 

-I princip varannan dag får vi underrättelser där det påstås att det ska begås terrorattentat, att någon sagt att man ska begå terrorattentat eller information om att något är i görningen.

 

Varannan dag altså…

 

Kanske är det politiskt korrekta skitsnacket om att vi inte ska vara rädda ett slags opium för folket. 

Min undrar nu är varför inte fler är räddare, mer förbannade, oroliga?

 Ja, vi har ett öppet samhälle. Men nej, det är inte omöjligt att skydda oss från dem som vill mörda oss.

 Den stora frågan här är om vi överhuvudtaget vågar göra det som krävs eller om vi är så livrädda för den korrekta mobben att vi heller håller käften.

 

Mest kommenterade inläggen

En lapdance kanske?

Jag tänker mig en sunkig gammal bar någonstans på den skånska slätten. Fyra...

Jo, jag är visst rädd.

Du ska inte vara rädd. Vi ska inte vara rädda... Vi ska fortsätta leva våra...

Det jag älskar med Sverige är det som inte syns.

Jag kan inte säga att jag begriper mig på Sverige. Jag har ägnat rätt mycke...

Hur enade står vi egentligen?

Real Madrid dansar undan Juventus och jag läser lite i min bok innan jag so...