Blogg

Det ofattbara går att förstå.

Ett drygt dygn efter att den fundamentala islamismen (det rätta namnet för terrorn) slaktat och mördat oskyldiga barn och ungdomar står världen till synes fortfarande lika handfallen som för flera år sedan.

Och så klart! Försök att inte missförstå nu! Vi SKA chockas. Vi ska sörja. Vi ska sannerligen visa sympati och innerlig solidaritet med offren och offrens anhöriga. Vi ska sluta upp bakom staden Manchester och hela Storbritannien. 
Men är det något vi har varit säkra på de senaste åren så är det ju att dessa dåd, dessa barbariska mord, detta fruktansvärda organiserade raseri och hat skulle drabba oss. Alla har vetat det. Ingen är egentligen överraskad.

För vi är Manchester vi också. Vi är den där konsertens besökare och terrorns offer vi också. Jag upprepar det eftersom jag tror det är viktigt. Det är våra barn. Det är vi. 

Det är inget urskillningslöst mördande vi gång på gång bevittnar. Det är systematiskt och ofta extremt välorganiserat mördande och offren är noga utvalda. 

Den religiöst övertygade chauffören i Nice trodde att han skulle hamna i paradiset och tog medvetet sikte på små barn som stod i en kö för att köpa glass. Efter några dygn uppdagades det att han haft ett fotbollslag av människor runt omkring sig och hjälpt honom organisera attacken.

Chauffören på Drottninggatan mördade (bland flera andra) med berått mod en elvaårig flicka. I det fallet har dock IS INTE tagit på sig dådet. Det är viktigt att påpeka.

Men det tycks föreligga en sorts märklig önskan att hela tiden utestänga alla seriösa försök att faktiskt förstå varför det som händer, händer. Jag tror det är extremt nödvändigt att faktiskt se vilka skäl och vilka orsaker som terroristerna använder sig av för att legitimera sitt ständiga mördande.

Låt oss se titta en del av de uttalanden som kommit sedan attacken i Manchester.

Så här säger bland annat den svenske kungen: ”Det är viktigt att vi står enade tillsammans mot denna ofattbara ondska.”

Det är detta med ”ofattbar” som jag har lite svårt för.
Vad är det i denna djävulska ondska som är ofattbar?

Det finns en ideologi bakom mördandet i Manchester. Det är bara att läsa på den officiella hemsida som IS tillhandahåller. 

Där kommer det fram att den militanta islamismen (IS) anser att barnen och ungdomarna (mest unga flickor) förtjänade att slaktas. Vad är ofattbart med allt detta?

Eller kan det vara så att vi fortfarande är så patetiskt livrädda för att faktiskt adressera barbariet?Jag kan i så fall förstå det.
Jag ska inte trötta er med uppreningar om vad som händer med en skribent som envisas med att försöka förstå och analysera detta ”ofattbara” barbari, och jag tycker sannerligen man ska vara väldigt varsam med att hålla isär fredligt troende muslimer med denna avart av islam, men det kan samtidigt inte vara särskilt svårt för någon längre att sätta det som sker i en religiös och politiskt kontext.

Jag menar att vi upprepade gånger sviker de anhöriga, offren och också oss själva när vi är så fruktansvärda fega att vi inte orkar se det som ligger mitt framför oss. Nämligen skälen, anledningen till att den hör terrorn skördar så många liv. De hatar oss och allting med oss. De vill se oss utrotade eftersom vi lever ett liv som de menar är direkt hädiska. De tror sig ha Gud på sin sida när de slaktar våra barn.

"Sanningen ligger på gatan/Ingen gör den till sin" diktar Nobelpristagaren Tomas Tranströmer.

Det ofattbara går att begripa. Men det krävs lite mod.
Har ni det, medborgare?

 

Mest lästa inläggen

Det ofattbara går att förstå.

Ett drygt dygn efter att den fundamentala islamismen (det rätta namnet f...

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en ...

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en ...

Hur har mörkret präglat Kevins föräldrar?

Jag var i Arvika sommaren 1998. Jag satt bredvid Johan Lindholm och söp ...

Blogg

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en våningssäng i det lilla hallrummet, bakom två vita glasdörrar. Där ligger dem. Jag hör de andas. Jag hör Michaela andas bredvid mig. Tre av de vackraste, mest värdefulla människor jag har i mitt liv. 

Klockan är 07 och jag har vaknat av mobilens väckning. Min dotter har någon gång under natten klivit ner till sin bror och somnat där. Hon vaknar och är rädd ibland på natten. Jag har bett henne komma till mig de gångerna och det gör hon ibland, men lika ofta kryper hon ner hos sin storebror som alltid makar på sig för att ge sin syster plats där i sin säng. Där sover dem. Jag älskar de så högt. Jag älskar de där två barnen bra mycket mer än jag älskar mig själv.

Någon gång under natten har min dotter blivit rädd och krupit ner till sin bror. Någon gång under samma natt sprängde en människa sig själv till döds och tog runt 22 unga människor med sig i döden. Han mördade inte urskillningslöst. Han planerade sitt dåd och valde att mörda de här människorna när de var ute för att roa sig, lyssna på musik, gå på konsert. Han valde att slakta de här människorna när de begagnade sig av sin självklara frihet att få bara fria, älskande, sorgsna, vilsna, förvirrade, dumpade, nyförälskade, berusade, nyktra människor i den här märkliga tiden där det finns en fruktansvärd rörelse som hatar denna frihet, som vill slakta människor som du och jag, som oss, vi som lärt oss älska denna frihet. 

Deras fruktansvärda och skoningslösa hat mot de vi är får ändå inte förblinda oss. Vi får inte låta deras mörker bli en krater för oss att rasa ner i. Vi får inte slå tillbaka med samma hat. Det är vad de vill. De vill stänga ner oss. De vill kuva oss. De vill få oss på knä. De vill att de livrädda, politiskt korrekta och ängsliga typerna ska jaga dem som vågar formulera en tanke runt vilka dessa mördare är. De vill att vi ska sluta gå på rockkonserter. De vill att vi ska ställa in våra resor. De vill att vi ska kura i våra lägenheter, ängsliga, hunsade.

Men denna fruktansvärda terror kan aldrig få oss på knä. Men vi måste ännu tydligare börja förstå att kriget är här. Även om vi inte vill det så är det oss de förklarat krig emot. Jag tror vi måste börja bli mer empatiska.. Det är inte andras barn som mördades i Manchester. Det är våra barn. Dessa unga människor är som dina barn. Förstår du det? De här mördade människorna är du och jag. Terrorn och kriget skulle älska om det var du som dog. Eftersom de hatar dig och det liv du älskar. Så är det. Om detta måste våra tungor tala. Som en eld måste våra tungor tala om detta.

Jag vägrar bli rädd. Jag tänker fortsätta gå på strandpromenader, flyga, gå på Drottninggatan, besöka julmarknader och gå på rockkonserter. Jag tänker inte mörkrets lakejer nå mig. Men jag tänker inte heller längre finna mig i att bli stämplad som både det enda och det andra för att jag vågar adressera barbariet. Den tiden när folk vill avfärda oss som försöker beskriva vad det är som händer är förbi. Nu är tid för frihetens mobilisering. Nu är tid för att slå vakt om det liv och den värld som vi kommit att älska. Det är vår frihet de vill åt. Det är våra barn de vill mörda. 

Kärleken övervinner allt. Men blomsterhavet vissnar till slut. Då krävs en beslutsamhet och en kärleksfull övertygelse om att det finns värden vi måste sluta ta för givna, både här i Sverige, i Manchester, i Nice, i Tyskland, i Köpenhamn, i Bryssel, i Paris. 

Jag väcker mina barn och gör frukost åt dem. Vi äter under tystnad. Stockholm fylls på med bilköer och överfulla bussar. Jag lämnar mina barn i skolan och jag kysser dem på kinden tills de tycker det är lite pinsam.

”Jag älskar er så mycket” säger jag till dem innan jag går.

 
 
 
 

Mest omtyckta inläggen

Själva tanken på att vi i Sverige skulle vara förskonade från uppgjorda matcher är ju parodisk.

Jag minns presskonferensen inför Sverige-Italien i EM 2004. Jag har nog ...

Den riktiga feminismen har vunnit mig för sin sak.

Någon av det mest tröttsamma man kan vara med om är när helhjärtade och ...

Toleransens vår är här (Bygg broar-Bränn dem inte).

Skyttegravar indikerar att det är ett krig som pågår. I viss mening är d...

Kriget om den blå spaden.

De står där de alltid stått, på samma platser varje gång. De säger ungef...

Blogg

"Jag älskar er så mycket" säger jag innan jag går...

Vi bor trångt så jag hör mina barns andetag på morgonen. De ligger i en våningssäng i det lilla hallrummet, bakom två vita glasdörrar. Där ligger dem. Jag hör de andas. Jag hör Michaela andas bredvid mig. Tre av de vackraste, mest värdefulla människor jag har i mitt liv. 

Klockan är 07 och jag har vaknat av mobilens väckning. Min dotter har någon gång under natten klivit ner till sin bror och somnat där. Hon vaknar och är rädd ibland på natten. Jag har bett henne komma till mig de gångerna och det gör hon ibland, men lika ofta kryper hon ner hos sin storebror som alltid makar på sig för att ge sin syster plats där i sin säng. Där sover dem. Jag älskar de så högt. Jag älskar de där två barnen bra mycket mer än jag älskar mig själv.

Någon gång under natten har min dotter blivit rädd och krupit ner till sin bror. Någon gång under samma natt sprängde en människa sig själv till döds och tog runt 22 unga människor med sig i döden. Han mördade inte urskillningslöst. Han planerade sitt dåd och valde att mörda de här människorna när de var ute för att roa sig, lyssna på musik, gå på konsert. Han valde att slakta de här människorna när de begagnade sig av sin självklara frihet att få bara fria, älskande, sorgsna, vilsna, förvirrade, dumpade, nyförälskade, berusade, nyktra människor i den här märkliga tiden där det finns en fruktansvärd rörelse som hatar denna frihet, som vill slakta människor som du och jag, som oss, vi som lärt oss älska denna frihet. 

Deras fruktansvärda och skoningslösa hat mot de vi är får ändå inte förblinda oss. Vi får inte låta deras mörker bli en krater för oss att rasa ner i. Vi får inte slå tillbaka med samma hat. Det är vad de vill. De vill stänga ner oss. De vill kuva oss. De vill få oss på knä. De vill att de livrädda, politiskt korrekta och ängsliga typerna ska jaga dem som vågar formulera en tanke runt vilka dessa mördare är. De vill att vi ska sluta gå på rockkonserter. De vill att vi ska ställa in våra resor. De vill att vi ska kura i våra lägenheter, ängsliga, hunsade.

Men denna fruktansvärda terror kan aldrig få oss på knä. Men vi måste ännu tydligare börja förstå att kriget är här. Även om vi inte vill det så är det oss de förklarat krig emot. Jag tror vi måste börja bli mer empatiska.. Det är inte andras barn som mördades i Manchester. Det är våra barn. Dessa unga människor är som dina barn. Förstår du det? De här mördade människorna är du och jag. Terrorn och kriget skulle älska om det var du som dog. Eftersom de hatar dig och det liv du älskar. Så är det. Om detta måste våra tungor tala. Som en eld måste våra tungor tala om detta.

Jag vägrar bli rädd. Jag tänker fortsätta gå på strandpromenader, flyga, gå på Drottninggatan, besöka julmarknader och gå på rockkonserter. Jag tänker inte mörkrets lakejer nå mig. Men jag tänker inte heller längre finna mig i att bli stämplad som både det enda och det andra för att jag vågar adressera barbariet. Den tiden när folk vill avfärda oss som försöker beskriva vad det är som händer är förbi. Nu är tid för frihetens mobilisering. Nu är tid för att slå vakt om det liv och den värld som vi kommit att älska. Det är vår frihet de vill åt. Det är våra barn de vill mörda. 

Kärleken övervinner allt. Men blomsterhavet vissnar till slut. Då krävs en beslutsamhet och en kärleksfull övertygelse om att det finns värden vi måste sluta ta för givna, både här i Sverige, i Manchester, i Nice, i Tyskland, i Köpenhamn, i Bryssel, i Paris. 

Jag väcker mina barn och gör frukost åt dem. Vi äter under tystnad. Stockholm fylls på med bilköer och överfulla bussar. Jag lämnar mina barn i skolan och jag kysser dem på kinden tills de tycker det är lite pinsam.

”Jag älskar er så mycket” säger jag till dem innan jag går.

 
 
 
 

Mest kommenterade inläggen

Frida Lindberg är en hjälte.

Både kvinnors och mäns kroppar har i alla tider sexualiseras. Givetvis v...

Kan en porraktris vara lycklig?

I veckans avsnitt av vår podcast Öppet Hjärta är Johanna Jussinniemi frå...

Vi behandlar våra äldre i Sverige som om vi själva aldrig ska bli gamla.

Det är kanske inte så alldeles enkelt att tänka på sin ålderdom medan ma...

Nästan alla fäder gör allt för sina barn.

Jag har gjort en halsbrytande klassresa. Fram tills jag var 33 år levde ...