Blogg

Feminismen.

Det finns gott hopp om svensk feminism.

Kampen för kvinnors rättigheter är en av de viktigaste strider vi har, och som vi kan ta, i vår tid.

Den moderna feministen ser dock, tack och lov, rakt igenom de klichéer och schabloner som partiet Feministiskt Initiativ envisas med att ställa ut.

 FI är som en kuliss av perfekt dresserat tyckande. Ändå undrar alla, (om vi med alla då menar gammelmedia som SVT Agenda och en del kvällstidningar) varför FI inte lyfter.

Jag har det självklara men rätt underbara svaret.

För att kvinnor är inte dumma i huvudet,

 

FI är en hysteriskt intresseorganisation som under täckmanteln feminism, ett ord som de vet är laddat med så väldig mycket godhet, tror sig kunna komma undan med en obefintlig politik bara för att man har detta viktiga ord i sitt partinamn…

 

 Det är svårt att komma runt feminismen. Grejen med FI är dock att man inte lyckas lura väljarna att man egentligen är mer ett socialistiskt än ett feministiskt parti.

 

Feminismen, liksom kulturen, liksom media, liksom all annan politik, är alldeles för viktig för att överlämnas åt sekterister. Även feminismen behöver slå fri från alla former av konformism. Feminismen behöver bli folklig och angleägen för ALLA.

FI sitter i i knäet på lobbyister som vill förbjuda folk att hävda att kön kan vara medfött (och andra hysteriska grejer) och partiets medvetna, hånfulla och fruktansvärda likgiltighet inför allt som har med hedersrelaterat våld att göra är vida omskriven. Så fort fienden till det berömda patriarkatet inte är en vit, heterosexuell man har FI sett åt ett annat håll. Det är en stor skam.

 Ändå har har man spelat på namnet feministiskt. Det är som de har trott att kritik av deras parti också är kritik av rörelsen feminism. Ingenting kunde vara mer fel. Det är en rörelse, en revolution, ett förhållningssätt som är av yttersta betydelse. Men det är ingenting som man som parti kan lägga patent på.

 Precis som media inte bör överlämnas åt gammelmedia. Precis som poesin är för viktig för att överlämnas åt tråkmånsarna på kultursidorna, på samma sätt får inte feminismen enbart bli en smal sak för FI att domdera över.

 

Feminismen viktigaste kamp i framtiden tror jag handlar om att väcka de män som ännu sover och inte insett att framtiden är här. Den feministiska måste bli inkluderande, männen måste inse att den kampen är för deras kamp också, att den är för deras söners bästa. Ine bara deras döttrara.

.

Jämställdhet är allt för viktigt för att överlämnas åt rena pajaskonster och en ekonomisk politik som inte har en chans att gå ihop.

 

Jag tror på feminismen som en inkluderande , progressiv och solidarisk, en lyssnade och bångstyrig kraft i svensk politk. Jag tror på männen som bärare av denna kraft. Jag tror att feministisk kamp först och främst bör riktas mer mot att 240.000 unga flickor lever i hedersrelaterat våld än att jaga kända skribenter och profiler i media. 

 

Låt verkligheten kräva engagemang och patos av oss.

Låt inte politiker i rädsla för att bli stämplade som än det ena och än det andra avgöra vem som är värd deras engagemang. Det patriarkala våldet och förtrycket finns. Men det finns sällan där FI pekar att det finns. Och samtidigt finns det i områden och bland människor som FI ALDRIG pekar ut. 

Den skräcken, att inte värna kvinnor om förvöraren inte passar in i deras stereotypa uppfattning av en förövare, är  är en skam för kvinnokampen.

Feminismen är fär vikitg för att Gudrun Schyman ska lägga patent på den.

 

Mest lästa inläggen

Tankar en valdag

Valdag. Låg sol över Stockholm. En lätt bris som går i träden som börjat sk...

Hyckleriet.

Med idealism och övertygelse följer ett stort ansvar. Om du är en välavlöna...

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hörde...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under sin...

Blogg

En sång om en hemstad.

En hemstad är ett syskon, är en kärlek som aldrig dör, är en sorg och en ständig påminnelse om ursprung, klass, tillhörighet, anledning. 

Mitt skrivande föddes i den här staden. Mina skrik föddes i den här staden. Mitt missbruk föddes här. 

Den 7 juli 2005 bestämde jag mig för att bli nykter och efter den dagen vände mitt liv. Det rusade från storm till gryning. Allting skedde väldigt snabbt. Framgång, klassresa, pengar, yta, berömmelse, bekräftelse, kändisskap. Allt det där. 
Det steg mig åt huvudet.

En hemstad är en återkommande värk, är herpes i blodet. 
Älvsborgsbron som ett diadem över vattnet utanför mitt hotellfönster. Barnen som sover tryggt. Ljudet som måste ha varit nästan identiskt med det ljud som läckte in i mitt öppna fönster på Svanebäcksgatan 8b de där saliga, fruktansvärda, eländiga, fattiga, dränerade åren, en liten bit härifrån, den där lilla lägenheten med sitt slipade trägolv där jag blev vuxen och aldrig slutade vara barn.

Det är ett under att jag lever och Göteborg tycker om att påminna mig om det. 

Det är gott nog. 

När taxin tidigare idag rullade genom gator och parker som jag ägde en gång kunde jag känna stenarna kvida i kylan. Mina stenar, mina trasiga vägar, mina kala träd som stod huttrande bakom Stora Teatern. 

Men jag ägde de aldrig. All ägande är en illusion. 

Vi var varelser av ljus och glas, spöklika ridåer i gryningen, lätta fingrar mot dina läppar.
Sedan?
Inget mer.
Bara det.

Vi var underjordens vackraste stjärnor. Vi var vägen ner och bort. Ovanför oss rörde sig skor och hördes skratt som alltid lätt som främmande språk.

Nu står jag med mina barn under den där bron och lyssnar på Thåström som sjunger: " Det är så mycket jag måste hinna med". Just den där känslan av att ingenting blir gjort, ju mer man gör, att så mycket återstår att göra, ju längre tiden går. Som om det vi gjort aldrig räcker. Hur långt man än gått är det alltid längre kvar som Jocke B sjunger.

Jag älskar dig, Göteborg. Du får ett kärleksbrev av mig varenda gång jag är här. Och du raderar ut mig lite till för vare gång jag skriver.
Det är som det är, som det måste vara.
Det är gott nog.

 

Mest omtyckta inläggen

Vad är det för fel på folk?

Vad är det för fel på folk? Varför tycks så många ha sina huvuden uppkörda ...

Kärlek & Uppror (Försoningen).

Första gången jag var på Löttorp på Öland var 2013. Då var jag en rätt bety...

Jag vet inte vad det säger om Sverige men...

Jag vet inte vad det säger om Sverige (men det låter inte särskilt bra) att...

Tack EU för flygplanen.

Lite i skuggan av de stora frågorna har den om EU skramlat lite tyst här oc...

Blogg

Våga vägra kulturelit.

Hur många av er som läser detta uppskattar en god bok då och då?

Hur många av er har blivit berörda av en låt, en film eller en dikt? Hur många har sprungit ut en sen kväll i oktober, sedan ni fått ert hjärta krossat, och ställt er under stormmolnen och gråtit ikapp med ösregnet med sorgsen musik i hörlurarna? Hur många har stått längst fram på favoritartistens konsert och känt sorgen pulsera i blodet?

Hur många har läst om den där boken flera gånger eftersom varenda rad i den beskrivit ERT känsloliv på pricken?

Hur många av er har känt något, vad detta något än är, när ni tagit er in i en kyrka och ställt er framför en tavla av Jesus som målades för tolvhundra år sedan?

Hur många av er har stått i ett hav av likasinnande och hejat fram favoritlaget i fotboll eller ishockey?

 Allt detta är kultur. Allt detta är sådant jag brinner för. Allt detta är sådant som förändrar liv i grunden. Allt detta är sådant som stavar sin väg till ditt hjärta. Allt detta är dimma över verkligheten, välsignad, ljus och god dimma som söker sin väg till ditt hjärta för att få dig att känna dig mindre ensam.

Kultur berättar för oss att vi inte är ensamma. Vi är i den här natten tillsammans. Vi är varandras tröst. När jag läser en dikt om sorg blir jag själv mindre sorgsen. Det är magi.

 Låt oss fortsätta att ställa frågor.

 Hur många av er har läst en kultursida och känt: ” Ah. Vilken härlig text om just den boken, den dikten, den spelningen eller den tavlan som jag älskar så mycket. Vilken härligt befriande, öppen, ärlig och tillgänglig text. Vilken sällsynt fin förmåga som kultureliten har att öppna upp nya kulturella upplevelser för mig. Vilken tur att dessa välutbildade män och kvinnor är måna om att ta sitt arbete på allvar och sprider ordet om kulturen vidare. Vilken glädje att de inte alls vill behålla de kulturella uttrycken för sig själva."

Inte lika måga va?

 

Det är söndag. Det är 13 minusgrad ute och jag har Dagens Nyheter i en månad för 49 spänn. Kulturchef där är Björn Wiman. Han brukar ta varje tillfälle i att slå ett slag för kulturvärldens betydelse. Så också denna dag. Han drar en ilsken röd linje mellan Göran Hägglunds tal om ” verklighetens folk” för en massa år sedan och….ja, den där linjen har inget sista punkt. Han bara drar den. Det är en röd ilsken linje över hela den gigantiska sidan han har till sitt förfogande varje vecka. Han skriver, om Hägglunds tal: ” Nu vet vilken typ av strömningar som dessa formuleringar öppnade upp för.”

Punkt.

Inget mer.

Jag vet inte vilka strömningar han menar. 

Men jag kan ana. Han målar helt enkelt ut alla som våga kritisera den mäktiga kultureliten som avskyvärd och fruktansvärd brun eller råttlik fascism. Det är vad han skriver mellan raderna. De som vågar kritisera kultureliten är en del av hans ”typ av strömningar.”

 Jag är en författare som aldrig kommer bli omtyckt eller ens omnämnd på landets kultursidor. Det finns få personer som är lika avskydd. Det där har stört mig. Jag älskar nämligen kultur. Jag har under hela mitt författarliv (som sträcker sig från 1992 och numera inkluderar 18 utgivna böcker) satt en ära i att sprida kulturen utanför de instängda, inavlade rum som kultureliten älskar att frottera sig i.  Jag har turnerat land och rike runt under massor av år. Jag har gått min egen väg.

För detta har jag straffats. Det är som det är. Det är inte synd om mig.

 Medan kultureliten riktar sin ilska mot alla dem som vägrar låta sig omformas av deras villkor så briserade hösten 2017 en bomb. En väl etablerad kulturprofil avslöjades som ett perverterat äckel och kulturvärlden drog efter andan av bestörtning. Men varför gjorde den det? För alla i den världen har i decennier vetat exakt hur vidrigt allting går till i den där världen. 

De som föll hårdast under höstens #metoo var kulturprofiler och vänsterpfofilerade skribenter med starka band och kopplingar rakt in i landets största kulturredaktioner.

Ändå hävdas det alltid därifrån att de vidriga ”strömningarna” kommer från andra ställen.

 Det finns ingen plats för rannsakan överhuvdtaget. En kulturredaktion som envist och konsekvent endast försöker befästa sin egen position har förlorat sitt värde och sin betydelse.

Ingenting av det jag gör uppmärksammas på landets kultursidor. Det fanns en tid när jag beklagade det. Numera ser jag det som att jag gör något rätt. Varje författare som vill stå fri måste slå sig fri från den allra svartaste makten och den makten är kultureliten. Det är en plats där äcklet frodas, där självgodheten fått fritt spelrum, där konspiratoriska funderingar om att alla som kritiserar dem är vidriga ”strömningar.” 

Det vore klädsamt med en något mer ödmjuk inställning till varför så många människor som säger sig älska kultur i alla dessa former trots allt känner sig så främmande inför kultursidorna. Den reflektionen saknas helt och hållet.

Nu är det istället uppenbarligen så att man går mörkrets ärenden bara för att man kritiserar kultureliten. Den ekvationen är skapad av eliten. Gå inte på den. Man kan vara en varm, solidarisk kulturälskare och ändå vara kritisk mot kultureliten.

 En författare bör vara en motståndsman mot allt styrt. Jag är en sådan. Jag må vara en författare det hånskrattas åt på landets kultursidor. Men jag är en författare som riskerar något med sitt skrivande. Och jag är stolt över det.

 Jag minns när jag för flera år sedan läste det sista som skrevs om mig på den kultursidan: ” Marcus Birro är för poesin vad IKEA är för heminredningen.” Jag jublade. Vilken ära. Vilken stolthet. Tills en mer uppskattad och erkänd författarkollega upplyste mig om att tidningen som skrivit det nog inte menat det som en komplimang…

Då förstod jag.

Jag måste fri och utanför om jag ska behålla min intellektuella och andliga hederlighet. Det är vad jag gjort under alla de här åren.

När man ser vilken själslig, mänsklig och intellektuell härdsmälta som svenskt kulturliv är 2018 känns det som om jag gjort rätt.

Mest kommenterade inläggen

Om skjutningarna

Över 40 döda i skjutningar i Sverige 2017.Sverige skiljer ut sig som ett av...

"Hej. Vi är svenska regeringen."

"Hej. Vi är svenska regeringen. Vi avskyr Ryssland. Vi avskyr Israel. Vi av...

Krigarhjärta & Kärlek

Jag läste i min andaktsbok om att livet är en resa. Oavbruten resa. En resa...

En befrielse är allas vår gråt i midsommartid

Regn över taken. Väskor på hjul över stenarna nere på gatan. Vi är sju våni...