Blogg

Vad är det för fel på folk?

Vad är det för fel på folk? 

 

Varför tycks så många ha sina huvuden uppkörda i arslet? Hur kan man leva nära någon av de stora skogsbränderna i Sverige och få för sig att man ska grilla ute i naturen?

Hur går snacket vid frukostbordet?

 

Scen:

Pappa kommer in, bakfull, plågad, avskyr att vara med sin familj dygnet runt hela sommaren, det är för varmt, för vidrigt allting. Hans barn sitter vid sina skärmar. Hans fru har låst in sig på dass.

Pappan: Jaha… Vad ska vi göra idag då?

Son 1: Det brinner i skogarna.

Pappa: Vilka skogar?

Son 1: I Sverige. Överallt. Har du inte sett på nyheterna?

Pappa: (Stolt) Jag ser aldrig på nyheterna. Idag tycker jag vi ska ta oss till skogsgränsen och så plockar vi fram en usel engångsgrill och så tänder vi eld i den och grillar några äckliga korvar.  Sedan kan vi lämna skiten bara…Vi hoppar in i vår bil och bara drar. Vi skiter väl i alla andra. Det är väl inte bort problem. Jag vill äta brända äckliga korvar och jag vll grälla med skogsbrändernas rök i näsan…

Det blir väl bra?

 

Eller?

 

Hur kan man leva i Sverige sommaren 2018 och få för sig att man ska grilla ute i naturen?

Är man en självisk idiot?
Är man enbart en idiot?

 

Jag läser artiklar där både journalister och polisen anser sig vara tvingade att GE EN FÖRKLARING till varför man inte ska grilla ute.

 

Finns det människor som lever sina liv under en sten? Vad är det för fel på folk?

Over and out.

 

 

Mest lästa inläggen

Det är aldrig de rika som får sina bilar brända

När detta skrivs sitter jag på ett tåg till Göteborg. På SRP1 i morse hörde...

Medmänniskor Och Motmänniskor

Detta med att dömda mördare flyr när de ska ut och pissa i skogen under sin...

Vad är det för fel på folk?

Vad är det för fel på folk? Varför tycks så många ha sina huvuden uppkörda ...

Kärlek & Uppror (Försoningen).

Första gången jag var på Löttorp på Öland var 2013. Då var jag en rätt bety...

Blogg

Kärlek & Uppror (Försoningen).

Första gången jag var på Löttorp på Öland var 2013.

Då var jag en rätt betydande och central del av ”den svenska kristenheten”. 

Det är jag inte längre.
Men då reste jag land och rike runt och fyllde kyrkor över hela landet. Det var hysteriskt med folk. Jag gav ut tre böcker om kristen tro under loppet av två år, jag skrev krönikor om tro överallt. 

Jag talade i alla kyrkor, för alla samfund och hade Carola som gäst under en bokrelase.

Jag minns att det var närmare 1000 personer i Smyrna i Göteborg, över 800 i Falköping och långa köer vid bokdiskarna. Jag tilldelats priset Årets Kristna Förebild av tidningen Dagen och allt bara snurrade.
Min tro på Gud blev en slags medalj.

Missförstå mig rätt som det heter. Det var en fin tid. Framförallt fick jag möta väldigt många fantastiska människor. Det var också där och då, under de där många milen på de svenska (järn)vägarna som jag förstod att mitt skrivande äntligen hade fått ett folkligt genomslag. Jag hade förverkligat en av de viktigaste och häftigaste drömmarna jag haft. Nämligen att bli en läst poet. 

Det var så stort och fint att få det kvittot.

Att nå ut till människor som inte dagligen sätter sig och läser Marcel Proust men som ända bär på en exakt identisk längtan efter tröst, efter tillhörighet, efter samhörighet, efter kontemplation och gemenskap. Jag ville skriva och tala för dem. Men ännu hellre. Jag vill skriva och tala MED dem.
Nu upptäckte jag att jag gjorde det och det var fantastiskt.

2015 skilde jag mig. Strax efter träffade jag Michaela. Jag åt en beryktad lunch och tog en del dåliga beslut i mitt liv. Då förpassats jag rätt snabbt ut ur ”den svenska kristenheten”.

(Jag förpassades ut ur det mediala etablissemanget också.)

Jag tror det var helt nödvändigt. Både för mig och den offentliga, mediala delen av svensk kristenhet. Jag hyser inget agg eller känner ens den allra minsta bitterheten mot att det blev som det blev. Det gäller allting som hänt. Jag står för mina val i mitt liv. Jag står för vem jag är. Jag är stolt. 

Det enda jag kände var när människor satte sig på höga, rangliga moraliska hästar och ville fördöma eller förkasta kärleken jag kände (och känner) till Michaela. Då blev det ett fasligt surr som låg farligt nära skvaller och förtal. Ingen kan veta något enda om en annan människas hjärta. En kristen (liksom alla andra) bör vara noga med att försöka undvika att döma en enda människa. 
Ett hjärta har alltid rätt.

Jag hamnade på en botten som ingalunda var ny för mig. Jag har levt stora delar av mitt liv på botten. Problemet med mig (och hundratusentals andra i vårt land) är att jag riskerar att älska den där botten. Förstörelsen känns som en bra plats att vara på. Men jag tog mig därifrån. Jag arbetade stenhårt och konsekvent och kravlade mig sakta uppåt.

Idag? Jag är en annan. Jag är mer lik den där killen som gav sig ut på den där resan i början av nittiotalet, den där drömmaren, det där blödande hjärtat. Jag känner mig närmare honom än killen som fladdrade runt i Let´s Dance 2010. Jag har gjort ett helt varv runt.

”Livet är en ständig gentagelse” som Strindberg skriver. Det ligger en del i det. 

Det är spännande att få utmana sig själv igen. Jag älskar den resan.

Förra året var jag tillbaka på Öland och det var fint och varmt. 

Men igår var det något alldeles extra. Över 300 personer kommer för att lyssna på mitt samtal med Tommy på scenen i Stora Tältsalongen. 

Det är fantastiskt och hedrande. 
Men värmen. Den andliga spänst som fyller det stora tältet, förbönen för mig och Michaela i slutet, responsen, applåderna, alla människor som kommer fram efteråt, värmen i allt detta, tillgivenheten, kärleken jag möter. 
Det blir så oerhört stort just för att man inte är beredd på det.
Jag vet inte vad jag var beredd på men när Michaela får ställa sig upp längst fram framför scenen och ta emot människors varma applåder är det som om något både brister och stärks i mig på samma gång.

Vägen neråt brister. Kedjorna tillbaka till det där mörkret som är både hemskt och tryggt slits itu medan banden, de ljus, de goda, de verksamt solidariska stärks så varmt och genuint.

Stort, varmt tack till alla er som kom och lyssande, till arrangörer och musiker och alla andra runt omkring och bakom.

Marcus.

 
 

Mest omtyckta inläggen

Jag vet inte vad det säger om Sverige men...

Jag vet inte vad det säger om Sverige (men det låter inte särskilt bra) att...

Tack EU för flygplanen.

Lite i skuggan av de stora frågorna har den om EU skramlat lite tyst här oc...

Om skjutningarna

Över 40 döda i skjutningar i Sverige 2017.Sverige skiljer ut sig som ett av...

"Hej. Vi är svenska regeringen."

"Hej. Vi är svenska regeringen. Vi avskyr Ryssland. Vi avskyr Israel. Vi av...

Blogg

Jag vet inte vad det säger om Sverige men...

Jag vet inte vad det säger om Sverige (men det låter inte särskilt bra) att det alltid är Dan Eliasson som skickas fram när det känns som om landet står inför en svår kris utan att veta hur man ska göra. 

 Jag vet bara att det inte känns särskilt bra.

 I Sverige finns helikoptrar som kan hjälpa till vid gränderna men det krävdes KD för att påtala det orimliga i att helikoptrar som kan användas till att släcka bränderna inte används. Eliasson har hunnit svetta ner många fina generaldirektörs-stolar vid det här laget. Han är bossarnas boss. Han tycks ha tiotusen ton hållhakar på varenda makthavare i Sverige.

 Och varför är alltid alla andra (inklusive Kungen) före regeringen när det handlar om att uttrycka sin beundran för alla brandmän och andra frivilliga som sliter dag och natt under orimliga villkor för att försöka släcka alla bränderna?

 Jag vet inte vad det säger om Sverige (men det låter inte särskilt bra) när man läser att försvaret alltså har tio helikoptrar men att bara två används i bekämpningen av bränderna. Jag vet inte heller vad det säger om Sverige att det tydligen är så att försvaret inte ens får kalla in semesterledig personal i denna extrema station som uppstått.

 I Italien härjar det skogsbränder varje år. Italien har ändå med kort varsel skickat flera flygplan till Sverige för att hjälpa.

Men varför är vi så usla på att hjälpa oss själva?

 Detta är inget unikt för denna tid. Minns kaoset runt Estonia, minns den fruktansvärda slätstrukenheten runt Tsunamin 2004. Sverige är ett uselt land att under press få saker gjorda.

 Ändå lever den här mytbilden kvar. I Sverige blir saker och ting gjorda. I Sverige FUNGERAR saker.

 Jag tror förresten jag vet att det säger om Sverige, det som händer nu.

Men det får ni räkna ut själva.

Mest kommenterade inläggen

Krigarhjärta & Kärlek

Jag läste i min andaktsbok om att livet är en resa. Oavbruten resa. En resa...

En befrielse är allas vår gråt i midsommartid

Regn över taken. Väskor på hjul över stenarna nere på gatan. Vi är sju våni...

Ohederligt, Eksvärd.

Jag har läst mycket värdelös dynga i mitt liv. Detta är bland det mest fien...

Jag har nyheter för er, kära partiledare.

Man kan höra alla band mellan folk och elit rassla i mörkret. Tunga kedjor ...